Stockholm VS Göteborg

Så länge jag har arbetat och umgåtts regelbundet med vuxna har det alltid funnits där. Stockholm må vara huvudstaden men vi är ändå lite bättre. Göteborg är framsidan, Stockholm baksidan. Fördomar avundsjuka och lillebrors komplex i en salig röra. Den göteborgska självbilden är stundtals nästan en parodi på sig själv. Göteborgare är goa glada, alla gillar dialekten och skämtet ligger alltid i luften. Det finns en patriotism man kan finna i stort sett överallt.

Missförstå mig inte, Göteborg är en speciell stad för mig, där är jag född och uppväxt. Men efter att ha flyttat till Stockholm börjar jag se Göteborg med lite andra ögon, eller snarare Göteborgare. Bilden jag levt med har börjat krackelera.

Jag skall i ärlighetens namn säga att när jag bodde i Göteborg så reagerade jag inte så starkt, jag tyckte nog som andra att det var trevligt att vara stolt Göteborgare. Idag ser jag det helt annorlunda. När jag åker ner med min sambo är det knappt man kan möta någon utan att man får höra välkommen till framsidan i bästa fall. Jag får också min släng av sleven av pikar., fast för mig är det nog lite lättare. Jag känner ju kulturen lite bättre eftersom jag varit en del av den.

Det värsta av det här är att jag skäms. Jag tänker då på hur väl bemött jag alltid blir i Stockholm, ingen stigmatiserar mig för mitt ursprung även om det faktiskt skulle vara förståligt. Bilden jag vuxit upp med där Göteborgare är goa och glada, det jag varit så stolt över, är helt bortblåst. När jag blivit så väl behandlad, åtminstone har ingen hållit det emot mig att jag är Göteborgare, så får min sambo gång efter annan utstå pikar som en och en kan vara roliga men som sammantaget blir pennalism och förakt. Då skäms jag! Jag får aldrig chansen att visa mitt Göteborg med alla goa människor som jag vuxit upp med för dom finns där inte längre.

Jag har pratat med andra Göteborgare i Exil om detta, dom säger alla likadant och har samma upplevelser. Jag skulle så gärna fortsätta vara stolt göteborgare, men det är fan inte lätt.

Den ovillige studenten, Marx och jag

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande
Marx

Han kan när han vill. Denna mening förföljde mig genom hela min skolgång, från första till nionde klass. När jag som vuxen funderar över vad den meningen står för får jag många tankar och känslor.

När jag gick i lågstadiet, 1-3 klass upplevdes jag som slarvig och okoncentrerad. Min klassföreståndare ringde hem till min mamma och beklagade sig över detta och bad mamma hålla ett extra vakande öga på mig, något min hon vägrade berättade hon för mig när jag var vuxen. Jag gick dessutom i stödklass för att man ansåg att jag behövde extra stöd när det gäller läsning och skrivning. Jag förstod aldrig innebörden av detta extrastödet och jag var inte ensam om att få det i klassen. Det är just det som är det lustiga, jag förstod aldrig att jag ansågs ha det något svårare än flertalet än mina klasskamrater och att man ansåg att jag presterade lite för dåligt. Han kan om han vill sa man. Min egen upplevelse av dessa åren var att jag gjorde en massa framsteg då jag lärde mig läsa, räkna och jag fick börja bekanta mig med engelskan. Jag fick dessutom bekanta mig med kristendomen via högläsning i barnens bibel. Men det kommer jag återkomma till eftersom det idag gör mig så upprörd att jag nästan utvecklar näsblod när jag tänker på det. Det viktiga var att jag då aldrig upplevde mig som varken bättre eller sämre än mina klasskamrater, detta hjälpte mig naturligtvis att behålla min självkänsla.

I mellanstadiet fick jag inte längre något extrastöd. Lika oförstående som jag var varför jag fick extrastöd, lika lite saknade jag stödet när det väl försvann. Nu började jag däremot förstå att det var skillnad mellan oss elever, en del var duktigare än andra. Jag visste aldrig var jag fanns på den skalan men jag upplevde mig aldrig som utmärkande åt varken det ena eller det andra hållet. Men på varje föräldrasamtal kom det, han kan om han vill. När jag hörde det då under mellamnstadiet tyckte jag att det var positivt, någon anser ju att jag kan, jag var dock inte säker över vad man menade när man sa när han vill. Jag upplevde aldrig att jag var ovillig, däremot hade jag då som nu alltid svårt att hålla mig koncentrerad när jag skulle lära mig något jag tyckte var tråkigt. Jag upplevde mig som den eleven till höger fjärde framifrån i Peter Tillbergs bild är du lönsam lille vän.




