Jag har nu under några dagar gjort vad jag kunna för att sprida #MeToo aktionen. Det är en viktig ögonöppnare som tydliggör både omfattning och strukturer. Jag är tyvärr inte det minsta förvånad över resultatet så här långt. Jag har under många år diskuterat och debatterat att detta är ett strukturellt problem. Mäns överrepresentation i en mängd mindre smickrande sammanhang borde för länge sedan fått folk att fundera. Istället fastnar vi i någon pseudodebatt kring huruvida män som begår brott, våldtar, misshandlar är representativa för gruppen män eller om dom är en avvikelse från normen. Ofta är det män som bestämmer sig för att just dessa män inte representerar deras typ av manlighet och därmed kan man distansera sig från problemet genom att inte erkänna sin tillhörighet till just denna gruppen män. Det är då vi möter bortförklaringen som brukar börja med inte alla män. Jag har under ett antal år försökt bemöta detta flyktbeteende men kan inte känna att jag lyckats någon gång egentligen. Polariseringen är fundamental, män känner sig helt enkel orättvist påhoppade och vill inte kännas vid ett manligt beteende som dom tycker spårat ur och är en avvikelse från deras manlighet.
När jag försöker förstå mig på hur allt hänger ihop och varför män beter sig så här funderar jag ofta över mig själv och hur jag formats och förhåller mig till manligt beteende. Jag tillhör då den kategorin som har en ganska krass syn på människor överlag. För mig är alltid utgångspunkten att vi föds som oskrivna blad och formas till dom vi är. I unga år är vi extremt formbara och i min ålder, snart 50år, har vi stelnat i våra formar. Det gäller oss alla. Vi är inte onda eller goda, vi är kapabla att begå så väl onda som goda handlingar givet sammanhang och förutsättningar.
1949 konstaterade Simone de Beauvoir "man föds inte till kvinna, man blir det" (eller en föds inte till kvinna, en blir det). Hon menade att miljön påverkade hur killar och tjejer formas. Tjejers kön är tabu, medans killar skall vara stolta över sin maskulinitet (dickpics kan vara ett modernt bevis på denna tes). Tjejer skall vara passiva medan killar uppfostras att visa styrka och hävda sin suveränitet.
Jag fick tidigt lära mig att styrka var viktigt. Jag fick också höra att jag var stark (fysiskt alltså) och att det var något bra. När jag var i 4-5 års åldern blev jag retad och slagen/knuffad av ett par andra grabbar på gården (har ytterst fragmentariska minnen av händelsen, men min pappa har berättat om den). Ledsen sprang jag hem till lägenheten. Pappa hade stått i fönstret och tittat på och uppmanade mig att gå ut och brotta ner killen som var värst. Sagt och gjort, det löste det akuta problemet och jag blev inte retad av dom killarna igen. Jag har bara varit i slagsmål ett litet fåtal gånger i livet och jag tror det hängt ihop med att jag ansetts vara fysiskt stark. Sånt mäter grabbar hela tiden via armbrytning eller liknande övningar. Ännu idag, trots att jag intellektuellt förstår att det inte är sunt, är det viktigt för mig att vara fysiskt stark. Jag löser inga problem med medmänniskor handgripligen och jag har bara användning för min fysiska styrka när jag skall flytta saker. Ändå kommer jag hela tiden på mig själv att analysera konfliktsituationer med andra män med handgemäng som ett alternativ. Jag slåss aldrig, tror inte på våld och ändå är det så djupt rotat i mig att tanken kommer ganska ofta. Uppenbarligen har jag en spärr och var den kommer ifrån är jag inte säker på. För mig är det inte ett dugg förvånande att män är mer våldsamma än kvinnor, det är så vi har formats. Nu skulle man kunna tro att det är min pappa som planterat detta i mig, men han är bara en av många som haft påverkan. I själva verket är det så att min pappa är min hjälte och en av dom som visat att man kan bryta mönster. Han blev slagen av sin pappa (vilket inte var något ovanligt eller konstigt i hans generation), men har aldrig slagit mig. Han gav mig mycket bättre förutsättningar än han själv fått. Kanske är det så att min spärr kommer från honom. Jag brukar inte våld, tror inte på våld, jag fördömer våld och ändå kan jag inte hindra mig att göra kalkyleringar i konfliktsituationer där våld är en möjlig lösning. Detta gör jag sannolikt för att jag fått lära mig att våld kan vara en lösning, och jag kan garantera att jag delar detta med en majoritet av alla män därför att våld är en viktig beståndsdel när man formas till man. Många menar att det inte är riktiga män som ofredar kvinnor, som slåss osv. Jag skulle vilja hävda att det är just det det är, kanske att dom blivit för mycket män.
Jag kan gå igenom en rad olika områden där mansrollen blir destruktiv och som ger ledtrådar till varför män slåss, skickar dickpics, skickar hatbrev, ofredar sexuellt, lever kortare, tar livet av sig i mycket högre utsträckning, är överrepresenterade i brottsstatistiken, super mer och blir ihjälslagna av andra män.
Jag ser i flödet att män uppmanas att våga visa känslor, bli mjukare, gråta osv. Man kan tycka att det är sunda uppmaningar, men det är inte så lätt att bryta normer. Om jag vänder på det kan jag uppmana kvinnor att bli mer frigjorda, våga leva ut sexuellt, ligga mer med fler på samma sätt som män kan göra utan att bli bedömda utan snarare hyllade. Men alla vet att det inte går så lätt för att då blir kvinnan i fråga slampa, hora osv. Precis samma regler gäller för män som skall bli mjukare och bejaka sina känslor, dom blir bedömda som mesar och töntar och annat nedsättande. Viktigt i sammanhanget är att det är inte män som formar män enbart. T.ex små pojkar under 6 år blir slagna av sina föräldrar i betydligt större omfattning än flickor. Det är både pappor och mammor som slår. Vi förvaltar och återskapar våra könsroller gemensamt och spelar förvisso olika roller, men vi gör det ihop. Skall vi förändra måste vi också göra det gemensamt. Hur kommer det sig att manliga kåkfarare så ofta får kärleksbrev från kvinnor, hur kommer det sig att ”töntkillarna” i skolan inte hade tjejerna hängandes efter sig, medans busarna så ofta hade ett gäng trånande tjejer runt sig. Min slutsats är att kvinnor får lära sig att uppskatta vad dessa män står för. Så här var det när jag växte upp och det skulle förvåna mig mycket om det är skillnad nu. Poängen är att vi förvaltar och återskapar könsroller gemensamt, det är inte män som formar män eller kvinnor som formar kvinnor. Samhälleliga normer förvaltar vi gemensamt och bara tillsammans kan vi förändra. Det borde vara ett gemensamt arbete att bryta förkvävande och destruktiva könsroller för alla kön. Just nu upplever jag mycket polarisering i huvudsak kring vems fel det är att det ser ut som det gör. Kvinnor anklagar män, män hatar kvinnor och går in i förnekelse men vi gör mycket lite åt att lösa grundproblemet.
Det finns många som gör något åt problemet aktivt. Män för jämställdhet, Fatta, Huskurage osv. Men det behövs många fler. Huskurage är en ideell förening skapad av Nina Rung och Peter Svensson. Syftet med föreningen är att bryta våld i nära relationer och konceptet är så busenkelt att man blir avundsjuk att man inte kom på det själv. För varje avbrutet våldstillfälle ökar förutsättningarna för ett mindre våldsamt samhälle. Gå gärna in och kika på huskurage.se och se om inte du kan se till att din hyresvärd/bostadsrättsförening anammar konceptet så drar du ditt strå till stacken för ett bättre samhälle
