Makten på arbetsmarknaden

I morgon faller dommen i arbetsdomstolen som rör ett ev skadestånd som en följd av den över hela Europa så kända Laval konflikten. Det är så lätt att tappa fokus och rikta blicken från det som verkligen hände i Vaxholm och med laval. Den ena nyttiga idioten efter den andra har yttrat sig och gett sin syn på händelsen. Lisa Marklund har låtit sitt onyanserad fackföreningshat brista ut i flera både osakliga och framför allt felaktiga kolumner, Maciej Zaremba är en annan som i sin groteska artikelserie DN försökte få händelsen i Laval till något annat än vad den var. Dessa två och många fler har en sak gemensamt, dom missade alla målet. I Marklunds fall behöver man inte förvånas då hon ofta är ute och svamlar i saker hon inte har kunskaper om, eller där hon försöker rätta till verkligheten efter sin egen inre bild. Vad Zaremba vill är det få som vet, han har vänt kappan så många gånger att han helt förlorat sina konturer.

Laval handlar om rätten till stridsåtgärder och alla människors lika värde. Dommen i EG domstolen inskränker rätten till stridsåtgärder och offrar därmed alla människors lika värde på marknadsliberalismens altare. Den säger uttryckligen att den fria rörligheten är viktigare än våra rättigheter som löntagare. Oavsett hur det blir med skadestånd för Byggnads räkning så är det en mycket liten förlust att bära i förhållande till EG domstolens dom och den svenska regeringens sätt att hantera detta.

Rätten till stridsåtgärder balanserade maktförhållandena på arbetsmarknaden, både svensk och europeisk. Det är det enda vapen fackföreningsrörelsen och därmed arbetarna har. Företagen har en betydligt större arsenal till sitt förfogande. En inskränkning av rätten till stridsåtgärder är tveklöst en åtgärd som rubbar balansen på arbetsmarknaden och som absolut gläntar på dörren för en ännu mer utbredd och ännu mer brutal låg lönekonkurrens. Vill du vara med i denna lönelimbo?

Kuddar, hårdrock och manlighet

Vardagsrummet i lägenheten där jag bor är i huvudsak vitt. Sambon och jag har diskuterat detta och kommit fram till att vitt är bra, men då bör man putta in lite färg också. Förslagsvis i form av en kudde eller kanske en vas. Undertecknad är ingen fena på inredning, däremot är det rent praktiska mitt gebit. En dag åkte min sambo ut och letade färgklickar, dvs kuddar.  Man kan våndas mycket över sådant, har jag hört. Resultatet av denna shoppingrunda blev några ganska snygga kuddar, men färgsättningen var nog inte av den arten att man kan säga att dom fyllde funktionen som färgklickar. Detta konstaterade vi bägge två lite roat.

Några dagar senare var jag på ett möte i närheten av Odenplan. På väg från mötet gick jag förbi en färghandel. Där har jag handlat bänkskiveolja tidigare och gick in för att handla mer då den vi hade var slut. Med en gång jag kliver in ligger kuddarna där. Det lyser om dom och jag tänkte att det där kan man kalla färgklick.  Jag kikade lite på en av prislapparna (trodde jag), 180 kr. Aj tänkte jag, det var dyrt. Eftersom jag aldrig köpt vardagsrumskuddar någon gång hade jag en klar bild av att en sådan kudde kostade max 50kr. Jag ryckte åt mig två kuddar, en flaska bänkolja och gick för att betala. När jag såg priset i kassa apparaten kostade kuddarna i själva verket 390kr styck.  Jag kunde inte med att lämna tillbaka dom utan log lite plågat och förhörde mig om bytesrätt eftersom min sambo inte sett dom.  Så för första gången i mitt liv, troligen också sista har jag köpt designade kuddar.  Men jag har fått en helt annan förståelse för modebloggandet, för jag har konstaterat att om man köper kuddar, då finns man.

På mitt jobb, bredvid kaffeapparaten har någon ”snäll” arbetskamrat satt upp en sida ur ett gammalt nummer av tidningen byggnadsarbetaren. På sidan finns en kort intervju med en ung långhårig man, nämligen jag. Jag tycker personligen att det är ganska kul att bilden satts upp och det är lite kul att möta förvåningen när folk konstaterar att det är jag. Men bilden väcker också mycket tankar då personen på bilden inte bara till ytan var en annan än den jag är idag.

Det långa håret hänger självklart ihop med att jag var hårdrockare. Redan unga år drogs jag mot rock'n roll. Sweet och Kiss var mina första idoler. Jag gillade den tuffa och lite råa musiken. Jag vet inte varför, det bara var så. När jag sedan blev äldre och började högstadiet växte mitt musikintresse, men det stannade inte där. Musiken blev mer än bara något man lyssnade på lite förstrött, det blev också en attityd. De som lyssnade på hårdrock var lite tuffare och lite fräckare, det passade mig som handen i handsken. Det blev ett utmärkt substitut för något jag saknade. Jag var i grund och botten en ganska blyg (detta har många svårt att tro) och snäll ung grabb. Musiken och kulturen gav mig en identitet och blev på sätt och vis en flykt från sidor hos mig själv jag inte tyckte om.  Även om jag idag kan le lite åt mitt ”hårda” yttre så är jag oerhört glad över att slippa fly från sidor hos mig själv. Faktum är att jag idag trivs ganska bra med dessa sidor. Men musiken lever fortfarande, den älskar jag lika mycket nu som då även om jag har ratat några av grupperna. Men Iron Maiden som var ”min” grupp ger mig fortfarande oerhört mycket.

När jag ser bilden finns det mer att berätta. Jag jobbade vi den tiden på avd 12 i Göteborg. I stort hade jag gått igenom hela omvandlingen från ungdom till vuxen i någon mening. Redan som 16 åring började jag jobba på byggena, då som någon form av övrig arbetare. Jag bar skit och städade. Men jag tjänade pengar och det hade många vuxenpoäng. Det var också första kontakten med vuxenvärlden utan mina föräldrar. På arbetsplatserna fanns bara män och som ung grabb fanns det många att se upp till. Jag jobbade bara några månader innan jag sedan hade turen att komma in på byggprogrammet. Men när jag började på byggprogrammet hade jag redan en fot ute på arbetsplatsen, ett försprång i förhållande till många av mina klasskamrater. Jag var redan då hårt präglad av den manliga kultur som fanns på byggarbetsplatsen och jag såg verkligen fram emot att på allvar få bli en del av den. Gruppgemenskapen var så otroligt stark att jag aldrig såg mer än bara det. Att jag fostrades in i ett ganska begränsat sätt att se på tillvaron var aldrig något problem, åtminstone inte så länge jag arbetade kvar på byggarbetsplatsen. Det var först när jag fick arbeta sida vid sida med kvinnor som problemet gjorde sig påmint. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till kvinnliga arbetskamrater, vad pratar man om?

Att något som upplevdes som så otroligt positivt helt plötsligt blev ett problem var svårt att förstå. Att få tillhöra denna manliga klubb gav mig så oerhört mycket i form av kamratskap och glädje. Man lärde verkligen känna många av sina jobbarkompisar på djupet och man var en del av något stort. Efter varje arbetsplats stod ett monument i form av en byggnad kvar.

Det är först i efterhand jag fått möjlighet att reflektera över detta. Det har varit en lång resa. Under en period var jag resursperson för byggnads kvinnliga nätverk. Ett av förklarliga skäl litet nätverk då mindre än 1% av byggnads medlemmar är kvinnor. Men jag har haft förmånen att få lyssna till flera av dessa kvinnors berättelser om sina liv på byggarbetsplatserna. Det är då jag insett att man gör olika resor på byggena beroende på om man är man eller kvinna.

Jag är högst tveksam till om jag skulle kunnat förklara det för den unge man som sitter på väggen bredvid kaffeautomaten. Han gjorde vad han kunde för att slå sig för öronen och skrika bingo. Så länge unga män fostras på detta vis, full  gemenskap med begränsat perspektiv, kommer det för alltid finnas ett motstånd. När en grupp män kommer varandra nära upplever dom ofta detta som en genuint manlig typ av närhet. Det är raka rör och en rå men hjärtlig jargong, tror man. Det tog låg tid för mig att inse att det faktiskt inte var på det viset, men det var först när jag fick erfarenhet av fler sammanhang som jag kunde förstå detta. Ett beteendevetenskapligt intresse, studier och vänner har naturligtvis hjälpt till. Men faktum är att jag ofta längtar tillbaka, den kamratskap och gemenskap man får i ett vältrimmat bygglag har få motstycken, men jag vet att det är möjligt att inkludera kvinnor även där . Frågan är bara hur man förklarar det för alla dom män som håller sig i bordskanten och inte vill eller kan ta in detta. Det går, det blir tydligt för mig när jag ser den unge mannen bredvid kaffekokaren på jobbet.

