Vinnaren skriver historia

Jag läste precis på aftonbladet om vem "folk" anser vara bästa sångaren genom historien och finner att Michael Jackson petat ner Freddie Mercury från första platsen. Elvis finns med där osv. I aftonbladets egen omröstning vinner dock Mercury stort. Nu skall inte detta inlägg handla om sångare primärt men utav dom listade finns inte Jackson med i min värld. En gigantisk entertainer, men inte bland dom största vad gäller sång. På den listan är det dött lopp mellan Mercury, Cobain och Plant för min räkning. Säregna sångare med otrolig personlighet och känsla. Men nu lämnar jag den delen.

Jag undrar hur man i framtiden kommer se på historien. Eftersom jag arbetar i en folkrörelse, arbetarrörelsen, och då konfronteras med denna rörelsens egna försök att skriva historia så undrar jag. Senaste försöket i raden är Bodströms, har jag förövrigt inte läst. Oavsett författare så tenderar alltid denna typ av historieskrivning bli en vinnarnas historia. Det finns självklart undantag, men dom är ganska få. Vem vill läsa om någon som alltid förlorat och aldrig stått i rampljuset. Inte många.

Men nuförtiden finns det ju faktiskt möjlighet att vara i rampljuset på helt andra meriter. Exempel på detta är ju alla dess bloggare som får otroligt höga läsarsiffror. Jag tror bara det är början. Nätet vänder upp och ner på invanda mönster. Något många musiker sedan länge känt av med vikande försäljningssiffror samtidigt som möjligheterna att sticka ut utan kontrakt och skivbolag är större än någonsin.  Är ganska övertygad om att detta på sikt kommer hända andra kategorier av yrkesmän och yrkeskvinnor. Kolumnister utmanas av bloggare, hur kommer det bli med författare osv.

Det jag funderar över är när någon kommer och sätta sig ner inom olika områden i framtiden och beskriva historien, vilka källor kommer man använda, vad kommer finnas kvar. Det digitala mediet är flyktigt. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer se ut, men jag är lite orolig för att vi kommer bli historielösa. Jag har alltid känt avsmak för vinnarens glorifiering av sina egna framgångar, men det är trots allt bättre än ingenting. Jag ser faktiskt ingenting som ett möjligt alternativ. Internet sparas inte ner och ställs på hylla i kungliga bbiblioteket. Det som gillas lever kvar, det som inte gillas försvinner. Men för en någorlunda sann historieskrivning behövs bägge delarna. När våra liv allt mer utspelar sig på nätet, hur kommer då våra liv beskrivas om hundra år. Det gör mig lite orolig.

Tack, men nej tack. 12 döda byggnadsarbetare 2010

Det är inte ofta jag står och delar ut flygblad, men det händer. Idag har varit en sådan dag. Varje gång det händer så finns det goda anledningar. Det kan handla om vem som skall styra landet eller som idag ännu viktigare, kamrater som inte kommit hem efter sin arbetsdag. Jag förstår alla er som i bästa fall vänligt log och sa tack men nej tack. Otaliga gånger har jag själv, stressad, sprungit förbi och i bästa fall sagt tack men nej tack med ett ansträngt leende. Man översvämmas av alla som vill sälja ett telefonabbonemang, el eller kanske tigga pengar till något välgörande ändamål. Eftersom jag inte har lust att engagera mig i alla erbjudanden om el, har mobiltelefon som fungerar bra och varje månad har ett löneavdrag där jag skänker pengar till Byggnads solidaritetsfond är alla dessa offentliga närmanden ett otyg. Det slår det mig som ett knytnävslag i ansiktet hur svårt det är att nå fram i det offentliga rummet när man har något verkligt angeläget att berätta.

Varje månad året runt förolyckas en byggnadsarbetare som aldrig kommer hem mer. En familj förlorar någon oersättlig, en son sin pappa eller mamma, en fru sin man eller en pappa sin son eller dotter. Inte utan anledning får detta mig att tänka på Stig Dagermans novell, Att döda ett barn.

Novellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Novellen skrevs 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten i trafiken. På en avskalad och klar prosa men med en ödesmättad stämning skildras vardagslivet för de inblandade innan en av dem oavsiktligt kör på ett litet barn. I novellen finns få personbeskrivningar vilket leder till att vem som helst kan identifiera sig med karaktärerna. (Wikipedia)


De flesta känner någon som försörjer sig som byggnadsarbetare. Jag har två söner som kommer tillbringa mycket av sin tid på byggarbetsplatser, den ena som betongarbetare och den andra som plåtslagare. Min far var arbetsledare och platschef, själv är jag snickare även om jag nu arbetar som ombudsman.

En byggarbetsplats kan för en utomstående vara mycket kaotisk. Där ligger byggmaterial överallt, bodar och verktygsförråd ligger tillsynes slumpmässigt utslängda på området. Att verkar vara ett provisorium vilket också är sant. Varje byggarbetsplats är ett provisorium som försvinner när bygget är klart. Men bakom detta provisorium finns ofta en noggrann plan, utan en sådan skulle bygget inte bli lönsamt. Men ofta omfattar planen inte allt, pressade byggtider, underentreprenörer i flera led, språksvårigheter mellan olika nationaliteter gör att saker som arbetsmiljö inte prioriteras i planen. Man chansar och kör, hoppas att det skall gå bra. Man tummar på ställningar och skyddsräcken för att spara några kronor, har undermåliga bockar, elkablar som ser ut som ormbon osv. Inte sällan är det uppenbara materialmissar med tex underdimensionerade balkar som i hastigheten felkalkyleras.

Det finns inga pengar i världen som kan ersatta en förlorad förälder eller ett förlorat barn. Döden är obeveklig och skoningslös, efteråt är allt försent. Tiden läker, som Dagerman skriver, inte alla sår, vissa sår läker dåligt och lämnar ärr livet ut. Det finns ingen byggnadsarbetare någonsin som sålt sin arbetsmiljö för några kronor extra i lönekuveret. Priset är alltid för högt.

Därför har jag idag stått på Odenplan och delat ut flygblad för att uppmärksamma den manifestation som kommer att ske på våra byggarbetsplatser runt om i landet idag. Idag håller vi en tyst minut för våra kamrater som förolyckas varje år utan att något egentligen görs åt problemet. Det förefaller som om många beslutsfattare idag anser att det är riskfyllt att vara byggnadsarbetare och att man således måste räkna med lite svinn. Det är svårt att tro att andra yrkesgrupper skulle mötas av samma tystnad. Om 1 lärare, advokat eller ens polis eller brandman förolyckades i månaden skulle det upmärksammas. Nu möts vi av en fullständigt oförstålig tystnad, inget sägs och inget görs. Därför håller vi en tyst minut, för att hedra dom förolyckade och för att visa deras efterlevande att vi ser deras smärta och förstår deras sorg. Kanske når detta fram till våra beslutsfattare och förhoppningsvis vänder dom inte bort blicken och säger tack, men nej tack. Vår tysta minut börjar kl 12:00