Jag var drömmaren som satt och blickade ut genom fönstret och lät tankarna flyta iväg. Han kan om han vill, att tankarna for iväg var inte för att jag ville det, det gjorde dom när jag hade det tråkigt och det gör dom fortfarande. Jag fattade dock aldrig att det låg en värdering i uttrycket. Han kan om han vill beskriver någon som är lat och svår att jobba med, som underpresterar och är lite nonchalant.


I högstadiet blev bilden av mig allt tydligare. Jag tillhörde inte plugghästarna och jag blev en av dom som ständigt kom efter med läxor om jag ens gjorde dom. Jag levde absolut inte upp till lärarnas krav med ett enda undantag. Biologin, jag verkligen älskade biologi. Jag gjorde inga läxor i biologin heller, men det påverkade aldrig mina resultat. Jag har alltid älskat djur och natur, när jag var yngre var det snarast en passion. Jag läste allt jag kom över på biblioteket, jag kunde säga hur mycket en grissly vägde, hur stort var ett lejon, hur fort sprang en gepard osv. Att biologin handlade om så mycket mer än det jag var intresserad om egentligen spelade ingen roll, med samma lust och med samma självförtroende lärde jag mig hur en lever fungerade, vad kryptogamer vad för någonting, när kvastfeningen kröp upp på land. Jag gick runt med övertygelsen att biologi var det roligaste i hela världen och jag fick också högsta betyg. Det enda ämnet jag fick högsta betyg i.


I övrigt var skolan pest. Jag har aldrig haft svårt för matematik, jag gjorde alltid hyfsat ifrån mig på proven. Men under högstadiet fick jag dras med en ständig tvåa. Likadant i Kemi, jag skrev under nionde klass fyra på alla proven, men eftersom jag kunde bara när jag ville så ansåg man att mina prestationer på lektionen inte kunde ge mig mer än en trea. Så här i efterhand inser jag hur orättvist ett betyg kan vara. När jag blev satt på prov, när man testade mina kunskaper så visade det sig att dom motsvarade en fyra, men eftersom betyg uppenbarligen inte avspeglar kunskaper utan även andra mer svårgreppbara saker blev betyget tre.


Nu skulle man kunna tro att jag skriver detta för att på någotvis hämnas. Men det är inte mitt syfte. Jag fick i lära mig i skolan att jag kunde om jag ville och underförstått att jag inte kan eftersom jag inte vill. Jag utvecklade en skoltrötthet som blommade ut i full kraft efter ett felval på gymnasiet. Jag hoppade av och började jobba. Jag började jobba på Astor Johansson bygg AB i Göteborg. Efter ett antal månader kom jag sedan in på Bygg och Anläggningsprogramet. Jag presterade mycket bra där, fick mycket höga betyg. När jag gick på Bygg programet hade jag en tydlig bild av varför jag gick där, jag visste varför jag behövde lära mig det ena eller det andra. Allt var glasklart och det var oerhört lätt att hitta motivation. Min tolkning då var: aha, jag är ingen teoretiker, jag är en praktiker. Jag är duktig med händerna. I efterhand har jag skapat mig en helt annan förståelse för detta.


När jag varit några år på byggena började ett fackligt intresse gro hos mig. Sosse har jag varit så länge jag kan minnas att jag tänkt i politiska banor. Påverkan från farfar är stark här (min Farfar grundade konsum helt själv, han tankade alltid på OK och när jag en jul fick tillsammans med min dåvarande sambo fick ett laddat kundkort på ICA blev hans reaktion att det finns fruktansvärt elaka människor i världen), även från mina föräldrar. Steget att intressera sig för fackliga frågor är mycket kort. När jag började arbeta på Byggena sa min pappa till mig, du skall vara med i facket för det är bra.


Jag började gå lite fackliga kurser och ju fler utbildningar jag gick desto mer insåg jag att jag faktiskt kan lära. Han kan om han vill var som bortblåst. Nu var jag inte den som drömde mig bort utan jag var engagerad och diskuterade livligt. På samma bygge som Jag mötte Lasse jag berättade om tidigare fanns det en lagbas som trodde på mig. Han talade om för mig att jag skulle in i företagets MB grupp och att jag behövdes där. Just denna Lagbasen har betytt oerhört mycket för mig. Han var så fantastikt duktig att lyfta fram när man presterade något bra. Vi gjorde en mycket bra förtjänst på det bygget och var bland dom första i Göteborg att tjäna över 100 kr i timmen, detta var 1989. När en av ägarna kom ut till arbetsplatsen för att vara med på mätningen sa han. Birger, en sak skall du har klart för dig. På den här arbetsplatsen arbetar gubbarna som fan, det är bara att langa upp lädret och betala. Få gånger i mitt liv som snickare har jag haft så kul när jag jobbat som jag hade på detta bygge. Roger har funnits med mig ända sedan dess. Hans respektlösa hållning till chefer och hans samtidigt djupa respekt för sina arbetskamrater har lärt mig mycket. Position är inte på långa vägar lika viktig som kamratskap och person.


