Vinnaren skriver historia

Jag läste precis på aftonbladet om vem "folk" anser vara bästa sångaren genom historien och finner att Michael Jackson petat ner Freddie Mercury från första platsen. Elvis finns med där osv. I aftonbladets egen omröstning vinner dock Mercury stort. Nu skall inte detta inlägg handla om sångare primärt men utav dom listade finns inte Jackson med i min värld. En gigantisk entertainer, men inte bland dom största vad gäller sång. På den listan är det dött lopp mellan Mercury, Cobain och Plant för min räkning. Säregna sångare med otrolig personlighet och känsla. Men nu lämnar jag den delen.

Jag undrar hur man i framtiden kommer se på historien. Eftersom jag arbetar i en folkrörelse, arbetarrörelsen, och då konfronteras med denna rörelsens egna försök att skriva historia så undrar jag. Senaste försöket i raden är Bodströms, har jag förövrigt inte läst. Oavsett författare så tenderar alltid denna typ av historieskrivning bli en vinnarnas historia. Det finns självklart undantag, men dom är ganska få. Vem vill läsa om någon som alltid förlorat och aldrig stått i rampljuset. Inte många.

Men nuförtiden finns det ju faktiskt möjlighet att vara i rampljuset på helt andra meriter. Exempel på detta är ju alla dess bloggare som får otroligt höga läsarsiffror. Jag tror bara det är början. Nätet vänder upp och ner på invanda mönster. Något många musiker sedan länge känt av med vikande försäljningssiffror samtidigt som möjligheterna att sticka ut utan kontrakt och skivbolag är större än någonsin.  Är ganska övertygad om att detta på sikt kommer hända andra kategorier av yrkesmän och yrkeskvinnor. Kolumnister utmanas av bloggare, hur kommer det bli med författare osv.

Det jag funderar över är när någon kommer och sätta sig ner inom olika områden i framtiden och beskriva historien, vilka källor kommer man använda, vad kommer finnas kvar. Det digitala mediet är flyktigt. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer se ut, men jag är lite orolig för att vi kommer bli historielösa. Jag har alltid känt avsmak för vinnarens glorifiering av sina egna framgångar, men det är trots allt bättre än ingenting. Jag ser faktiskt ingenting som ett möjligt alternativ. Internet sparas inte ner och ställs på hylla i kungliga bbiblioteket. Det som gillas lever kvar, det som inte gillas försvinner. Men för en någorlunda sann historieskrivning behövs bägge delarna. När våra liv allt mer utspelar sig på nätet, hur kommer då våra liv beskrivas om hundra år. Det gör mig lite orolig.

Tack, men nej tack. 12 döda byggnadsarbetare 2010

Det är inte ofta jag står och delar ut flygblad, men det händer. Idag har varit en sådan dag. Varje gång det händer så finns det goda anledningar. Det kan handla om vem som skall styra landet eller som idag ännu viktigare, kamrater som inte kommit hem efter sin arbetsdag. Jag förstår alla er som i bästa fall vänligt log och sa tack men nej tack. Otaliga gånger har jag själv, stressad, sprungit förbi och i bästa fall sagt tack men nej tack med ett ansträngt leende. Man översvämmas av alla som vill sälja ett telefonabbonemang, el eller kanske tigga pengar till något välgörande ändamål. Eftersom jag inte har lust att engagera mig i alla erbjudanden om el, har mobiltelefon som fungerar bra och varje månad har ett löneavdrag där jag skänker pengar till Byggnads solidaritetsfond är alla dessa offentliga närmanden ett otyg. Det slår det mig som ett knytnävslag i ansiktet hur svårt det är att nå fram i det offentliga rummet när man har något verkligt angeläget att berätta.

Varje månad året runt förolyckas en byggnadsarbetare som aldrig kommer hem mer. En familj förlorar någon oersättlig, en son sin pappa eller mamma, en fru sin man eller en pappa sin son eller dotter. Inte utan anledning får detta mig att tänka på Stig Dagermans novell, Att döda ett barn.

Novellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Novellen skrevs 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten i trafiken. På en avskalad och klar prosa men med en ödesmättad stämning skildras vardagslivet för de inblandade innan en av dem oavsiktligt kör på ett litet barn. I novellen finns få personbeskrivningar vilket leder till att vem som helst kan identifiera sig med karaktärerna. (Wikipedia)


De flesta känner någon som försörjer sig som byggnadsarbetare. Jag har två söner som kommer tillbringa mycket av sin tid på byggarbetsplatser, den ena som betongarbetare och den andra som plåtslagare. Min far var arbetsledare och platschef, själv är jag snickare även om jag nu arbetar som ombudsman.

En byggarbetsplats kan för en utomstående vara mycket kaotisk. Där ligger byggmaterial överallt, bodar och verktygsförråd ligger tillsynes slumpmässigt utslängda på området. Att verkar vara ett provisorium vilket också är sant. Varje byggarbetsplats är ett provisorium som försvinner när bygget är klart. Men bakom detta provisorium finns ofta en noggrann plan, utan en sådan skulle bygget inte bli lönsamt. Men ofta omfattar planen inte allt, pressade byggtider, underentreprenörer i flera led, språksvårigheter mellan olika nationaliteter gör att saker som arbetsmiljö inte prioriteras i planen. Man chansar och kör, hoppas att det skall gå bra. Man tummar på ställningar och skyddsräcken för att spara några kronor, har undermåliga bockar, elkablar som ser ut som ormbon osv. Inte sällan är det uppenbara materialmissar med tex underdimensionerade balkar som i hastigheten felkalkyleras.

Det finns inga pengar i världen som kan ersatta en förlorad förälder eller ett förlorat barn. Döden är obeveklig och skoningslös, efteråt är allt försent. Tiden läker, som Dagerman skriver, inte alla sår, vissa sår läker dåligt och lämnar ärr livet ut. Det finns ingen byggnadsarbetare någonsin som sålt sin arbetsmiljö för några kronor extra i lönekuveret. Priset är alltid för högt.

Därför har jag idag stått på Odenplan och delat ut flygblad för att uppmärksamma den manifestation som kommer att ske på våra byggarbetsplatser runt om i landet idag. Idag håller vi en tyst minut för våra kamrater som förolyckas varje år utan att något egentligen görs åt problemet. Det förefaller som om många beslutsfattare idag anser att det är riskfyllt att vara byggnadsarbetare och att man således måste räkna med lite svinn. Det är svårt att tro att andra yrkesgrupper skulle mötas av samma tystnad. Om 1 lärare, advokat eller ens polis eller brandman förolyckades i månaden skulle det upmärksammas. Nu möts vi av en fullständigt oförstålig tystnad, inget sägs och inget görs. Därför håller vi en tyst minut, för att hedra dom förolyckade och för att visa deras efterlevande att vi ser deras smärta och förstår deras sorg. Kanske når detta fram till våra beslutsfattare och förhoppningsvis vänder dom inte bort blicken och säger tack, men nej tack. Vår tysta minut börjar kl 12:00

Riktiga män är inte offer

Jag precis som många andra har naturligtvis reagerat med ett stort mått av förvåning av avslöjandet kring Patrik Sjöberg och dom övergrepp han utsatts för. Patrik har alltid varit en person som jag själv varit kluven inför. Rapp i käften, självsäker och ibland ganska nedlåtande. Jag skämdes fruktansvärt en gång för länge sedan när Åsa Jinder och Patrik var med i samma program, där hon berättade för Patrik att hon inspirerats av hans prestation att skriva en låt som sedermera blev hennes största hit. För dom flesta skulle det vara väldigt smickrande att få höra något sådant. Patriks svar blev kort, jag visste inte att du haft en hit. Det syntes att hon blev väldigt sårad, men Patrik var helt oberörd. Jävla skithög tänkte jag. När han förra året var med i mästarnas mästare visade han samma mått av kaxighet, men fler sidor kom fram och jag nyanserade min bild av honom. Bakom den burdusa fasaden fanns det en man med ett visst mått av charm på samma gång och jag bestämde mig för att inte tycka illa om honom, att se att han hade sidor jag faktiskt gillade också. Nu har den bilden förändrats ytterligare. Att han i sin position och med den bild han år efter år odlat av sig själv väljer att visa vad vi inte såg tycker jag är stort. Det visar prov på ett stort mod och kurage. Oavsett alla hans mindre trevliga sidor har jag sorterat in honom i hjälte facket och han blir en av mina förebilder. Jag tror inte någon förväntat sig detta, Patrik Sjöberg passar inte in i offer rollen helt enkelt.