Liberalernas lönedumpningsambassadörer har blivit en mer

Åter igen har en liberal debattör tagit bladet från munnen och  öppet visat sin nonchalans och sitt förakt. Nonchalans därför att han inte ens bryr sig om att kolla fakta, förakt när han bagatelliserar arbetares kamp mot lönedumpning. Vad gäller faktabiten i debattartikeln kan nämnas att 109 kr i timmen aldrig har varit en minimilön i byggbranschen, det finns nämligen ingen minimilön i byggavtalet. Sedan så fick aldrig letterna i Vaxholm 109 kr i timmen heller, dom fick 35 kr i timmen.  Det är så oerhört nonchalant att inte ens lägga ett par minuters faktagranskning innan man sätter sig ner och skriver en debattartikel av denna sort.

Sedan kommer det här med föraktet. Om det inte vore för den europeiska fackföreningsrörelsen där bland annat byggnads spelar en aktiv roll tillsammans med hundratals andra fackliga organisationer så skulle risken för lönedumpning inte längre vara en risk, den skulle var en realitet. Det spelar ingen roll vem man pratar med i den europeiska fackföreningsrörelsen, alla beskriver samma kamp. Från fattigare länder kommer folk villiga att sälja sig billigare än den inhemska arbetskraften, drivkraften är att få det lite bättre. Att påstå att risken för lönedumpning då är liten är att skylta med sin nonchalans och sitt förakt. Byggnads kommer fortsätta kräva avtalsenlig lön även för arbetare med utländsk härkomst. Det är ovärdigt att göra skillnad på arbetare och arbetare, och absolut för att förhindra lönedumpning.  Jag är oerhört stolt att få vara en del av Byggnads, just detta arbetet mot lönedumpning och kampen för allas lika värde är värt mödan att till och med sätta sig en sen måndagskväll att skriva ett svar till ytterligare en liberal debattör som "vet" så mycket men som fattat så lite.

Jag kommer aldrig att älska kapitalismen

Läste Johnny Munkhammars inlägg där han lovprisar kapitalismens välgärningar för mänsklighetens bästa. Inlägget var lika väntat som förutsägbart. Jag tillhör då dom som välkomnar Moores dokumentärer, inte därför att allt alltid blir rätt men för att han pekar på baksidan av det kapitalistiska systemet.  Jag är imponerad över att han orkar och jag är imponerad över att han ständigt återkommer trots allt motstånd. Jag förstår att det svider hos alla dom som skrider till världskapitalismens försvar så fort någon pekar på kapitalismens uppenbara brister.

Själv är jag förvånad över att världen faktiskt utvecklas trots kapitalismen, enligt mig säger det massor av människors förmåga att övervinna hinder. Jag skriver dessutom under på vart enda ord som Lars Folcke skriver som svar på Munkhammar. Jag har aldrig fått något bevis som jag tycker håller för att mänskligheten skulle utvecklas mer genom tävlan än genom samverkan. Konkurrens sker alltid alltid alltid på någons bekostnad. Det koras vinnare och förlorare, är du vinnare gynnas du på förlorarnas bekostnad. För den tävlingsinriktade är det provocerande att påstå att samverkan och gemensamma strävanden skapar välstånd.

Det är med ett leende på läpparna jag hör Anders Borg fördömma bankernas bonussystem och det är inte utan ett visst mått av skadeglädje jag också hör honom hota med politiska regleringar om bankerna inte slutar upp med dessa vidriga system. Jag måste säga till Borgs fördel att jag beundrar hans mod att gå emot sina tidigare principer. Nä kära Munkhammar och alla kapitalismens fanbärare, gör som Borg och våga upptäcka kapitalismens oförmåga att ta ansvar. Se gärna dess förtjänster men gör det i ljuset av dess brister, fri marknad skapar rovdrift, det skapar girighet, utslagning och klyftor människor emellan. Dessutom är det bortom allt rimligt tvivel att den som föds i slott har mycket större möjligheter att dö i ett slott än den som föds i en koja. Politiken och regleringar behövs för att vi skall få en rimlig fördelning av det välstånd vi alla är med och skapar. Kapitalismens absolut största oförmåga är att få alla att bidra, den skapar istället osäkerhet och otrygghet där vissa är med i matchen medan andra inte ens finns på läktaren.

Liberalernas ide om integration - Låglönejobb?

Allt såg så bra ut, invandringens positiva effekter måste lyftas fram. Vem instämmer inte i det, möjligen möter ett sådant påstående motstånd hos Jimmie Åkesson och hans meningsfränder. För att protestera mot sådant måste man ha en brun människosyn. Ännu en i raden av liberala tankesmedjor gör sin röst hörd

Det är tveklöst så att invandring berikar och att det finns många positiva exempel som skall lyftas fram.  Inom Byggnads är vi både övertygade och positiva. Så till den milda grad övertygade att vi jämställer arbetare oavsett härkomst och kräver samma lön som om dom vore svenskar. Det märkliga är vi då lyfts fram som ett sorgligt exempel på hur man inte välkomnar arbetare från andra länder. Genom att ta strid för deras lön och arbetsmiljö blir man ett så kallat "sorgligt exempel"

Ytterligare ett av den yttre högerns liberala tankesmedjor ryter till och redovisar ideologins seger över vettet. När facket släpper kontrollen och låglönejobben på allvar gör entre, då mina vänner kommer vi få se det riktigt segregerade samhället. Vi (Byggnads) kommer aldrig att sluta kämpa för bättre villkor, för oss spelar det ingen roll om du heter Muhammed eller Svensson. Om vi sedan får stå som sorgligt exempel hos de liberala tankesmedjorna och alla dess nyttiga idioter så får det vara så. Det säger en hel del om den människosyn dom bygger sina ideer på.

Särartsfeministerna och biologisternas vanföreställningar

Det är ganska länge sedan jag hörde det första gången nu. Att kvinnor skulle "få gröt i huvudet" när dom är gravida. Vilken nytta funktionen skulle ha kommer jag inte ihåg längre. Maria Borelius och andra feminister som lägger stort värde vid våra biologiska skillnader har framfört denna bild av kvinnans graviditet som en form av bevis på olikheten mellan man och kvinna. Vi styrs av vår biologi och den insikten måste vägleda vårt jämnställdhetsarbete. Vi måste bejaka våra skillnader. (Jag personligen tycker det är roligare och fokusera på likheterna, fast det är lite jobbigare för dom är så otroligt många fler)

Nu har jag aldrig trott på detta och det gläder mig att det nu finns ytterligare en studie som avfärdar sådana här vanföreställningar. Kvinnor bli inte alls "korkade" av att vara gravida utan fortsätter vara precis lika smarta som dom var innan dom blev gravida.

Vi som är övertygade om att kvinnligt och manligt är sociala konstruktioner kan bocka av ytterligare en liten framgång och våra biologiska begränsningar har på samma gång blivit lite mindre. Länge leve vetenskapen

Dagens ros för lyckad politisk kupp

Sverigedemokraterna nekades annonsplats i Aftonbladet och dom ondgjorde sig mycket över detta demokratiska övergrepp från aftonbladets sida. Då hörde socialistiska partiet i Lund, vilka jag för övrigt inte tillhör, av sig till Sverige Demokraternas tidning och ville annonsera. Hör och häpna, Sverigedemokraterna bemötte denna vilja att köpa annonsplats med tystnad. Undrar varför?

Den Björklundska skillnaden - Major Björklund tar till orda

Återigen hör vi utbildningsministern (riksdagsdebatten pågår när jag skriver detta) gör skillnad mellan folk och folk. Söker man en praktisk utbildning gör man det därför att den inte är teoretisk. Detta är ett människoförakt som dessutom är illa dolt. Kraven som ställs på samtliga medborgare ökar och skall öka i takt med att samhället utvecklas, det hänger nämligen ihop. Trycka på knappen jobben blir allt färre.  Att då ge sken av att vissa yrkesinriktade utbildningar inte skall akademiseras är bara ett annat sätt att säga vissa skall arbeta med händerna andra med huvudet. Det är en mycket gammaldags och omodern uppfattning.

Jag har själv personliga erfarenheter då jag hör och häpna utbildat mig vidare efter jag gått byggprogrammet. Självklart behöver man inte kunna redogöra för Strindbergs samlade verk för att slå i en spik, man behöver inte förstå Aristoteles filosofiska gärning för att såga av en regel. Men genom att sortera ut praktiska utbildningar och teoretiska så skapar man avstånd mellan människor. Skillnaderna mellan individer ökar, möjligheten att utvecklas som kulturell varelse ökar för vissa och minskar för andra. Det är en märklig hållning hos en påstådd liberal så som Major Björklund att ge folk olika förutsättningar. Som vanligt är det klent underbyggt när Björklund öppnar truten.  Kan bara konstatera att det är skillnad på folk och folk i den Björklundska skolan.

Slavsamhället i vår närhet

Så har ännu en arbetsplats i raden hittats där man uppenbart dumpar löner och tillåter att utländska arbetare jobbar under slavliknande förhållanden.