Nu var det ingen som sa han kan om han vill, ingen ifrågasatte min vilja och jag fick så småningom förtroendet att föra mina arbetskamraters talan inför företaget. Man litade på mig och jag växte något otroligt. Tveklöst är det här jag hittar orsaket till att jag idag kan blicka tillbaka på mitt ännu inte så långa liv och nöjd konstatera att just studier har upptagit en väldigt stor del. Jag sammanlagt nästan 17 år vid en formell skolbänk och en himla massa kurser. Jag har inte grundskolan att tacka för detta vilket borde vara en av grundskolans främsta uppgifter. Snarare är det jobbarkompisar som Roger och Lasse som sporrat mig, genom att ge förtroende och inspiration. En betongare och en snickare som bägge varit mina lagbasar har en större del i min tro på min förmåga än vad skolan lyckade med under hela min uppväxt. Lärare med lång pedagogisk utbildning kunde inte ge mig samma tro på mig själv. Skolan har lärt mig att veta min plats, Lasse och Roger mfl har lärt mig att jag själv avgör vad som är min plats.


Jag är glad att jag fått gå i skolan och lära mig läsa, räkna m.m. Men utan alla vänner skulle jag haft mycket lite användning av dom färdigheterna.

Feminismen på tillbakagång?

Det var länge sedan jag kallade mig för feminist första gången. Det har aldrig varit något som stått på visitkortet men om ämnet har varit uppe för diskussion har jag aldrig försökt dölja det. För mig står feminism för jämnställdhet, och är man feminist bär man uppfattningen att mäns och kvinnors livserfarenheter skiljer sig åt och att bägge skall ha samma möjligheter i livet. Det är en mycket enkel bild av min uppfattning, den kan problematiseras betydligt, det skall erkännas.

Insikten växte fram hos mig. Den absolut viktigaste händelsen kom i samband med en smärtsam separation. Det som upptog mina tankar omedelbart efter jag fått klart för mig att separationen är ett faktum var tankarna på mina söner. En oro som visserligen skulle visa sig obefogad i mitt fall då jag aldrig haft eller fått några problem att vara en del av mina söners uppväxt. Jag ville vara en aktiv far och vara delaktig i mina söners liv. Det var mycket grubblerier då, vad har jag för chanser vid en ev vårdnadstvist osv. Jag förstod då att som man hade man betydligt sämre förutsättningar. En omskakande insikt.

Jag har genom åren fått många fler erfarenheter som lärt mig att män och kvinnor behandlas olika. Postgången från skola till mor är betydligt smidigare än postgången från skola till far. Det finns många exempel, men det viktiga är att vi behandlas olika.

När jag läste Nina Björks bok under det rosa täcket var det många bitar som föll på plats. Efter genomgången av ett stort antal olika inriktningar inom feminismen blev det tydligt för mig hur jag skulle förhålla mig. Jag har lärt min att inte blanda ihop könsorgan med kön. Kön är en socialt konstruerad föreställning om vad som är en man och vad som är en kvinna. Det är absolut inte hugget i sten vad som kännetecknar en man och vad som kännetecknar en kvinna. Jag ställer upp på Simone De Beauvior när hon säger, kvinna det föds man inte till, det blir man. Samma gäller för mig som man. När man sedan kikar på historien inser man att det vi idag anser vara manligt mycket väl kan ha varit en kvinnlig egenskap för hundra år sedan.

I går kväll såg jag Agenda där just feminismen var uppe för diskussion. Ett förenklat tema för kvällen var att feminismen är på tillbakagång och att alla de otaliga politiker som för några år sedan gick ut och kallade sig för feminister i parti och minut enbart gav läpparnas bekännelse.

Så här skriver man om programmet på svt's hemsida

Vart har feminismen tagit vägen? För några år sedan kallade nästan alla partiledare sig för feminist, nu debatteras jämställdheten mellan könen knappt längre. Vad beror det på?
Debatt mellan jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, Gudrun Schyman och Expressens ledarskribent Karin Olsson.

