Idag fyller min far år. Han föddes 26 feb 1942 och har med vår familjs mått mätt levt ett långt liv redan. Min mor blev inte ens 60 år och då blev hon äldst i sin syskonskara. Livet är ändligt och det finns anledning att då och då visa sina nära och kära att dom betyder något. Eftersom vi lever i en global och digitaliserad värld öppnar detta självklart möjligheter. Min far spenderar sina vintrar i Thailand och njuter värme tillsammans med sin fru när vi andra skakar tänder och fryser. Även om jag ibland kan känna lite avundsjuka så unnar jag dom detta och jag önskar det var en möjlighet alla pensionärer hade, att förverkliga sina drömmar när det finns tid och lust. Just nu vet jag att dom går och bävar för att åka tillbaka till kylan om några veckor, men jag kan trösta er med att det håller på och vända. Den svenska våren är dessutom fantastiskt vacker så ni har mycket att se fram emot.
Jag är nu inne på mitt 43'e år här på jorden och livet har inte alltid varit lika bra som det är just nu. Det har varit många förluster av nära och kära, perioder av arbetslöshet/tillfälliga praktikplatser/ studier som har frestat på. Men det är som med de svenska årstiderna, man uppskattar inte sommarens värme riktigt lika mycket om man inte känt vinterns kyla bita hårt i kinderna. Så är det med livet i stort vill jag påstå. Det är genom dom svåra tiderna man lär sig uppskatta dom goda. Men för att orka med dom svåra tiderna måste man ha något att stå på, ett grundfundament inom sig själv. Här spelar nära och kära en oerhört stor roll och inte minst föräldrarna. Det har funnits perioder i mitt liv där jag haft nytta av den kärlek jag fick/får av mina föräldrar. Man är privilegierad när man får födas som ett efterlängtat barn och där man känner sig älskad från första stund. Kanske reflekterar man mer över detta när man själv har barn när man in på bara skinnet får känna hur det är att så villkorslöst älska någon. Kärleken är lätt att leva med, men oron kan verkligen äta upp en. Att våga släppa greppet när barnen börjar bli vuxna gör ont samtidigt som man gläds åt deras steg mot självständighet och frihet. Att ha barn är ingen dans på rosor, det finns stunder där oro och ovisshet är så stark att man nästan går sönder.
Jag tänker ofta på min far när jag funderar över mig själv som pappa och jag kommer ofta på mig själv hur lika vi är, eller kanske snarare hur lik honom jag blivit. Jag och min far har mycket gemensamt, en sida av oss jag ser tydligare än kanske någon annan är att vi nästan aldrig klarar av att lägga band på våra känslor. Min far har alltid haft ett hett temperament, medan många förmodligen inte skulle säga att jag har det. Detta är dock fel har livet lärt mig, precis som min far reagerar jag starkt när jag känner, men vi agerar ut våra känslor olika. När jag tänker på det och när jag tänker på mig när jag var barn så förstår jag bättre hur min far måste känt när jag som ganska liten klättrade både högt och lågt, gjorde illa mig och var mer vild än tam. Jag förstår också den frustration han kände när jag som liten inte blev förbannad och försvarade mig när någon grabb retade mig eller gick på mig ute på gården. Det måste tärt inombords och lösningen att skriva in mig i en brottarklubb var ju i alla fall ett gott försök. Med perspektiv på livet och med två snart vuxna söner kan jag få en glimt av hur det varit att vara far åt mig. Nu vet jag också att min fars uppväxt skiljer sig mycket från min egen både med hårdare regler och hårdare tag. Det är förmodligen det jag beundrar mest hos honom att han faktiskt reflekterade över detta och gav mig en uppväxt som inte präglades av hårda tag och handgripligheter. Jag har fått helt andra möjligheter i livet när han valde att bryta och välja en annan väg. Trots ett hett temperament och ett ganska stormigt inre aldrig någonsin vika undan och hemfalla åt handgripligheter är stort. Det har gett mig trygghet i livet och det har gjort mig till en bättre far. Men jag fick det gratis, min far gjorde ett val.
Jag har nog aldrig tidigare pratat om detta men jag har tänkt på det många gånger. Min barndom kunde sett annorlunda ut och jag är oerhört tacksam för att jag fick den uppväxt jag fått. Jag är dessutom övertygad om att det är val av denna sorten som gör världen bättre. Det behövs många pappor som väljer nya vägar, som står upp och bryter destruktiva mönster. Som inte slår sina barn fastän dom själva blivit slagna, som inte accepterar att deras döttrar behandlas sämre än deras söner, som protesterar mot kvinnlig omskärelse osv. För mig är det stort att våga bryta, min pappa gjorde det och jag tycker det är beundransvärt.
Eftersom min far nu befinner sig i Thailand blir födelsedagar lite svårare än om man bor vägg i vägg. Så med detta blogg inlägg i min något avsomnade blogg vill jag önska honom grattis på födelsedagen och samtidigt tala om för honom och andra hur viktig han varit, är och kommer vara för mig igår, idag och imorgon.
Grattis på 69års dagen pappa