För oss som jobbar inom fackföreningsrörelsen är detta idag vardagsmat. Vi stöter på liknande fall hela tiden. Arbetare som bor på arbetsplatsen, sover i på skitiga madrasser rakt på ett skitigt golv i något sjaskigt omklädningsutrymme. Man skäms som människa när man kommer i kontakt med detta. Beställare är vanliga svenskar, både privat och företag. Genom långa underentreprenörskedjor flyttar man bort en vidrig och människoovärdig behandling bortom det egna blickfånget, blundar och slår sig för öronen samtidigt som man ljudligt säger la la la la. Det man inte ser finns inte, det man inte hör har aldrig hänt. Prislappen på jobbet är tydligen inte stark bevisning nog.

Fenomenet som sådant bevisar bara att civiliserat beteende och humana värderingar bara är en tunn fernissa som lätt krackelerar när man tänker med plånboken. Det går igen om och om igen när plånboken styr över vett och medkänsla. Det är lätt att bli besviken över att egoismen så ofta vinner över medkänslan, dessbättre sporrar det också att spotta i nävarna lyfta blicken och ta nya tag.

Mina tankar går osökt till personer som Gunnar Hökmark och Fredrik Federley. Två intellektuella giganter som stått och slagit sig för öronen länge nu. La la la la…fri marknad….la la la  Dom väljer själva….lalalala….Dom har det bättre här än hemma….la la la….. Hos vissa krackelerar fernissan lättar än hos andra och åtskillnaden mellan folk och folk blir tydlig. När människovärdet är förhandlingsbart och tillåts ha en prislapp är fernissan borta likt kejsarens nya kläder.

Stupstock - Hur svårt kan det vara?

Gång efter annan dyker det upp skandalrubriker. Facket sänker lönerna! Hur svårt kan det vara att få det rätt ?

I Byggnads fall handlar det om att arbetsplatser där det finns en lönetvist där byggjobbarna går på grundlön i avtalet, den sk stupstockslönen. Grundlön betalas tills dess att arbetsgivare och Byggnads har löst lönetvisten. När tvisten är löst så betalas lön ut enigt den överenskommelsen och man lämnar stupstocken. När parterna kom överens om stupstockslön och tillämpningen av densamma var det i syfte att förhindra långdragna förhandlingar. Parterna skall aldrig kunna slå sig till ro utan motiveras att jobba på en snabb lösning. För Byggnads del är det absolut ingen lätt situation och inte för arbetsgivaren heller eftersom bägge parter måste konfrontera missnöjda medlemmar/anställda. I flera fall har företag försökt komma undan genom att betala en högre lön än grundlön för att på så sätt komma undan missnöjda anställda, med den följden att dom anställda i slutändan får en lägre lön än om man löste tvisten i den anda det gemensamma avtalet förespråkar. När företaget så gör en högre utbetetalning än grundlön så bryter dom mot avtalet och tar bort moroten för att hitta en snabb lösning. Då stämmer byggnads dom för avtalsbrott och kräver att företaget skall betala grundlön fram tills lönetvisten är löst. Därefter betalas den riktiga lönen ut och svårare än så här är det inte. Det är väldigt märkligt att det gång efter annan kommer rubriker som påstår att Byggnads sänker lönen. Sanningen är alltså snarare den motsatta men att Byggnads till skillnad från arbetsgivarparten följer det gemensamma avtalet.

De senaste dagarnas skriverier om detta påstås också att de anställda skall betala tillbaka lönen dom fått över stupstockslön. Så är däremot inte fallet. Ingen behöver betala tillbaka utbetald lön.

Europadomstolen underkänner EG-domstolen

I TCOs tidning kan man läsa att EG-domstolens dom i Laval målet faktiskt strider mot dom mänskliga rättigheterna. TCOs jurist  Samuel Engblom menar att Europadomstolens underkänner EG-domstolens domslut där man anser att det är rätt att begränsa rätten till stridsåtgärder om det strider mot den fria rörligheten. Europadomstolens stärker föreningsfrihetens ställning i domen Demir och Baykara mot Turkiet från 2008 och därmed också rätten till stridsåtgärder.

Vi var många som reagerade starkt efter lavaldomen där EG-domstolen tog en extremposition genom att begränsa rätten till stridsåtgärder . Att det nu finns en öppning i detta är en stor lättnad och det är mycket skönt att Europadomstolen slår fast att föreningsfrihet och rätten till stridsåtgärder är en del av våra mänskliga rättigheter som även vi i Sverige har undertecknat. Sverige annslöt sig till och med till europakonventionen innan vi gick med som medlemmar i EU. Men..... från vår regering med det nya arbetarpartiet i ledningen medger man att det finns en krock men att man väljer att gå på EG domstolens linje före Europadomstolens. När man måste välja drar alltid arbetaren det kortaste strået. Till och med mänskliga rättigheter får stå tillbaka. Ränderna går aldrig ur, nya moderaterna är samma skrot och korn som alltid.

Ratio- ett forskningsinstitut med starka band

Att som DNs debattredaktion benämna forskningsinstitutet Ratio och dess forskare Henrik Lindberg och Nils Karlsson som fristående är lika befängt som att kalla DNs ledarredaktion som fristående. Ratio och dess forskare tillhör Näringslivet och har starka kopplingar till arbetsgivarsidan. På sin hemsida skriver Ratio eller som de själva kallar sig - Näringslivets Forskningsinstitut - ”Det fria, marknadsliberala samhället förutsätter att det finns kunskapscentra som är oberoende av den statliga maktens centrala styrning. Detta är också ett viktigt motiv bakom starten av Ratio”. Vad gäller finansieringen av Ratio erhåller de stöd av Stiftelsen Fritt Näringsliv för sin infrastruktur. Stiftelsen Fritt Näringsliv i sin tur skapades 2003 av Svenskt Näringsliv. Så snälla, sluta kalla Ratio för fristående.  

Federley: Intressant fackdebatt

Igår kommenterade jag Fredrik Federley på hans blogg när han återigen kastar sig in i debatten med sina grundlösa påståenden och påhopp. Eftersom han inte publicerat mina kommentarer ännu så lägger jag dom här också. Kicka på länken nedan för att se hans blogginlägg

Federley: Intressant fackdebatt

Min kommentar

Det är märkligt att du aldrig lär dig vad ett kollektivavtal faktiskt är för något. Kollektivavtal sätter aldrig några gränser uppåt, det står alla företag fritt att betala bättre och ge bättre villkor än vad kollektivavtalen ger.

Ta du och lägg lite tid på att lära dig arbetsrätt istället för att spotta ur dig en massa felaktiga och förvirrade inlägg.

Den svenska modellen bygger på kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Kollektivavtalsmodellen har vuxit fram på en fri marknad där parterna fritt från politisk inblandning sätter sig ner och förhandlar fram vilka villkor som skall gälla. Detta har historiskt gett en god löneutveckling och förbättringar av arbetsvillkoren i Sverige. Arbetsgivaren säljer dessa förbättringar mot en garanterad fredsplikt. Så ser det ut och så har det sett ut i många år. Detta system har många positiva sidor, framför allt ger det lugn på svensk arbetsmarkand, ett lugn arbetsgivare i många länder bara kan drömma om. Samtidigt som kollektivavtalen garanterar goda löner så saneras även icke lönsamma företag och ibland även hela branscher bort. Dom blir helt enkelt inte lönsamma och dom klarar inte att betala ut rimliga löner. Ibland blir det ursäkten, ibland skyller man på att hyresvärden man har sin salladsbar hos har ett dåligt förflutet.

Genom åren har kollektivavtalsmodellen vi har givit svenskt arbetsmarknad förnyelse och på samma gång sanering. Företag utan bärkraft går omkull och nya bättre verksamheter tar fart i stället.

Att detta skulle handla om facklig makt och facklig makt enbart är en uppfattning bara en ideologiskt förblindad Timbromedlöpare kan upprätthålla.

Välfärdens kärna

Välfärdssamhället eller välfärdsstaten är ett samhälle som lägger stor vikt vid att samhällets välfärd skall komma alla till del, i synnerhet svaga och utsatta grupper. Kännetecknande för ett välfärdssamhälle är därför en omfördelning av resurser till förmån för de individer och de sammanhang som kräver särskilda insatser. Konkret tar detta sig uttryck i till exempel sjukförsäkring, ålderspension och barnbidrag samt insatser till förmån för att gynna arbetslivet och förebygga olyckor och hälsorisker.

Denna texten är hämtad från wikipedia och stämmer till stor del överens med min bild av ett välfärdssamhälle.

Fredrik Reinfeldt pratar ofta om välfärdens kärna och snävar på en gång in begreppet. Ofta hör man honom säga att a-kassan inte tillhör välfärdens kärna och därmed inte är en prioriterad del av vår välfärd. Förr i tiden var högern lite brutalare i sin framställning. Då var man snarare förespråkare av nattväktarstaten

En nattväktarstat, eller minimal stat, är inom politisk filosofi ett statsskick där statens uppgift är begränsad till att upprätthålla inre och yttre säkerhet. En tänkt nattväktarstat skulle således ansvara för rättsväsende och försvar, medan övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi.
Begreppet myntades inom 1800-talets liberalism. Nattväktarstaten begränsar sig till att försäkra att medborgarna kan "sova tryggt om natten". I övrigt avstår staten från att lägga sig i medborgarnas liv, men också från att bistå med ytterligare hjälp.