Att Gudrun Schyman satt där är föga förvånande, Karin Olsson har jag ingen uppfattning om, men hon gav uttryck för en del kloka resonemang under programmet. Jämställdhetsministern är förmodligen lika självskriven som Gudrun även om hon är en katastrof på området. -Jag är inte feminist, jag är liberal...precis som om det skulle funnits någon motsättning. Nåja, man skulle kunna orda mycket om deltagarnas legitimitet att föra debatten. För mig blev dock de viktigaste personerna dom som inte satt där. Alla dom som gav läpparnas bekännelse, varför var ingen av dom där och gav sin bild av problematiken?

Vintern gör ett sista ryck

När klockradion drog igång idag berättade man att det snöade. Jag hoppas verkligen det är sista rycket. En tröst är dock att isen på mälaren utanför mitt fönster har försvunnit. Det går en farled precis utanför, dom stora båtarnas framfart har gjort att rännan brutits upp och isflaken har drivit iväg under natten. Så jag väljer att tolka isflakens flykt som ett säkrare tecken än snöns återkomst. Ankorna i sjön utanför verkade oerhört uppspelta idag, förmodligen för att dom kommer åt den strandnära botten igen.

Detta är min utsikt när jag sitter vid datorn




För några dagar sedan såg det ut så här




Ankorna har hindrat isen från att lägga sig genom att vara i rörelse dag ut och dag in, jag har aldrig sett så många ankor på ett och samma ställa någon gång, dom var hundratals

Hantverk gör oss mänskliga

Med anledning av att jag är snickare och akademiker på en och samma gång kan jag inte låta bli att koppla ihop dessa bägge sidor av mig själv och min historia. Det faller sig ganska naturligt att göra så eftersom min c-uppsats på universitetet handlade om just lärande i ett hantverksyrke, nämligen gravyrhantverket.

Det som är slående är att hantverkskunskaper ofta har en väldigt lång bildningsstatus. Om man tar som exempel så blir en snickare inte färdig med sin utbildning förrän ca 5.5 år efter man påbörjat den på gymnasiet. Det är en ganska lång utbildning.

När man sedan funderar lite längre kan man konstatera att just hantverket är oerhört ursprungligt för människan. Just att kunna tillverka och använda redskap med stor skicklighet är en av dom saker som distanserar människan från dom övriga djuren. Jag är helt övertygad om att redskapsanvändandet i sig har utvecklat nya sätt att tänka som i sin tur har utvecklat nya redskap.

Om man tar Gutenberg som exempel så var han guldsmed. Som guldsmed var han van att arbeta med spegelvända typer när han stansade i guldet. Många tror att Gutenberg uppfann tryckerikonsten. Detta är fel, kineserna hade tryckt på papper minst tusen år innan Gutenberg, fast med tryckplattor av trä. Gutenberg uppfann istället dom utbytbara typerna. Han stansade med en hård spegelvänd typ i en mjukare plåt och skapade på så vis en gjutform för en annan typ som man gjöt i formen. Gutenberg använde alltså sina hantverkskunskaper för att skapa ett helt nytt sätt att trycka, men att trycka böcker har egentligen ingenting med guldsmide att göra.

Man kan se på område efter område hur hantverkskunskaper skapat nya användningsområden och tekniker bortanför det ursprungliga användningsområdet. Trots detta är hantverksyrkena sällan föremål för djupare forskning och hantverken är sorgligt historielösa. Jag är helt övertygad om att vi har mycket kunskaper att hämta i hantverkets historia som kan utveckla många olika områden idag. Om man tar en sådan sak som miljövänligt byggande så är jag helt övertygad om att det finns tekniker från förr som kan utvecklas och tillämpas i modernt byggande med goda resultat.

Forskning och utveckling av hantverksyrkena skulle ge hantverkare en chans att utvecklas i sina yrken dessutom. I många fall så handlar kompetensutveckling av hantverkare ida om att man skall gå mot mer arbetsledande arbeten. Det måste i sig inte vara fel, men att utvecklas och förkovra sig i sitt yrke borde vara lika tillgängligt för hantverkare som övriga yrkesgrupper.

Va skarru bli - skolan och bildningen

Utav mina tidigaste minnen från skolan är det framför allt två som sticker ut. I min första klass var vi två grupper som under den första tiden inte träffades. Den ena gruppen startade tidigt och byttes av vid lunch av gruppen som började sent. Det enda vi märkte av varandra var spår av aktivitet i klassrummet. Jag minns mina tankar kring den andra gruppen som om den var lite mystisk. Deras teckningar på väggarna hängde där som små gåtfulla skapelser som var svåra att ta till sig därför att man inte kände den som ritat den. Efter en termin släpptes så bägge grupperna ihop. En termins undran skulle få sin upplösning. Jag minns hur nervöst det var att få träffa dom man delat klassrum med, få se vilka ansikten som fanns bakom teckningarna som hängde på väggen. Mötet blev inledningsvis stillsamt och lungt, dock kunde inte jag riktigt känna att jag var mig själv, jag kände mig ganska blyg, en känsla jag tror jag delade med dom flesta den dagen.

