Detta blogginlägg
tillägnas Timmermannen, bloggaren och krönikören Calle Friden.
Dom kallar det för
klassresa när man bryter upp och tar ett steg vidare, dvs om man som arbetare
väljer att vidareutbilda sig och klättra på samhällsstegen. Tydligen så gäller
det nästan bara om man är arbetare. Befinner man sig i medelklassen gör man sällan
en klassresa vad nu det kan komma sig. Klass är mer än bara jobb och lön, det
är lika mycket kultur och uppväxt. Dessutom är begreppet klass något omtvistat,
det finns dem som hävdar att begreppet i sig var som mest levande på 1930 talet.
Sedan dess har klassgränserna suddats ut till oigenkännlighet, ändå hittar vi
nästan bara potentiella klassresenärer hos arbetarklassen, i den mån nu det går
att sätta gränser. För mig förefaller detta som om det är svårast att gå vidare
ju längre ner man befinner sig, nästan som om man är mån om att det skall vara så.
Själv är jag nog en form
av klassresenär, även om jag själv inte känner så. I själva verket kan jag inte
förlika mig med begreppet klassresa. En resa definieras av att man reser från
något till något, jag har så förtvivlat svårt att känna att jag lämnat något
bakom mig och på min resa blivit något jag inte tidigare varit.
Jag var 26 år när jag
började plugga, efter två år på folkhögskola blev det tre år på universitetet.
Idag kan jag inte känna att jag var lastgammal då, men då kändes det som sista
chansen. Arbetslösheten blev piskan, nyvunnet självförtroende från fackliga
utbildningar gav mig kraften. Steget var oändligt bara några år tidigare, ingen
förväntade sig heller att jag skulle utbilda mig. För många skulle det varit
naturligare att jag skulle bida min tid, vänta ut arbetslösheten och fortsätta
som snickare. Även i mina egna ögon var detta självklart. Men då sommaren 1996
så förutsättningarna annorlunda ut. Jag gick redan på a-kassa, var singel och
hade mina söner varannan vecka. Då fanns det möjlighet att studera på
gymnasienivå till samma ersättning som a-kassa utan att låna pengar. Vad hade
jag att förlora då, absolut ingenting. Det var det som var avgörande, det
handlade inte ett skit om klassresa. Möjligheten fanns, därför tog jag den. Det
händer ofta att jag lurar mig själv och inbillar mig att det var för att jag
ville utvecklas. Men det där är bara en efterhandskonstruktion, den insikten
växte fram under utbildningens gång, men den fanns bara ytterst svagt när jag
skickade in ansökan. Som ensamstående
behövde jag garantier för att steget jag tog inte skulle försämra för mina
söner. En oförrändrad inkomst var avgörande. När jag sedan tog steget in på
mina universitetsstudier däremot var situationen annorlunda och jag är tacksam
att jag inte visste från början hur min situation skulle påverkas av att leva
på studielån som ensamstående. Det var tufft på redan A-kassa nivå.
Hur blev det då med
klassresan? Inkomstmässigt har jag tagit flera kliv, men jag identifierar mig
fortfarande som snickare. Jag är fortfarande demokratisk socialist och mina
grunduppfattningar har jag kvar. Jag tror på ett jämlikt samhälle, är en
övertygad feminist och jag drömmer om det klasslösa samhället. Om jag blivit
förändrad under min sk klassresa så är det snarare att jag blivit styrkt i min
uppfattning och jag vet mycket bättre varför jag har dessa övertygelser.
Insikter jag fått när jag utbildat mig, både i skolmiljö, bakom en bok eller
vid datorn osv.
Jag har också lärt mig
att det aldrig är för sent, jag var ung när jag var 26 och att vilja gå vidare
när man fyllt 50 är långt ifrån försent. Med ett stort mått av sorg läser jag
din senaste krönika Calle. I mina ögon
står begreppet klassresa (och du har inte lyft begreppet, det är min egen
koppling) för ett hinder, lite som att du har tur om du lyckas och att resan
inte är för alla, en sorts American dream. Uppoffringarna jag gjorde räcker inte långt
idag, de ekonomiska möjligheterna gör det nästan omöjligt. Stödet från
samhället är nästan helt utsuddat och vuxenutbildningen är så uselt skött att
man blir bedrövad. Livslångt lärande är bara en floskel som i bästa fall
omfattar några få priviligierade.
Jag ställer mig frågan
hur det är möjligt att en förträfflig krönikör och debattör hela tiden stöter
på hinder när han vill gå vidare. Jag gjorde i detta sammanhang några få år som
snickare och ännu färre som ställningsbyggare
men känner av det i kroppen, ryggen och knäna har tagit stryk för livet. Det är inte rimligt att någon som har en dröm (eller av hälsomässiga skäl känner sig tvingad) om något annat skall ha så få
möjligheter och så stora hinder. Jag har gjort högskoleprovet jag med. Det enda jag kan säga om det var att det
sorterade ut vissa från andra och har inget att göra med vilka möjligheter man
har på en framtida utbildning. Utbildning tar man
till sig när det finns lust och vilja, det är så man får kunskaper. Sedan
spelar det ingen roll vilket poäng du hade i ditt senaste högskoleprov, eller
för den delen hur gammal du är.
Detta är anledningen till
att jag denna gång blev berörd av Calles Krönika, det är ett så grymt slöseri
med människor att hela tiden resa hinder istället för att hitta rätt stöd. Det är feltänkt från början till slut när man
skapar ett samhälle som bygger på att du skall slåss mot hinder snarare än att
kunna förvalta och fokusera på dina möjligheter. Idag är Calle Friden mitt bästa exempel på hur
onödiga hinder sätter käppar i hjulen och skapar en tragedi inte bara för
Calle, utan för alla som vill en förändring i sitt liv. Alla är förlorare i ett samhälle som inte tar
vara på det bästa vi har, människors drömmar och ambitioner.