Jag tillhör dom som tror att man kan förvirra folk med begreppssammanblandning en gång, men inte flera gånger. När jag lyssnar på Reinfeldt hör jag samma höger som alltid. Det är orden som bytt skepnad, men politiken har samma innehåll. Att exkludera a-kassan ur den sk välfärdens kärna är bara ett annat sätt att genomföra en nedrustning av tryggheten. Man säger sig värna välfärden men exkluderar mycket av det som alla med rätta inkluderar i sin uppfattning om välfärd. Detta är för mig rent lurendrejeri. Man stjäl begrepp väljarna värnar och omformulerar sedan innehållet så att man kan genomföra den politik man annars inte skulle få ett demokratiskt stöd att genomföra. Så agerar politikens hästhandlare

Kollektivavtal

Läste precis Calle fridens blogg där han skriver om Almega och kollektivavtal. Det framställs allt som oftast från arbetsgivarhåll att kollektivavtal är en pålaga, något som begränsar svensk företagsamhet, ibland kan man till och med höra någon enstaka dårpippi som t.ex Maud Olofsson påstå att kollektivavtal begränsar den fria marknaden.

Vad ligger det för sanning i detta egentligen? Att det är en pålaga stämmer såtillvida att man tvingas betala ut avtalsenliga löner, men å andra sidan så måste även konkurrenten mitt över gatan göra det också. Det finns dock företag och hela branscher som faktiskt inte klarar att bedriva någon verksamhet eftersom löneläget i Sverige är för högt. Vi har sett industrier som textil och varvsindustrin gå omkull därför att dom inte varit konkurrenskraftiga. Således hindrar kollektivavtalet lönedumpning och sanerar svensk arbetsmarknad på samma gång.

Att kollektivavtalet skulle vara ett uttryck för en ofri marknad är en direkt lögn. Tvärtom är kollektivavtalet skapat på en fri marknad av två fria aktörer. Arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer tecknar med viss regelbundenhet avtal med varandra sedan mer än hundra år tillbaka. För Sverige är detta en framgångssaga. Konflikterna är få och samförståndet har alltid vunnit tillslut. Arbetstagarorganisationen säljer sin fredsplikt mot bättre villkor och innan bläcket torkat står bägge parter och utmålar sig som vinnare.

Ibland står parterna långt ifrån varandra, som påtryckningsmedel har arbetstagarorganisationerna ett enda vapen, strejkvapnet. På arbetsgivarsidan finns en hel uppsjö vapen. Lockout, nedläggning av verksamhet, uppsägning osv osv osv. Men det pratas alltid om strejkvapnet som ett särskilt stort problem, ett vapen som många hört talas om men inte lika många upplevt i handling. Ingen pratar om den arsenal som arbetsgivaren har till sitt förfogande.

Det kommer en historiskt viktig avtalsrörelse nu och det kommer diskuteras massor fram och tillbaka. Personligen är jag helt säker på att svensk fackföreningsrörelse kommer ta sitt ansvar på samma sätt som tidigare år och svenskt näringsliv i allmänhet och Sveriges byggindustrier i synnerhet kommer stå där och bedyra sin maktlöshet inför detta fasansfulla strejkvapen. Säkerligen kommer det finnas massor av högerbloggare som ondgör sig över fackets brist på samhällsansvar. Där beklagar man sig också över bristen på låglånejobb. Om det är något jag är stolt över så är det att vara en del av den rörelse som genom kollektivavtal alltid rensat bort låglönejobb. Den kampen kommer fortsätta och kommande avtalsrörelse har stor betydelse.

Folkdomstolar

Läste i aftonbladet idag om tre män som torterat och mördat en 26 årig man i storbrittanien. Något att tänka på för alla dom som vill hänga ut misstänkta kriminella så som pedofiler på nätet. Folkdomstolar i vilken tappning dom än uppstår i leder osvikligen till sånt här. Detta enskilda fallet är ett exempel på varför det behövs ett rättsväsende som fungerar. Det finns för många öga för öga och tand för tand sympatisörer. När väl en person är uthängd på nätet går det aldrig att vrida klocka tillbaka, det går aldrig att göra ogjort. Det finns inga dementier och inga deleteknappar i världen som kan göra en felaktig uthängning ogjord. I Storbrittanien gick en ung man en förskräcklig död till mötes efter ett påstående om att han var pedofil. Det kunde varit din son, bror, kusin eller någon annan som betyder mycket för dig. Tänk på det innan du funderar över om det är rätt eller fel att hänga ut påstått kriminella med bild på nätet

Semesteruppehåll

Hej bloggen.

Jag har inte varit här på ganska länge. Det har dels varit semester, men det är längre än så. Kommer jag bättra mig? Troligen inte, om bloggandet inte kommer spontant av sig själv är bloggande inget för mig, i allafall inte det där bloggandet man gör dagligdags. Jag har helt enkelt ingen lust att slänga ut saker jag upplever som meningslöst kallprat, alltså som JAG upplever som meningslöst kallprat.

Jag har jobbat en vecka idag, det har varit en ganska lugn start. Det första jag gjorde när jag kom tillbaka vara att svara på en byggblogg som drivs av någon som titulerar sig som byggblasket. Ämnet som var uppe för behandling var machojargången på byggarbetsplatser.

Jag tänker inte kommentera just det djupare, men det blev ändå så att jag fick lite att reflektera över. Önskemålet var att någon hantverkstjej skulle gå in berätta om sin syn och sina erfarenheter. Jag har varit engagerad i detta en längre tid och blev lite provocerad över att mina kunskaper blev ifrågasatta eftersom jag aldrig arbetat som kvinna på en byggarbetsplats. Önskemålet om en tjej byggde på principen att egna erfarenheter är det som gäller och är på något vis det som är sant. Jag tycker att det finns anledning att problematisera detta en hel del.

Ju äldre jag blivit och ju mer jag har ägnat tid åt att tolka min omgivning ur mitt jämställdhets perspektiv ju mer inser jag att det i grunden är så att byggbranschen egentligen inte skiljer sig från övriga arbetsmarknaden, trots att den i princip är enkönad. Det är bara så att jargongen blir så rå och oborstad för att kvinnlig närvaro är obefintlig. Men värderingarna skiljer sig inte i grund och botten, dock kan fördomar mot kvinnor vara fler.

Många kvinnor får det jobbigt på byggarbetsplatser ofta därför att dom är ensamma och inte har någon samhörighet. Det blir ett utanförskap som inte går att bryta och som präglar arbetssituationen hela dagarna. Det finns massor av specifika situationer som återkommer där man upplever sig ifrågasatt, fysiska tunga arbetsmoment är en sådan. Sedan finns det återkommande trakasserier av sexuell natur. Men jag är övertygad om att anledningen till att detta blommar ut och blir tydligt på våra byggarbetsplatser är för att det finns en enkönad grogrund.

Problemet tror dock jag bottnar i att även övriga samhället präglas av att män är överordnade och kvinnor underordnade. De män som söker sig till byggbranschen kommer ju inte från ett könsneutralt vacum från början. Min tes är att i ett ojämnställt samhälle kommer enkönade miljöer per automatik bli ytterligheter. Det spelar ingen roll om det är kvinnor eller män som står för majoriteten

Jag har med intresse följt debatten inom humorbranschen. När jag hör Nour el Refai beskriva sina erfarenheter slås jag av att problemen med jargong och utanförskap ser skrämmande lika ut byggbranschens. Detta beskrivet av Nour som själv säger sig gilla grabbighet när den inte utesluter. Jag tog starkt intryck av hennes reflektioner. Lyssna gärna på hennes debut som sommarpratare, hon var fantastisk. Så ung och så klarsynt, mina fördommar mot dagens unga fick sig en törn, tack för det.

KDsarna

Äntligen kan man gifta sig som man vill här i landet. Det är en lättnad att marginalpartier som KD inte har för stort inflytande. Såg Göran Hägglund kommentera vilka familjer som är bäst skickade att ta hand om barn. Man blir verkligen mörkrädd. Finns inga som helst belägg för att den traditionella kärnfamiljen skulle vara den bästa konstruktionen. Men så ser det ju ut i KD och man borde inte bli förvånad, när man skrapar på ytan poppar det alltid upp en massa ljuskygga åsikter. Lyckligtvis är det ganska många likt Hägglund som är obegåvade nog att inte kunna dölja sina inskräkta fördomar. Jag ger därför tummen upp för denna oförmåga att förstå när man skall hålla tyst. Pladdra på Hägglund, med lite tur slipper vi dig i riksdagen efter nästa val.

Stockholm VS Göteborg

Så länge jag har arbetat och umgåtts regelbundet med vuxna har det alltid funnits där. Stockholm må vara huvudstaden men vi är ändå lite bättre. Göteborg är framsidan, Stockholm baksidan. Fördomar avundsjuka och lillebrors komplex i en salig röra. Den göteborgska självbilden är stundtals nästan en parodi på sig själv. Göteborgare är goa glada, alla gillar dialekten och skämtet ligger alltid i luften. Det finns en patriotism man kan finna i stort sett överallt.