I den något tryckta stämmningen var det en liten kille ur den andra gruppen som stack ut hakan och försökte bryta isen. Jag minns att jag tittade på honom när han tog sats och sprang i hög fart mot ett planterat buskage på skolgården. Skitfula vintergröna barrträdsbuskar med röda bär. Full fart och så hoppade han och landade på huvudet mitt ibland buskarna. Vad gör han tankte jag. Någon som kände honom ur den andra gruppen intygade att han är inte klok. På något vis startade detta en form av kedjereaktion hos oss grabbar med ett enda undantag. Snart var vi alla i full gång, vi sprang och vi hoppade, Vi skrattade och gemenskapen var total. På bara några minuter hade vi grabbar gått från att vara två grupper till att bli en klass. Jag lärde känna mina klasskompisar på rekordtid och jag lärde mig att ett tiotal grabbar med enkelhet kan förändra ett skitfult buskage, från fullt livsdugliga buskar till fullständig förödelse på mindre än 15 min.

Jag minns bara hoppen i busken vagt, men stämmningen glömmer jag inte. Det som dock gör att jag skriver om det som ett tydligt minne är vad som kom efteråt. När händelsen spred sig bland den vuxna personalen på skolan kallades vaktmästaren ner. Jag fick vara med om mitt livs första utskällning av en vuxen människa som inte var släkt med mig. Det var inget tal om att vi gjort fel, det visste vi självklart efteråt. Men känslan att stå där tillsammans med dom andra killarna och ta emot denna utskällning när alla andra i klassen, tjejerna och denna enda killen, tittade på var djupt förnedrande. Detta är det starkaste minnet jag har från den händelsen, förnedring. För oss var det ett försök att lära känna varandra och bryta spänningen vi byggt upp under det halvåret vi inte fick träffa varandra. Och så här i efterhand måste jag säga att vi gjorde ett jävla bra jobb, för vi hade verkligen skitkul under dom 15 minuterna. Men det var ingen som försökte att förstå varför vi gjorde som vi gjorde. Uppenbarligen ansåg man att man förstod det utan att fråga, pojkar är vilda och då måste man sätta gränser. Men varför, det frågade man sig aldrig. Det fanns väl kanske inte med att små killar faktiskt kan vara blyga för varandra och att man gör vad man kan för att hanterar situationen efter bästa förmåga. Buskarna var ju ändå så fula.

Mitt andra tydliga minne var när jag knäckte koden. Den dagen när jag förstod hur det hängde ihop. När jag förstod att alla bokstäverna representerade ljud och om man satte ihop dom i en viss ordning så kunde man meddela sig skriftligen så någon annan förstod. Det var en fantastisk känsla att kunna skriva nya ord man inte ens via fröken lärt sig stava till i alla dessa oändliga repetitionsövningar som är så mördande tråkiga. Skriv sol sjutton gånger på dom linjerande bladen. Dom stora bokstäverna skall nå upp till det strecket och dom små skall nå upp till det. Jag kommer ihåg hur svårt jag hade att hålla koncentrationen upp när jag satt där och skrev, hur oändligt långt borta det sista sol var på den sista raden. Jag hade ju knäckt koden, jag ville ju utforska nya ord, skriva meningar inte sitta och ändlöst repetera det jag redan kunde. Det var tydligen viktigt att skriva snyggt också. Tänk om man visste då vad man vet idag, att skriva snyggt betyder ingenting till 99% av dom tillfällen man skriver idag.

Ändå var det så viktigt då, där satt jag och hade förstått koden, samtidigt skulle jag fortsätta det ändlösa tragglandet. Så dödar man ett intresse, det är min absoluta övertygelse. En skola som hanterar sina elever på detta vis är inte intresserad av att stimulera lusten att lära. För min del har jag fått hitta den lusten på egen hand, ibland med hjälp av någon annan. Min grundskola har på detta vis bara stått i vägen för mig när det gäller lust och lärande.

