Vinnaren skriver historia

Jag läste precis på aftonbladet om vem "folk" anser vara bästa sångaren genom historien och finner att Michael Jackson petat ner Freddie Mercury från första platsen. Elvis finns med där osv. I aftonbladets egen omröstning vinner dock Mercury stort. Nu skall inte detta inlägg handla om sångare primärt men utav dom listade finns inte Jackson med i min värld. En gigantisk entertainer, men inte bland dom största vad gäller sång. På den listan är det dött lopp mellan Mercury, Cobain och Plant för min räkning. Säregna sångare med otrolig personlighet och känsla. Men nu lämnar jag den delen.

Jag undrar hur man i framtiden kommer se på historien. Eftersom jag arbetar i en folkrörelse, arbetarrörelsen, och då konfronteras med denna rörelsens egna försök att skriva historia så undrar jag. Senaste försöket i raden är Bodströms, har jag förövrigt inte läst. Oavsett författare så tenderar alltid denna typ av historieskrivning bli en vinnarnas historia. Det finns självklart undantag, men dom är ganska få. Vem vill läsa om någon som alltid förlorat och aldrig stått i rampljuset. Inte många.

Men nuförtiden finns det ju faktiskt möjlighet att vara i rampljuset på helt andra meriter. Exempel på detta är ju alla dess bloggare som får otroligt höga läsarsiffror. Jag tror bara det är början. Nätet vänder upp och ner på invanda mönster. Något många musiker sedan länge känt av med vikande försäljningssiffror samtidigt som möjligheterna att sticka ut utan kontrakt och skivbolag är större än någonsin.  Är ganska övertygad om att detta på sikt kommer hända andra kategorier av yrkesmän och yrkeskvinnor. Kolumnister utmanas av bloggare, hur kommer det bli med författare osv.

Det jag funderar över är när någon kommer och sätta sig ner inom olika områden i framtiden och beskriva historien, vilka källor kommer man använda, vad kommer finnas kvar. Det digitala mediet är flyktigt. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer se ut, men jag är lite orolig för att vi kommer bli historielösa. Jag har alltid känt avsmak för vinnarens glorifiering av sina egna framgångar, men det är trots allt bättre än ingenting. Jag ser faktiskt ingenting som ett möjligt alternativ. Internet sparas inte ner och ställs på hylla i kungliga bbiblioteket. Det som gillas lever kvar, det som inte gillas försvinner. Men för en någorlunda sann historieskrivning behövs bägge delarna. När våra liv allt mer utspelar sig på nätet, hur kommer då våra liv beskrivas om hundra år. Det gör mig lite orolig.