Missförstå mig inte, Göteborg är en speciell stad för mig, där är jag född och uppväxt. Men efter att ha flyttat till Stockholm börjar jag se Göteborg med lite andra ögon, eller snarare Göteborgare. Bilden jag levt med har börjat krackelera.

Jag skall i ärlighetens namn säga att när jag bodde i Göteborg så reagerade jag inte så starkt, jag tyckte nog som andra att det var trevligt att vara stolt Göteborgare. Idag ser jag det helt annorlunda. När jag åker ner med min sambo är det knappt man kan möta någon utan att man får höra välkommen till framsidan i bästa fall. Jag får också min släng av sleven av pikar., fast för mig är det nog lite lättare. Jag känner ju kulturen lite bättre eftersom jag varit en del av den.

Det värsta av det här är att jag skäms. Jag tänker då på hur väl bemött jag alltid blir i Stockholm, ingen stigmatiserar mig för mitt ursprung även om det faktiskt skulle vara förståligt. Bilden jag vuxit upp med där Göteborgare är goa och glada, det jag varit så stolt över, är helt bortblåst. När jag blivit så väl behandlad, åtminstone har ingen hållit det emot mig att jag är Göteborgare, så får min sambo gång efter annan utstå pikar som en och en kan vara roliga men som sammantaget blir pennalism och förakt. Då skäms jag! Jag får aldrig chansen att visa mitt Göteborg med alla goa människor som jag vuxit upp med för dom finns där inte längre.

Jag har pratat med andra Göteborgare i Exil om detta, dom säger alla likadant och har samma upplevelser. Jag skulle så gärna fortsätta vara stolt göteborgare, men det är fan inte lätt.

Den ovillige studenten, Marx och jag

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande
Marx

Han kan när han vill. Denna mening förföljde mig genom hela min skolgång, från första till nionde klass. När jag som vuxen funderar över vad den meningen står för får jag många tankar och känslor.

När jag gick i lågstadiet, 1-3 klass upplevdes jag som slarvig och okoncentrerad. Min klassföreståndare ringde hem till min mamma och beklagade sig över detta och bad mamma hålla ett extra vakande öga på mig, något min hon vägrade berättade hon för mig när jag var vuxen. Jag gick dessutom i stödklass för att man ansåg att jag behövde extra stöd när det gäller läsning och skrivning. Jag förstod aldrig innebörden av detta extrastödet och jag var inte ensam om att få det i klassen. Det är just det som är det lustiga, jag förstod aldrig att jag ansågs ha det något svårare än flertalet än mina klasskamrater och att man ansåg att jag presterade lite för dåligt. Han kan om han vill sa man. Min egen upplevelse av dessa åren var att jag gjorde en massa framsteg då jag lärde mig läsa, räkna och jag fick börja bekanta mig med engelskan. Jag fick dessutom bekanta mig med kristendomen via högläsning i barnens bibel. Men det kommer jag återkomma till eftersom det idag gör mig så upprörd att jag nästan utvecklar näsblod när jag tänker på det. Det viktiga var att jag då aldrig upplevde mig som varken bättre eller sämre än mina klasskamrater, detta hjälpte mig naturligtvis att behålla min självkänsla.

I mellanstadiet fick jag inte längre något extrastöd. Lika oförstående som jag var varför jag fick extrastöd, lika lite saknade jag stödet när det väl försvann. Nu började jag däremot förstå att det var skillnad mellan oss elever, en del var duktigare än andra. Jag visste aldrig var jag fanns på den skalan men jag upplevde mig aldrig som utmärkande åt varken det ena eller det andra hållet. Men på varje föräldrasamtal kom det, han kan om han vill. När jag hörde det då under mellamnstadiet tyckte jag att det var positivt, någon anser ju att jag kan, jag var dock inte säker över vad man menade när man sa när han vill. Jag upplevde aldrig att jag var ovillig, däremot hade jag då som nu alltid svårt att hålla mig koncentrerad när jag skulle lära mig något jag tyckte var tråkigt. Jag upplevde mig som den eleven till höger fjärde framifrån i Peter Tillbergs bild är du lönsam lille vän.




Jag var drömmaren som satt och blickade ut genom fönstret och lät tankarna flyta iväg. Han kan om han vill, att tankarna for iväg var inte för att jag ville det, det gjorde dom när jag hade det tråkigt och det gör dom fortfarande. Jag fattade dock aldrig att det låg en värdering i uttrycket. Han kan om han vill beskriver någon som är lat och svår att jobba med, som underpresterar och är lite nonchalant.


I högstadiet blev bilden av mig allt tydligare. Jag tillhörde inte plugghästarna och jag blev en av dom som ständigt kom efter med läxor om jag ens gjorde dom. Jag levde absolut inte upp till lärarnas krav med ett enda undantag. Biologin, jag verkligen älskade biologi. Jag gjorde inga läxor i biologin heller, men det påverkade aldrig mina resultat. Jag har alltid älskat djur och natur, när jag var yngre var det snarast en passion. Jag läste allt jag kom över på biblioteket, jag kunde säga hur mycket en grissly vägde, hur stort var ett lejon, hur fort sprang en gepard osv. Att biologin handlade om så mycket mer än det jag var intresserad om egentligen spelade ingen roll, med samma lust och med samma självförtroende lärde jag mig hur en lever fungerade, vad kryptogamer vad för någonting, när kvastfeningen kröp upp på land. Jag gick runt med övertygelsen att biologi var det roligaste i hela världen och jag fick också högsta betyg. Det enda ämnet jag fick högsta betyg i.


I övrigt var skolan pest. Jag har aldrig haft svårt för matematik, jag gjorde alltid hyfsat ifrån mig på proven. Men under högstadiet fick jag dras med en ständig tvåa. Likadant i Kemi, jag skrev under nionde klass fyra på alla proven, men eftersom jag kunde bara när jag ville så ansåg man att mina prestationer på lektionen inte kunde ge mig mer än en trea. Så här i efterhand inser jag hur orättvist ett betyg kan vara. När jag blev satt på prov, när man testade mina kunskaper så visade det sig att dom motsvarade en fyra, men eftersom betyg uppenbarligen inte avspeglar kunskaper utan även andra mer svårgreppbara saker blev betyget tre.


Nu skulle man kunna tro att jag skriver detta för att på någotvis hämnas. Men det är inte mitt syfte. Jag fick i lära mig i skolan att jag kunde om jag ville och underförstått att jag inte kan eftersom jag inte vill. Jag utvecklade en skoltrötthet som blommade ut i full kraft efter ett felval på gymnasiet. Jag hoppade av och började jobba. Jag började jobba på Astor Johansson bygg AB i Göteborg. Efter ett antal månader kom jag sedan in på Bygg och Anläggningsprogramet. Jag presterade mycket bra där, fick mycket höga betyg. När jag gick på Bygg programet hade jag en tydlig bild av varför jag gick där, jag visste varför jag behövde lära mig det ena eller det andra. Allt var glasklart och det var oerhört lätt att hitta motivation. Min tolkning då var: aha, jag är ingen teoretiker, jag är en praktiker. Jag är duktig med händerna. I efterhand har jag skapat mig en helt annan förståelse för detta.


När jag varit några år på byggena började ett fackligt intresse gro hos mig. Sosse har jag varit så länge jag kan minnas att jag tänkt i politiska banor. Påverkan från farfar är stark här (min Farfar grundade konsum helt själv, han tankade alltid på OK och när jag en jul fick tillsammans med min dåvarande sambo fick ett laddat kundkort på ICA blev hans reaktion att det finns fruktansvärt elaka människor i världen), även från mina föräldrar. Steget att intressera sig för fackliga frågor är mycket kort. När jag började arbeta på Byggena sa min pappa till mig, du skall vara med i facket för det är bra.


Jag började gå lite fackliga kurser och ju fler utbildningar jag gick desto mer insåg jag att jag faktiskt kan lära. Han kan om han vill var som bortblåst. Nu var jag inte den som drömde mig bort utan jag var engagerad och diskuterade livligt. På samma bygge som Jag mötte Lasse jag berättade om tidigare fanns det en lagbas som trodde på mig. Han talade om för mig att jag skulle in i företagets MB grupp och att jag behövdes där. Just denna Lagbasen har betytt oerhört mycket för mig. Han var så fantastikt duktig att lyfta fram när man presterade något bra. Vi gjorde en mycket bra förtjänst på det bygget och var bland dom första i Göteborg att tjäna över 100 kr i timmen, detta var 1989. När en av ägarna kom ut till arbetsplatsen för att vara med på mätningen sa han. Birger, en sak skall du har klart för dig. På den här arbetsplatsen arbetar gubbarna som fan, det är bara att langa upp lädret och betala. Få gånger i mitt liv som snickare har jag haft så kul när jag jobbat som jag hade på detta bygge. Roger har funnits med mig ända sedan dess. Hans respektlösa hållning till chefer och hans samtidigt djupa respekt för sina arbetskamrater har lärt mig mycket. Position är inte på långa vägar lika viktig som kamratskap och person.