Det gör mig så förbannad när jag hör Jan Björklund tala om hårdare tag, ordning och reda, disciplin osv. Jag skulle mycket hellre se en skola som möter alla dessa små killar och tjejer och försöker väcka lusten till lärande på allvar. Som faktiskt lyssnar på en liten knatte som beklagar sig över att det är tråkigt att repetera det man redan kan, som intresserar sig för vad en liten tjej brinner för och som nyttjar den glöden för att stimulera lärande. Jag skulle önska att all personal på skolan försöker förstå barnen utifrån deras situation, som kanske lägger några minuter på att försöka förstå varför ett gäng sjuåriga grabbar hoppar i buskarna istället för att ladda och råskälla för att stävja ett så oönskat beteende. Vi löste ju bara ett problem att lära känna varandra. Skitfula buskar finns det gott om ändå och vaktmästarn gillade jag aldrig efter den behandlingen

Tankar från Frankfurt

Jag sitter just nu på ett hotell i Frankfurt och skall delta i ett möte som handlar om att sprida kunskaper över gränserna vad gäller migrerande arbetskraft. Men just nu kretsar mina tankar om någonting annat. Jag kanske återkommer till problematiken kring mötet senare, jag får se. Projektet jag skall delta i har pågått ett tag och jag känner ännu att jag har för lite kunskaper för att kunna reflektera över det.

Inför resan hit har jag tankat ner en massa program från vetenskapsradion, programmet heter vetandets värld. Jag måste säga att jag är lite förvånad över bredden i de olika programmen. Mina intressen på området kretsar kring allt från naturvetenskap till filosofi. Ända sedan jag var mycket ung har jag haft ett intresse att utforska vad jag har omkring mig, givetvis hade jag inte insikten när jag var tio år att jag ville veta hur världen var sammansatt. Då var det snarare fascination mer än något annat. Min tidigaste nyfikenhet handlade om dinosaurier och stjärnor och planeter. Det är lätt för en tio åring att tycka att stora skräckinjagande dinosaurier är spännande och jag antar att det fanns en tillfredställelse att veta vad som fanns när man blickade upp mot stjärnhimmeln.

I mina tonår, speciellt dom senare tonåren fick min nyfikenhet stå tillbaka för andra intressen. Mopeder, fritidsgård, tjejer, etanolhaltiga drycker osv. Jag var med andra ord en ganska normal tonåring, om det nu finns normala sådana. Jag läste inte en bok på över tio år.

Sedan hände något märkligt. Jag hade efter vissa turer gått ur gymnasiet och gjort klart min lärlingstid som snickare. Min far var platschef på ett byggföretag i staden och det var ur det perspektivet ganska naturligt att också jag hamnade på byggena.

Man möter många människor när man jobbar på ett bygge, till 99.1% möter man män, i mitt fall mötte jag aldrig en enda kvinna under mina år på byggena. Det präglar både själva arbetsplatsen och hur man blir som person. Man kan lägga många aspekter på detta och jag kommer med all sannolikhet att återkomma till detta senare i min blogg. I vilket fall som helst mötte jag en man som påverkat mig otroligt mycket. Det första jag märkte när jag började lära känna honom var att vi hade mycket gemensamt. Han var född 56, jag är född 67. Han gillade hårdrock, jag gillade heavy metal som hårdrocken kom att kallas när den fick sin renässans i början på åttiotalet. Vi delade också ett relativt stort ointresse för idrott. Det första var inte så märkligt, det är inte speciellt ovanligt med sk hårdrockare på byggarbetsplatserna. Men att inte vara intresserad av idrott är ganska normbrytande på en byggarbetsplats. Det var lite annorlunda och tillräckligt annorlunda för att jag skulle börja ta intryck av honom.

Vid ett tillfälle satt en av våra arbetsledare inne i boden vid en rast. Det skedde inte så ofta. Ämnet för dagar var polisens radar. Antagligen hade någon åkt fast för fortkörning och av den anledningen var ämnet uppe för diskussion. Arbetsledaren hade vid några tillfället gett uttryck för en önskan att veta lite mer än oss ”obildade” hantverkare. Han uttryckte dock det aldrig så, det var min tolkning och den kan vara orättvis. I vilket fall som helst använde han sig gärna av begrepp som oilers knäck., vilket är vad som uppstår när ett stämp som inte är strävat ordentligt kröks och kanske går av under en gjutning. Alla hade kunskap om själva problemet, men inte alla visste vad oilers knäck var. Nåväl, arbetsledaren satt och förklarade hur en radar fungerade. Kortversionen lydde radarn skickar ut en stråle, apparaten mäter hastigheten på den reflekterade strålen som studsar på fordonet den mäter av. Efter en stunds lyssnande bryter min kamrat in och talar om att så fungerar det inte alls. Arbetsledaren blir något förvånad och tystnar, sedan frågar han lite stött, hur fungerar det då? Då gör min kamrat en utläggning som inbegriper ljusets hastighet, våg rörelser på radarstrålen och en förändrad vågrörelse på tillbakavägen. Han påtalade det omöjliga i arbetsledarens redogörelse därför att radarstrålen rör sig med ljusets hastighet och ljusets hastighet är konstant. Istället för att förändra hastigheten på radarstrålen så förändras strålens vågrörelse. Arbetsledaren kom aldrig ner och försökte brilljera hos oss igen, däremot behandlade han oss fortsättningsvis lite annorlunda, han blev omtyckt, i alla fall av mig.