Det är egentligen det jag vill sätta fingern på. Män är inte offer, dom är förövare. Jag tycker att allt som oftast tappas detta bort i diskussionen om könsroller och jämställdhet. Det finns en utsatthet hos män som inte tillräckligt och inte med lika stort allvar belyses i debatten. Vi reagerar med rätta med fasa över alla övergrepp som kvinnor dagligen utsätts för. Vi reagerar med avsky när vi inser alla dessa orimliga krav som ställs på unga tjejer. Trådsmala ”vackra” modeller står som förebilder och blir ideal, ideal som inte ens existerar i verkligheten utan som numera redigeras fram på en dataskärm. Anorexia och tjejer som skär sig osv. Inget av detta får givetvis tillräckligt stor uppmärksamhet, inget av detta arbetas det tillräckligt mycket mot. Men männen då, killarna, småpojkarna?


När man läser på brottsförebyggande rådets hemsida kan man konstatera att fördelningen av misshandelsoffer är år 2007

Kvinnor 40%
Män 60%

Anmälningsfrekvensen är 32% för kvinnor och 35% för män

Kvinnor misshandlas av någon närstående i hemmet medan män misshandlas utanför hemmet. I 85% av fallen är de misstänkta förövarna män.

Man kan krasst konstatera att störst risk att bli misshandlade löper män, men då i huvudsak också av män. Man kan även konstatera att män begår självmord i större utsträckning av vad kvinnor gör. Det får i alla fall mig att fundera över om det verkligen var så sunt att bli man egentligen eller för den delen att få två söner. Det finns mängder av områden där man kan konstatera att det är farligt att vara man. Störst risk att dö löper man om man är ensamstående man, då har man absolut kortast medellivslängd. Män drar kortaste strået i vårdnadstvister oftare än kvinnor. Det finns mycket som talar för att det är osunt att vara man.

Förvåningen över Sjöbergs avslöjande talar sitt tydliga språk. Män är inte offer, dom tillhör snarare förövarna. Detta tror jag är en fråga som måste diskuteras mycket mer. Rollen vi män påtvingas har många gånger lika förfärliga konsekvenser som rollen kvinnor påtvingas. Patrik Sjöberg både som man och som offer utmanar våra föreställningar. Jag hoppas att detta kan bidra till en bättre helhetssyn på vad riktig jämställdhet faktiskt skall bidra med, en jämställdhet som faktiskt ser både mäns och kvinnors förutsättningar att bli lyckliga individer. Där vi slutar att kategorisera offer och förövare och i stället sätter både män och kvinnor i ett sammanhang som är större där vi inser att kvinnors underordning och mäns överordning drabbar bägge mycket hårt. Män far illa precis som kvinnor far illa, men mäns utsatthet kan inte glömmas och gömmas bakom förövar rollen. Mäns utsatthet måste också tas på allvar och den kollektiva skulden vi bär för alla män som begår övergrepp inte självklart faller tillbaka på män enbart, den skulden faller på oss alla.


Tack Patrik för att du berättade, du satte fingern på något viktigt och det var förbannat starkt att våga vara offer.

Grattis på födelsedagen pappa

Idag fyller min far år. Han föddes 26 feb 1942 och har med vår familjs mått mätt levt ett långt liv redan. Min mor blev inte ens 60 år och då blev hon äldst i sin syskonskara.  Livet är ändligt och det finns anledning att då och då visa sina nära och kära att dom betyder något.  Eftersom vi lever i en global och digitaliserad värld öppnar detta självklart möjligheter. Min far spenderar sina vintrar i Thailand och njuter värme tillsammans med sin fru när vi andra skakar tänder och fryser.  Även om jag ibland kan känna lite avundsjuka så unnar jag dom detta och jag önskar det var en möjlighet alla pensionärer hade, att förverkliga sina drömmar när det finns tid och lust. Just nu vet jag att dom går och bävar för att åka tillbaka till kylan om några veckor, men jag kan trösta er med att det håller på och vända. Den svenska våren är dessutom fantastiskt vacker så ni har mycket att se fram emot.