Nu var det ingen som sa han kan om han vill, ingen ifrågasatte min vilja och jag fick så småningom förtroendet att föra mina arbetskamraters talan inför företaget. Man litade på mig och jag växte något otroligt. Tveklöst är det här jag hittar orsaket till att jag idag kan blicka tillbaka på mitt ännu inte så långa liv och nöjd konstatera att just studier har upptagit en väldigt stor del. Jag sammanlagt nästan 17 år vid en formell skolbänk och en himla massa kurser. Jag har inte grundskolan att tacka för detta vilket borde vara en av grundskolans främsta uppgifter. Snarare är det jobbarkompisar som Roger och Lasse som sporrat mig, genom att ge förtroende och inspiration. En betongare och en snickare som bägge varit mina lagbasar har en större del i min tro på min förmåga än vad skolan lyckade med under hela min uppväxt. Lärare med lång pedagogisk utbildning kunde inte ge mig samma tro på mig själv. Skolan har lärt mig att veta min plats, Lasse och Roger mfl har lärt mig att jag själv avgör vad som är min plats.


Jag är glad att jag fått gå i skolan och lära mig läsa, räkna m.m. Men utan alla vänner skulle jag haft mycket lite användning av dom färdigheterna.

Feminismen på tillbakagång?

Det var länge sedan jag kallade mig för feminist första gången. Det har aldrig varit något som stått på visitkortet men om ämnet har varit uppe för diskussion har jag aldrig försökt dölja det. För mig står feminism för jämnställdhet, och är man feminist bär man uppfattningen att mäns och kvinnors livserfarenheter skiljer sig åt och att bägge skall ha samma möjligheter i livet. Det är en mycket enkel bild av min uppfattning, den kan problematiseras betydligt, det skall erkännas.

Insikten växte fram hos mig. Den absolut viktigaste händelsen kom i samband med en smärtsam separation. Det som upptog mina tankar omedelbart efter jag fått klart för mig att separationen är ett faktum var tankarna på mina söner. En oro som visserligen skulle visa sig obefogad i mitt fall då jag aldrig haft eller fått några problem att vara en del av mina söners uppväxt. Jag ville vara en aktiv far och vara delaktig i mina söners liv. Det var mycket grubblerier då, vad har jag för chanser vid en ev vårdnadstvist osv. Jag förstod då att som man hade man betydligt sämre förutsättningar. En omskakande insikt.

Jag har genom åren fått många fler erfarenheter som lärt mig att män och kvinnor behandlas olika. Postgången från skola till mor är betydligt smidigare än postgången från skola till far. Det finns många exempel, men det viktiga är att vi behandlas olika.

När jag läste Nina Björks bok under det rosa täcket var det många bitar som föll på plats. Efter genomgången av ett stort antal olika inriktningar inom feminismen blev det tydligt för mig hur jag skulle förhålla mig. Jag har lärt min att inte blanda ihop könsorgan med kön. Kön är en socialt konstruerad föreställning om vad som är en man och vad som är en kvinna. Det är absolut inte hugget i sten vad som kännetecknar en man och vad som kännetecknar en kvinna. Jag ställer upp på Simone De Beauvior när hon säger, kvinna det föds man inte till, det blir man. Samma gäller för mig som man. När man sedan kikar på historien inser man att det vi idag anser vara manligt mycket väl kan ha varit en kvinnlig egenskap för hundra år sedan.

I går kväll såg jag Agenda där just feminismen var uppe för diskussion. Ett förenklat tema för kvällen var att feminismen är på tillbakagång och att alla de otaliga politiker som för några år sedan gick ut och kallade sig för feminister i parti och minut enbart gav läpparnas bekännelse.

Så här skriver man om programmet på svt's hemsida

Vart har feminismen tagit vägen? För några år sedan kallade nästan alla partiledare sig för feminist, nu debatteras jämställdheten mellan könen knappt längre. Vad beror det på?
Debatt mellan jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, Gudrun Schyman och Expressens ledarskribent Karin Olsson.

Att Gudrun Schyman satt där är föga förvånande, Karin Olsson har jag ingen uppfattning om, men hon gav uttryck för en del kloka resonemang under programmet. Jämställdhetsministern är förmodligen lika självskriven som Gudrun även om hon är en katastrof på området. -Jag är inte feminist, jag är liberal...precis som om det skulle funnits någon motsättning. Nåja, man skulle kunna orda mycket om deltagarnas legitimitet att föra debatten. För mig blev dock de viktigaste personerna dom som inte satt där. Alla dom som gav läpparnas bekännelse, varför var ingen av dom där och gav sin bild av problematiken?

Vintern gör ett sista ryck

När klockradion drog igång idag berättade man att det snöade. Jag hoppas verkligen det är sista rycket. En tröst är dock att isen på mälaren utanför mitt fönster har försvunnit. Det går en farled precis utanför, dom stora båtarnas framfart har gjort att rännan brutits upp och isflaken har drivit iväg under natten. Så jag väljer att tolka isflakens flykt som ett säkrare tecken än snöns återkomst. Ankorna i sjön utanför verkade oerhört uppspelta idag, förmodligen för att dom kommer åt den strandnära botten igen.

Detta är min utsikt när jag sitter vid datorn




För några dagar sedan såg det ut så här




Ankorna har hindrat isen från att lägga sig genom att vara i rörelse dag ut och dag in, jag har aldrig sett så många ankor på ett och samma ställa någon gång, dom var hundratals

Hantverk gör oss mänskliga

Med anledning av att jag är snickare och akademiker på en och samma gång kan jag inte låta bli att koppla ihop dessa bägge sidor av mig själv och min historia. Det faller sig ganska naturligt att göra så eftersom min c-uppsats på universitetet handlade om just lärande i ett hantverksyrke, nämligen gravyrhantverket.

Det som är slående är att hantverkskunskaper ofta har en väldigt lång bildningsstatus. Om man tar som exempel så blir en snickare inte färdig med sin utbildning förrän ca 5.5 år efter man påbörjat den på gymnasiet. Det är en ganska lång utbildning.

När man sedan funderar lite längre kan man konstatera att just hantverket är oerhört ursprungligt för människan. Just att kunna tillverka och använda redskap med stor skicklighet är en av dom saker som distanserar människan från dom övriga djuren. Jag är helt övertygad om att redskapsanvändandet i sig har utvecklat nya sätt att tänka som i sin tur har utvecklat nya redskap.

Om man tar Gutenberg som exempel så var han guldsmed. Som guldsmed var han van att arbeta med spegelvända typer när han stansade i guldet. Många tror att Gutenberg uppfann tryckerikonsten. Detta är fel, kineserna hade tryckt på papper minst tusen år innan Gutenberg, fast med tryckplattor av trä. Gutenberg uppfann istället dom utbytbara typerna. Han stansade med en hård spegelvänd typ i en mjukare plåt och skapade på så vis en gjutform för en annan typ som man gjöt i formen. Gutenberg använde alltså sina hantverkskunskaper för att skapa ett helt nytt sätt att trycka, men att trycka böcker har egentligen ingenting med guldsmide att göra.

Man kan se på område efter område hur hantverkskunskaper skapat nya användningsområden och tekniker bortanför det ursprungliga användningsområdet. Trots detta är hantverksyrkena sällan föremål för djupare forskning och hantverken är sorgligt historielösa. Jag är helt övertygad om att vi har mycket kunskaper att hämta i hantverkets historia som kan utveckla många olika områden idag. Om man tar en sådan sak som miljövänligt byggande så är jag helt övertygad om att det finns tekniker från förr som kan utvecklas och tillämpas i modernt byggande med goda resultat.

Forskning och utveckling av hantverksyrkena skulle ge hantverkare en chans att utvecklas i sina yrken dessutom. I många fall så handlar kompetensutveckling av hantverkare ida om att man skall gå mot mer arbetsledande arbeten. Det måste i sig inte vara fel, men att utvecklas och förkovra sig i sitt yrke borde vara lika tillgängligt för hantverkare som övriga yrkesgrupper.

Va skarru bli - skolan och bildningen

Utav mina tidigaste minnen från skolan är det framför allt två som sticker ut. I min första klass var vi två grupper som under den första tiden inte träffades. Den ena gruppen startade tidigt och byttes av vid lunch av gruppen som började sent. Det enda vi märkte av varandra var spår av aktivitet i klassrummet. Jag minns mina tankar kring den andra gruppen som om den var lite mystisk. Deras teckningar på väggarna hängde där som små gåtfulla skapelser som var svåra att ta till sig därför att man inte kände den som ritat den. Efter en termin släpptes så bägge grupperna ihop. En termins undran skulle få sin upplösning. Jag minns hur nervöst det var att få träffa dom man delat klassrum med, få se vilka ansikten som fanns bakom teckningarna som hängde på väggen. Mötet blev inledningsvis stillsamt och lungt, dock kunde inte jag riktigt känna att jag var mig själv, jag kände mig ganska blyg, en känsla jag tror jag delade med dom flesta den dagen.