Jag konstaterade ganska snabbt att detta inte hade ingått i min kamrats byggutbildning. Jag frågade hur han kunde veta så mycket om detta. Han berättar då för mig att han i många år varit intresserad av hur världen skapades. Inte ur något religiöst perspektiv utan vad som hände vid big bang. Han berättade att han läst alla poulärvetenskapliga böcker som behandlade ämnet och som fanns att låna på det lokala biblioteket.

Hela händelsen gjorde intryck på mig, det gick en arbetskamrat vid min sida som hade koll på universums skapelse. Som hade läst om Einsteins teorier och som hade satt sig in i kvantfysikens konstiga värld. Det blev en nyttig läxa för mig. Man vet aldrig vem man möter och man skall inte döma någon på förhand. I vilket fall som helst resulterade denna upplevelsen i att jag också tog tag i min okunskap kring världens skapelse ur ett fysiskt vetenskapligt perspektiv.

Vid ett senare tillfälle diskuterade vi böcker jag och min arbetskamrat. Han berättade för mig att hans absoluta favorit var stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Sci Fi böcker skrivna i slutet av trettio början av fyrtiotalet. När jag bekände att jag inte läst dom suckade han avundsjukt att han önskade att han också hade dom framför sig. Jag gick och köpte pocketen med den samlade trilogin och läste den följande sommar. Den pocketen är numera så sönderläst att den bara står i min bokhylla av nostalgiska skäl. Jag har den i ytterligare en pocket och så har jag fått tag i en inbunden för något år sedan.

Jag funderar ofta över möten med människor jag gjort genom livet, jag kommer säkert återkomma till det senare i min blogg. Ibland krävs det så lite för att bli puttad åt en helt ny riktning i livet, ett möte, en upplevelse så är ens bana genom livet för alltid förändrat. Jag hoppas att min kamrat någon gång läser detta så han får reda på vilken betydelse han haft för mig. Jag började läsa böcker, sedan insåg jag att jag faktiskt kan lära och ta till mig ganska avancerad kunskap. Något skolan totalt misslyckats att tala om för mig. Jag har mycket svårt att tro att jag senare skulle söka till universitetet om jag inte först fått klart för mig att jag faktiskt kan läsa en bok och lära mig ett komplicerat sammanhang. Min jobbarkompis har en stor del i detta. Tack Lasse, snickare i tredje generation.

Ps: jag sitter inte längre på hotellet, nu sitter jag på flygplatsen och är snart på väg hem

Pirate bay

Jag har funderat över pirate bay rättegången, eller snarare konsekvenserna av den. Nu menar jag inte ur ett juridiskt perspektiv, vad som är rätt eller fel osv. Det jag funderat över är hur mycket motstånd det möter när gammalt möter nytt. Jag tillhör dom som faktiskt tror att bra musik kommer skapas även om skivbolagen helt upphör, jag tror att musiker även i framtiden kommer kunna leva på sin musik. Det är ju alldeles uppenbart att musik kommer distribueras elektroniskt i framtiden. Jag hoppas och tror att skivbolagsindustrin skakas om ordentligt och att dom verkliga vinnarna är musikerna och lyssnare.

Vad beträffar killarna som står åtalade i rättegången så kunde jag inte bry mig mindre. Om det vore så att dom brann för fri information och yttrandefrihet så skulle det varit diktaturer i världen som bedrev klappjakt på dom, nu är det itället nöjesindustrin och alla dom som slåss för sin upphovsrätt. Jag hoppas dessa vilsna grabbar kommer ner på jorden utan att det gör allt för ont för dom.

Sedan så kan jag inte förmå mig själv att tycka synd om musiker som madonna som har tjänat så hutlösa mängder pengar att dom aldrig behöver lyfta ett finger mer i hela sitt liv. Jag tycker man skall ha bra betalt för sitt arbete. Men dom enorma mängder pengar vi pratar om här är något helt annat. Det finns dock andra som nöjer sig med mindre och som ändå kan skapa bra musik

Metall i centrum

Idag har metall stått i centrum i stort sett hela dagen. Alla på jobbet har diskuterat deras, sänkta löner/förkortade arbetstid (beroende på hur man vill tolka deras uppgörelse). Jag tycker personligen att det är helt fel väg att gå och jag är rädd att detta kan få en större betydelse än vad man först kan tro.