Jag är nu inne på mitt 43'e år här på jorden och livet har inte alltid varit lika bra som det är just nu. Det har varit många förluster av nära och kära, perioder av arbetslöshet/tillfälliga praktikplatser/ studier som har frestat på.  Men det är som med de svenska årstiderna, man uppskattar inte sommarens värme riktigt lika mycket om man inte känt vinterns kyla bita hårt i kinderna.  Så är det med livet i stort vill jag påstå. Det är genom dom svåra tiderna man lär sig uppskatta dom goda. Men för att orka med dom svåra tiderna måste man ha något att stå på, ett grundfundament inom sig själv. Här spelar nära och kära en oerhört stor roll och inte minst föräldrarna.  Det har funnits perioder i mitt liv där jag haft nytta av den kärlek jag fick/får av mina föräldrar. Man är privilegierad när man får födas som ett efterlängtat barn och där man känner sig älskad från första stund. Kanske reflekterar man mer över detta när man själv har barn när man in på bara skinnet får känna hur det är att så villkorslöst älska någon.  Kärleken är lätt att leva med, men oron kan verkligen äta upp en. Att våga släppa greppet när barnen börjar bli vuxna gör ont samtidigt som man gläds åt deras steg mot självständighet och frihet.  Att ha barn är ingen dans på rosor, det finns stunder där oro och ovisshet är så stark att man nästan går sönder.

Jag tänker ofta på min far när jag funderar över mig själv som pappa och jag kommer ofta på mig själv hur lika vi är, eller kanske snarare hur lik honom jag blivit.  Jag och min far har mycket gemensamt, en sida av oss jag ser tydligare än kanske någon annan är att vi nästan aldrig klarar av att lägga band på våra känslor. Min far har alltid haft ett hett temperament, medan många förmodligen inte skulle säga att jag har det. Detta är dock fel har livet lärt mig, precis som min far reagerar jag starkt när jag känner, men vi agerar ut våra känslor olika.  När jag tänker på det och när jag tänker på mig när jag var barn så förstår jag bättre hur min far måste känt när jag som ganska liten klättrade både högt och lågt, gjorde illa mig och var mer vild än tam. Jag förstår också den frustration han kände när jag som liten inte blev förbannad och försvarade mig när någon grabb retade mig eller gick på mig ute på gården. Det måste tärt inombords och lösningen att skriva in mig i en brottarklubb var ju i alla fall ett gott försök. Med perspektiv på livet och med två snart vuxna söner kan jag få en glimt av hur det varit att vara far åt mig. Nu vet jag också att min fars uppväxt skiljer sig mycket från min egen både med hårdare regler och hårdare tag.  Det är förmodligen det jag beundrar mest hos honom att han faktiskt reflekterade över detta och gav mig en uppväxt som inte präglades av hårda tag och handgripligheter. Jag har fått helt andra möjligheter i livet när han valde att bryta och välja en annan väg.  Trots ett hett temperament och ett ganska stormigt inre aldrig någonsin vika undan och hemfalla åt handgripligheter är stort.  Det har gett mig trygghet i livet och det har gjort mig till en bättre far. Men jag fick det gratis, min far gjorde ett val. 

Jag har nog aldrig tidigare pratat om detta men jag har tänkt på det många gånger. Min barndom kunde sett annorlunda ut och jag är oerhört tacksam för att jag fick den uppväxt jag fått.  Jag är dessutom övertygad om att det är val av denna sorten som gör världen bättre.  Det behövs många pappor som väljer nya vägar, som står upp och bryter destruktiva mönster. Som inte slår sina barn fastän dom själva blivit slagna, som inte accepterar att deras döttrar behandlas sämre än deras söner, som protesterar mot kvinnlig omskärelse osv.  För mig är det stort att våga bryta, min pappa gjorde det och jag tycker det är beundransvärt.

Eftersom min far nu befinner sig i Thailand blir födelsedagar lite svårare än om man bor vägg i vägg.  Så med detta blogg inlägg i min något avsomnade blogg vill jag önska honom grattis på födelsedagen och samtidigt tala om för honom och andra hur viktig han varit, är och kommer vara  för mig igår, idag och imorgon.

Grattis på 69års dagen pappa