I den något tryckta stämmningen var det en liten kille ur den andra gruppen som stack ut hakan och försökte bryta isen. Jag minns att jag tittade på honom när han tog sats och sprang i hög fart mot ett planterat buskage på skolgården. Skitfula vintergröna barrträdsbuskar med röda bär. Full fart och så hoppade han och landade på huvudet mitt ibland buskarna. Vad gör han tankte jag. Någon som kände honom ur den andra gruppen intygade att han är inte klok. På något vis startade detta en form av kedjereaktion hos oss grabbar med ett enda undantag. Snart var vi alla i full gång, vi sprang och vi hoppade, Vi skrattade och gemenskapen var total. På bara några minuter hade vi grabbar gått från att vara två grupper till att bli en klass. Jag lärde känna mina klasskompisar på rekordtid och jag lärde mig att ett tiotal grabbar med enkelhet kan förändra ett skitfult buskage, från fullt livsdugliga buskar till fullständig förödelse på mindre än 15 min.

Jag minns bara hoppen i busken vagt, men stämmningen glömmer jag inte. Det som dock gör att jag skriver om det som ett tydligt minne är vad som kom efteråt. När händelsen spred sig bland den vuxna personalen på skolan kallades vaktmästaren ner. Jag fick vara med om mitt livs första utskällning av en vuxen människa som inte var släkt med mig. Det var inget tal om att vi gjort fel, det visste vi självklart efteråt. Men känslan att stå där tillsammans med dom andra killarna och ta emot denna utskällning när alla andra i klassen, tjejerna och denna enda killen, tittade på var djupt förnedrande. Detta är det starkaste minnet jag har från den händelsen, förnedring. För oss var det ett försök att lära känna varandra och bryta spänningen vi byggt upp under det halvåret vi inte fick träffa varandra. Och så här i efterhand måste jag säga att vi gjorde ett jävla bra jobb, för vi hade verkligen skitkul under dom 15 minuterna. Men det var ingen som försökte att förstå varför vi gjorde som vi gjorde. Uppenbarligen ansåg man att man förstod det utan att fråga, pojkar är vilda och då måste man sätta gränser. Men varför, det frågade man sig aldrig. Det fanns väl kanske inte med att små killar faktiskt kan vara blyga för varandra och att man gör vad man kan för att hanterar situationen efter bästa förmåga. Buskarna var ju ändå så fula.

Mitt andra tydliga minne var när jag knäckte koden. Den dagen när jag förstod hur det hängde ihop. När jag förstod att alla bokstäverna representerade ljud och om man satte ihop dom i en viss ordning så kunde man meddela sig skriftligen så någon annan förstod. Det var en fantastisk känsla att kunna skriva nya ord man inte ens via fröken lärt sig stava till i alla dessa oändliga repetitionsövningar som är så mördande tråkiga. Skriv sol sjutton gånger på dom linjerande bladen. Dom stora bokstäverna skall nå upp till det strecket och dom små skall nå upp till det. Jag kommer ihåg hur svårt jag hade att hålla koncentrationen upp när jag satt där och skrev, hur oändligt långt borta det sista sol var på den sista raden. Jag hade ju knäckt koden, jag ville ju utforska nya ord, skriva meningar inte sitta och ändlöst repetera det jag redan kunde. Det var tydligen viktigt att skriva snyggt också. Tänk om man visste då vad man vet idag, att skriva snyggt betyder ingenting till 99% av dom tillfällen man skriver idag.

Ändå var det så viktigt då, där satt jag och hade förstått koden, samtidigt skulle jag fortsätta det ändlösa tragglandet. Så dödar man ett intresse, det är min absoluta övertygelse. En skola som hanterar sina elever på detta vis är inte intresserad av att stimulera lusten att lära. För min del har jag fått hitta den lusten på egen hand, ibland med hjälp av någon annan. Min grundskola har på detta vis bara stått i vägen för mig när det gäller lust och lärande.

Det gör mig så förbannad när jag hör Jan Björklund tala om hårdare tag, ordning och reda, disciplin osv. Jag skulle mycket hellre se en skola som möter alla dessa små killar och tjejer och försöker väcka lusten till lärande på allvar. Som faktiskt lyssnar på en liten knatte som beklagar sig över att det är tråkigt att repetera det man redan kan, som intresserar sig för vad en liten tjej brinner för och som nyttjar den glöden för att stimulera lärande. Jag skulle önska att all personal på skolan försöker förstå barnen utifrån deras situation, som kanske lägger några minuter på att försöka förstå varför ett gäng sjuåriga grabbar hoppar i buskarna istället för att ladda och råskälla för att stävja ett så oönskat beteende. Vi löste ju bara ett problem att lära känna varandra. Skitfula buskar finns det gott om ändå och vaktmästarn gillade jag aldrig efter den behandlingen

Tankar från Frankfurt

Jag sitter just nu på ett hotell i Frankfurt och skall delta i ett möte som handlar om att sprida kunskaper över gränserna vad gäller migrerande arbetskraft. Men just nu kretsar mina tankar om någonting annat. Jag kanske återkommer till problematiken kring mötet senare, jag får se. Projektet jag skall delta i har pågått ett tag och jag känner ännu att jag har för lite kunskaper för att kunna reflektera över det.

Inför resan hit har jag tankat ner en massa program från vetenskapsradion, programmet heter vetandets värld. Jag måste säga att jag är lite förvånad över bredden i de olika programmen. Mina intressen på området kretsar kring allt från naturvetenskap till filosofi. Ända sedan jag var mycket ung har jag haft ett intresse att utforska vad jag har omkring mig, givetvis hade jag inte insikten när jag var tio år att jag ville veta hur världen var sammansatt. Då var det snarare fascination mer än något annat. Min tidigaste nyfikenhet handlade om dinosaurier och stjärnor och planeter. Det är lätt för en tio åring att tycka att stora skräckinjagande dinosaurier är spännande och jag antar att det fanns en tillfredställelse att veta vad som fanns när man blickade upp mot stjärnhimmeln.

I mina tonår, speciellt dom senare tonåren fick min nyfikenhet stå tillbaka för andra intressen. Mopeder, fritidsgård, tjejer, etanolhaltiga drycker osv. Jag var med andra ord en ganska normal tonåring, om det nu finns normala sådana. Jag läste inte en bok på över tio år.

Sedan hände något märkligt. Jag hade efter vissa turer gått ur gymnasiet och gjort klart min lärlingstid som snickare. Min far var platschef på ett byggföretag i staden och det var ur det perspektivet ganska naturligt att också jag hamnade på byggena.

Man möter många människor när man jobbar på ett bygge, till 99.1% möter man män, i mitt fall mötte jag aldrig en enda kvinna under mina år på byggena. Det präglar både själva arbetsplatsen och hur man blir som person. Man kan lägga många aspekter på detta och jag kommer med all sannolikhet att återkomma till detta senare i min blogg. I vilket fall som helst mötte jag en man som påverkat mig otroligt mycket. Det första jag märkte när jag började lära känna honom var att vi hade mycket gemensamt. Han var född 56, jag är född 67. Han gillade hårdrock, jag gillade heavy metal som hårdrocken kom att kallas när den fick sin renässans i början på åttiotalet. Vi delade också ett relativt stort ointresse för idrott. Det första var inte så märkligt, det är inte speciellt ovanligt med sk hårdrockare på byggarbetsplatserna. Men att inte vara intresserad av idrott är ganska normbrytande på en byggarbetsplats. Det var lite annorlunda och tillräckligt annorlunda för att jag skulle börja ta intryck av honom.

Vid ett tillfälle satt en av våra arbetsledare inne i boden vid en rast. Det skedde inte så ofta. Ämnet för dagar var polisens radar. Antagligen hade någon åkt fast för fortkörning och av den anledningen var ämnet uppe för diskussion. Arbetsledaren hade vid några tillfället gett uttryck för en önskan att veta lite mer än oss ”obildade” hantverkare. Han uttryckte dock det aldrig så, det var min tolkning och den kan vara orättvis. I vilket fall som helst använde han sig gärna av begrepp som oilers knäck., vilket är vad som uppstår när ett stämp som inte är strävat ordentligt kröks och kanske går av under en gjutning. Alla hade kunskap om själva problemet, men inte alla visste vad oilers knäck var. Nåväl, arbetsledaren satt och förklarade hur en radar fungerade. Kortversionen lydde radarn skickar ut en stråle, apparaten mäter hastigheten på den reflekterade strålen som studsar på fordonet den mäter av. Efter en stunds lyssnande bryter min kamrat in och talar om att så fungerar det inte alls. Arbetsledaren blir något förvånad och tystnar, sedan frågar han lite stött, hur fungerar det då? Då gör min kamrat en utläggning som inbegriper ljusets hastighet, våg rörelser på radarstrålen och en förändrad vågrörelse på tillbakavägen. Han påtalade det omöjliga i arbetsledarens redogörelse därför att radarstrålen rör sig med ljusets hastighet och ljusets hastighet är konstant. Istället för att förändra hastigheten på radarstrålen så förändras strålens vågrörelse. Arbetsledaren kom aldrig ner och försökte brilljera hos oss igen, däremot behandlade han oss fortsättningsvis lite annorlunda, han blev omtyckt, i alla fall av mig.