Reaktionerna om det felaktiga att gå med på lönesänkningar bygger på en långtgående tradition på svensk arbetsmarknad. Den korta versionen lyder att företag som inte klarar av att betala löner enligt de av parterna överenskomna lönenivåerna är inte bärkraftiga och skall därmed konkurreras bort. Det är med andra ord marknadskrafterna som till slut sorterar bort icke bärkraftiga företag. Om man istället för att låta detta ske går med på lönesänkningar är man inne i en spiral där man riskerar att ge företag som inte är bärkraftiga konstgjord andning. Om konkurrerande företag svarar med samma medel har man inte uppnått någonting annat än att man sänkt lönen. Det minst bärkraftiga företaget kommer i slutändan ändå att konkurreras bort.

Historiskt är detta ingen nyhet. Den svenska textilindustrin, varvsindustrin m.m. är exempel på hela industrigrenar som inte klarat av konkurrensen. Det har alltid varit dramatik kring sådana här omställningar men i slutändan har vi alltid klarat av omställningen och gått vidare.

Jag är absolut inte man att avgöra huruvida svensk bilindustri har en framtid. Jag hoppas ju självklart att vi även i framtiden klarar av att producera bilar. Bilindustrin sysselsätter oerhört många i landet och bidrar till mycket industriell utveckling. Jag har därför så svårt att förstå att det är metalls medlemmar som ensamma skall ta ansvar för att ge bilindustrin en andra chans (jo jag är medveten om att metalls avtal självklart berör mer än bara bilindustrin). Om det nu är så att situationen är extraordinär och kräver extraordinära åtgärder borde inte då regeringen agera istället. Nu lättar man på det politiska trycket och låter metalls medlemmar betala notan.

Men det jag är rädd för handlar om mer än bara detta, vad händer med efterfrågan i landet när plånboken krymper för så många? Jag tillhör dom som tror att en bra lösning i lågkonjunktur är att stimulera efterfrågan för att få igång hjulen. Det är jag absolut inte ensam om att tycka inom arbetarrörelsen. Ur detta perspektiv blir det dubbelt fel att sänka löner, man inför både lönekonkurrens och kyler ner en redan iskall ekonomi. Jag är mycket orolig för hur detta kommer utvecklas

Det kunde varit värre

Eftersom jag nu tar mig i kragen och skapar en blogg så tänkte jag att jag får välja en passande rubrik. Det kunde varit värre betyder inte att jag nödvändigtvis i alla lägen är en obotlig optimist, snarare får det stå som en påminnelse, förhoppningsvis närvarande när så behövs.

Jag har två bilder på mitt kontor. Den ena föreställer en man i sina bästa år som blir utsatt för ett spratt av sina polare. Det är svensexa och polarna uppfyller mannens dröm och hyr en båt till honom. Han får vara kapten för en dag. Givetvis kan man inte vara kapten på en båt utan att ha en skepparkrans. Polarna klistrar på skägget och mannen får lycklig vara kapten för en dag. Dock tycker han att polarna överdriver sitt skrattande en smula, så rolig ser han inte ut i skägg.

När mörkret lägger sig samlar dom ihop sig för att förenas över en öl eller två i en bastu. En efter en kommer dom in polarna, det finns dock en sak dom har gemensamt. Det finns inte ett hårstrå kvar i skrevet på någon av dom. Ingen säger något, utan dom låter insikten sakta sjunka in. När jag har en dålig dag och behöver ett skratt kikar jag på bilden och tänker att det kunde vara värre.

Den andra bilden jag har uppklistrad föreställer en äldre man och en kille på 6 år i Moldavien, ett av europas allra fattigaste länder. År 2002 promenerade mannen genom en tunnel och hörde ett barnskrik. Inne i tunneln fann han en 6 månaders pojk skitig och ynklig som satt i smutsen och grät. Han föreföll övergiven. Mannen sätter sig ner och väntar på att någon skall komma och hämta pojken. Timmarna går men ingen kommer. Han tar då pojken till närmaste poliskontor men dom vill inte ta emot honom. Det är tydligen inte ovanligt att unga kvinnor tvingas prostituera sig och blir lurade av cyniska människohandlare. Kvar lämnar dom sina barn att bli omhändertagna av mor och far föräldrar. Ibland som i detta fallet inte ens det, utan dom blir helt övergivna. I detta fallet så gav mannen efter en stund upp och fattade ett beslut. Han tog hand om den okända grabben trots sin egna fattigdom. När jag tittar på den bilden kan jag också känna att det kunde varit värre. Dels förefaller mina egna problem och grubblanden futtiga, dvs det kunde varit värre. Å andra sidan så ger bilden också hopp. Om en man som är fattig redan innan, över en eftermiddag/kväll kan fatta ett så avgörande beslut så finns det hopp.

Det kunde med andra ord varit värre