Jag konstaterade ganska snabbt att detta inte hade ingått i min kamrats byggutbildning. Jag frågade hur han kunde veta så mycket om detta. Han berättar då för mig att han i många år varit intresserad av hur världen skapades. Inte ur något religiöst perspektiv utan vad som hände vid big bang. Han berättade att han läst alla poulärvetenskapliga böcker som behandlade ämnet och som fanns att låna på det lokala biblioteket.

Hela händelsen gjorde intryck på mig, det gick en arbetskamrat vid min sida som hade koll på universums skapelse. Som hade läst om Einsteins teorier och som hade satt sig in i kvantfysikens konstiga värld. Det blev en nyttig läxa för mig. Man vet aldrig vem man möter och man skall inte döma någon på förhand. I vilket fall som helst resulterade denna upplevelsen i att jag också tog tag i min okunskap kring världens skapelse ur ett fysiskt vetenskapligt perspektiv.

Vid ett senare tillfälle diskuterade vi böcker jag och min arbetskamrat. Han berättade för mig att hans absoluta favorit var stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Sci Fi böcker skrivna i slutet av trettio början av fyrtiotalet. När jag bekände att jag inte läst dom suckade han avundsjukt att han önskade att han också hade dom framför sig. Jag gick och köpte pocketen med den samlade trilogin och läste den följande sommar. Den pocketen är numera så sönderläst att den bara står i min bokhylla av nostalgiska skäl. Jag har den i ytterligare en pocket och så har jag fått tag i en inbunden för något år sedan.

Jag funderar ofta över möten med människor jag gjort genom livet, jag kommer säkert återkomma till det senare i min blogg. Ibland krävs det så lite för att bli puttad åt en helt ny riktning i livet, ett möte, en upplevelse så är ens bana genom livet för alltid förändrat. Jag hoppas att min kamrat någon gång läser detta så han får reda på vilken betydelse han haft för mig. Jag började läsa böcker, sedan insåg jag att jag faktiskt kan lära och ta till mig ganska avancerad kunskap. Något skolan totalt misslyckats att tala om för mig. Jag har mycket svårt att tro att jag senare skulle söka till universitetet om jag inte först fått klart för mig att jag faktiskt kan läsa en bok och lära mig ett komplicerat sammanhang. Min jobbarkompis har en stor del i detta. Tack Lasse, snickare i tredje generation.

Ps: jag sitter inte längre på hotellet, nu sitter jag på flygplatsen och är snart på väg hem

Pirate bay

Jag har funderat över pirate bay rättegången, eller snarare konsekvenserna av den. Nu menar jag inte ur ett juridiskt perspektiv, vad som är rätt eller fel osv. Det jag funderat över är hur mycket motstånd det möter när gammalt möter nytt. Jag tillhör dom som faktiskt tror att bra musik kommer skapas även om skivbolagen helt upphör, jag tror att musiker även i framtiden kommer kunna leva på sin musik. Det är ju alldeles uppenbart att musik kommer distribueras elektroniskt i framtiden. Jag hoppas och tror att skivbolagsindustrin skakas om ordentligt och att dom verkliga vinnarna är musikerna och lyssnare.

Vad beträffar killarna som står åtalade i rättegången så kunde jag inte bry mig mindre. Om det vore så att dom brann för fri information och yttrandefrihet så skulle det varit diktaturer i världen som bedrev klappjakt på dom, nu är det itället nöjesindustrin och alla dom som slåss för sin upphovsrätt. Jag hoppas dessa vilsna grabbar kommer ner på jorden utan att det gör allt för ont för dom.

Sedan så kan jag inte förmå mig själv att tycka synd om musiker som madonna som har tjänat så hutlösa mängder pengar att dom aldrig behöver lyfta ett finger mer i hela sitt liv. Jag tycker man skall ha bra betalt för sitt arbete. Men dom enorma mängder pengar vi pratar om här är något helt annat. Det finns dock andra som nöjer sig med mindre och som ändå kan skapa bra musik

Metall i centrum

Idag har metall stått i centrum i stort sett hela dagen. Alla på jobbet har diskuterat deras, sänkta löner/förkortade arbetstid (beroende på hur man vill tolka deras uppgörelse). Jag tycker personligen att det är helt fel väg att gå och jag är rädd att detta kan få en större betydelse än vad man först kan tro.

Reaktionerna om det felaktiga att gå med på lönesänkningar bygger på en långtgående tradition på svensk arbetsmarknad. Den korta versionen lyder att företag som inte klarar av att betala löner enligt de av parterna överenskomna lönenivåerna är inte bärkraftiga och skall därmed konkurreras bort. Det är med andra ord marknadskrafterna som till slut sorterar bort icke bärkraftiga företag. Om man istället för att låta detta ske går med på lönesänkningar är man inne i en spiral där man riskerar att ge företag som inte är bärkraftiga konstgjord andning. Om konkurrerande företag svarar med samma medel har man inte uppnått någonting annat än att man sänkt lönen. Det minst bärkraftiga företaget kommer i slutändan ändå att konkurreras bort.

Historiskt är detta ingen nyhet. Den svenska textilindustrin, varvsindustrin m.m. är exempel på hela industrigrenar som inte klarat av konkurrensen. Det har alltid varit dramatik kring sådana här omställningar men i slutändan har vi alltid klarat av omställningen och gått vidare.

Jag är absolut inte man att avgöra huruvida svensk bilindustri har en framtid. Jag hoppas ju självklart att vi även i framtiden klarar av att producera bilar. Bilindustrin sysselsätter oerhört många i landet och bidrar till mycket industriell utveckling. Jag har därför så svårt att förstå att det är metalls medlemmar som ensamma skall ta ansvar för att ge bilindustrin en andra chans (jo jag är medveten om att metalls avtal självklart berör mer än bara bilindustrin). Om det nu är så att situationen är extraordinär och kräver extraordinära åtgärder borde inte då regeringen agera istället. Nu lättar man på det politiska trycket och låter metalls medlemmar betala notan.

Men det jag är rädd för handlar om mer än bara detta, vad händer med efterfrågan i landet när plånboken krymper för så många? Jag tillhör dom som tror att en bra lösning i lågkonjunktur är att stimulera efterfrågan för att få igång hjulen. Det är jag absolut inte ensam om att tycka inom arbetarrörelsen. Ur detta perspektiv blir det dubbelt fel att sänka löner, man inför både lönekonkurrens och kyler ner en redan iskall ekonomi. Jag är mycket orolig för hur detta kommer utvecklas

Det kunde varit värre

Eftersom jag nu tar mig i kragen och skapar en blogg så tänkte jag att jag får välja en passande rubrik. Det kunde varit värre betyder inte att jag nödvändigtvis i alla lägen är en obotlig optimist, snarare får det stå som en påminnelse, förhoppningsvis närvarande när så behövs.

Jag har två bilder på mitt kontor. Den ena föreställer en man i sina bästa år som blir utsatt för ett spratt av sina polare. Det är svensexa och polarna uppfyller mannens dröm och hyr en båt till honom. Han får vara kapten för en dag. Givetvis kan man inte vara kapten på en båt utan att ha en skepparkrans. Polarna klistrar på skägget och mannen får lycklig vara kapten för en dag. Dock tycker han att polarna överdriver sitt skrattande en smula, så rolig ser han inte ut i skägg.

När mörkret lägger sig samlar dom ihop sig för att förenas över en öl eller två i en bastu. En efter en kommer dom in polarna, det finns dock en sak dom har gemensamt. Det finns inte ett hårstrå kvar i skrevet på någon av dom. Ingen säger något, utan dom låter insikten sakta sjunka in. När jag har en dålig dag och behöver ett skratt kikar jag på bilden och tänker att det kunde vara värre.

Den andra bilden jag har uppklistrad föreställer en äldre man och en kille på 6 år i Moldavien, ett av europas allra fattigaste länder. År 2002 promenerade mannen genom en tunnel och hörde ett barnskrik. Inne i tunneln fann han en 6 månaders pojk skitig och ynklig som satt i smutsen och grät. Han föreföll övergiven. Mannen sätter sig ner och väntar på att någon skall komma och hämta pojken. Timmarna går men ingen kommer. Han tar då pojken till närmaste poliskontor men dom vill inte ta emot honom. Det är tydligen inte ovanligt att unga kvinnor tvingas prostituera sig och blir lurade av cyniska människohandlare. Kvar lämnar dom sina barn att bli omhändertagna av mor och far föräldrar. Ibland som i detta fallet inte ens det, utan dom blir helt övergivna. I detta fallet så gav mannen efter en stund upp och fattade ett beslut. Han tog hand om den okända grabben trots sin egna fattigdom. När jag tittar på den bilden kan jag också känna att det kunde varit värre. Dels förefaller mina egna problem och grubblanden futtiga, dvs det kunde varit värre. Å andra sidan så ger bilden också hopp. Om en man som är fattig redan innan, över en eftermiddag/kväll kan fatta ett så avgörande beslut så finns det hopp.

Det kunde med andra ord varit värre