Vinnaren skriver historia

Jag läste precis på aftonbladet om vem "folk" anser vara bästa sångaren genom historien och finner att Michael Jackson petat ner Freddie Mercury från första platsen. Elvis finns med där osv. I aftonbladets egen omröstning vinner dock Mercury stort. Nu skall inte detta inlägg handla om sångare primärt men utav dom listade finns inte Jackson med i min värld. En gigantisk entertainer, men inte bland dom största vad gäller sång. På den listan är det dött lopp mellan Mercury, Cobain och Plant för min räkning. Säregna sångare med otrolig personlighet och känsla. Men nu lämnar jag den delen.

Jag undrar hur man i framtiden kommer se på historien. Eftersom jag arbetar i en folkrörelse, arbetarrörelsen, och då konfronteras med denna rörelsens egna försök att skriva historia så undrar jag. Senaste försöket i raden är Bodströms, har jag förövrigt inte läst. Oavsett författare så tenderar alltid denna typ av historieskrivning bli en vinnarnas historia. Det finns självklart undantag, men dom är ganska få. Vem vill läsa om någon som alltid förlorat och aldrig stått i rampljuset. Inte många.

Men nuförtiden finns det ju faktiskt möjlighet att vara i rampljuset på helt andra meriter. Exempel på detta är ju alla dess bloggare som får otroligt höga läsarsiffror. Jag tror bara det är början. Nätet vänder upp och ner på invanda mönster. Något många musiker sedan länge känt av med vikande försäljningssiffror samtidigt som möjligheterna att sticka ut utan kontrakt och skivbolag är större än någonsin.  Är ganska övertygad om att detta på sikt kommer hända andra kategorier av yrkesmän och yrkeskvinnor. Kolumnister utmanas av bloggare, hur kommer det bli med författare osv.

Det jag funderar över är när någon kommer och sätta sig ner inom olika områden i framtiden och beskriva historien, vilka källor kommer man använda, vad kommer finnas kvar. Det digitala mediet är flyktigt. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer se ut, men jag är lite orolig för att vi kommer bli historielösa. Jag har alltid känt avsmak för vinnarens glorifiering av sina egna framgångar, men det är trots allt bättre än ingenting. Jag ser faktiskt ingenting som ett möjligt alternativ. Internet sparas inte ner och ställs på hylla i kungliga bbiblioteket. Det som gillas lever kvar, det som inte gillas försvinner. Men för en någorlunda sann historieskrivning behövs bägge delarna. När våra liv allt mer utspelar sig på nätet, hur kommer då våra liv beskrivas om hundra år. Det gör mig lite orolig.

Tack, men nej tack. 12 döda byggnadsarbetare 2010

Det är inte ofta jag står och delar ut flygblad, men det händer. Idag har varit en sådan dag. Varje gång det händer så finns det goda anledningar. Det kan handla om vem som skall styra landet eller som idag ännu viktigare, kamrater som inte kommit hem efter sin arbetsdag. Jag förstår alla er som i bästa fall vänligt log och sa tack men nej tack. Otaliga gånger har jag själv, stressad, sprungit förbi och i bästa fall sagt tack men nej tack med ett ansträngt leende. Man översvämmas av alla som vill sälja ett telefonabbonemang, el eller kanske tigga pengar till något välgörande ändamål. Eftersom jag inte har lust att engagera mig i alla erbjudanden om el, har mobiltelefon som fungerar bra och varje månad har ett löneavdrag där jag skänker pengar till Byggnads solidaritetsfond är alla dessa offentliga närmanden ett otyg. Det slår det mig som ett knytnävslag i ansiktet hur svårt det är att nå fram i det offentliga rummet när man har något verkligt angeläget att berätta.

Varje månad året runt förolyckas en byggnadsarbetare som aldrig kommer hem mer. En familj förlorar någon oersättlig, en son sin pappa eller mamma, en fru sin man eller en pappa sin son eller dotter. Inte utan anledning får detta mig att tänka på Stig Dagermans novell, Att döda ett barn.

Novellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Novellen skrevs 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten i trafiken. På en avskalad och klar prosa men med en ödesmättad stämning skildras vardagslivet för de inblandade innan en av dem oavsiktligt kör på ett litet barn. I novellen finns få personbeskrivningar vilket leder till att vem som helst kan identifiera sig med karaktärerna. (Wikipedia)


De flesta känner någon som försörjer sig som byggnadsarbetare. Jag har två söner som kommer tillbringa mycket av sin tid på byggarbetsplatser, den ena som betongarbetare och den andra som plåtslagare. Min far var arbetsledare och platschef, själv är jag snickare även om jag nu arbetar som ombudsman.

En byggarbetsplats kan för en utomstående vara mycket kaotisk. Där ligger byggmaterial överallt, bodar och verktygsförråd ligger tillsynes slumpmässigt utslängda på området. Att verkar vara ett provisorium vilket också är sant. Varje byggarbetsplats är ett provisorium som försvinner när bygget är klart. Men bakom detta provisorium finns ofta en noggrann plan, utan en sådan skulle bygget inte bli lönsamt. Men ofta omfattar planen inte allt, pressade byggtider, underentreprenörer i flera led, språksvårigheter mellan olika nationaliteter gör att saker som arbetsmiljö inte prioriteras i planen. Man chansar och kör, hoppas att det skall gå bra. Man tummar på ställningar och skyddsräcken för att spara några kronor, har undermåliga bockar, elkablar som ser ut som ormbon osv. Inte sällan är det uppenbara materialmissar med tex underdimensionerade balkar som i hastigheten felkalkyleras.

Det finns inga pengar i världen som kan ersatta en förlorad förälder eller ett förlorat barn. Döden är obeveklig och skoningslös, efteråt är allt försent. Tiden läker, som Dagerman skriver, inte alla sår, vissa sår läker dåligt och lämnar ärr livet ut. Det finns ingen byggnadsarbetare någonsin som sålt sin arbetsmiljö för några kronor extra i lönekuveret. Priset är alltid för högt.

Därför har jag idag stått på Odenplan och delat ut flygblad för att uppmärksamma den manifestation som kommer att ske på våra byggarbetsplatser runt om i landet idag. Idag håller vi en tyst minut för våra kamrater som förolyckas varje år utan att något egentligen görs åt problemet. Det förefaller som om många beslutsfattare idag anser att det är riskfyllt att vara byggnadsarbetare och att man således måste räkna med lite svinn. Det är svårt att tro att andra yrkesgrupper skulle mötas av samma tystnad. Om 1 lärare, advokat eller ens polis eller brandman förolyckades i månaden skulle det upmärksammas. Nu möts vi av en fullständigt oförstålig tystnad, inget sägs och inget görs. Därför håller vi en tyst minut, för att hedra dom förolyckade och för att visa deras efterlevande att vi ser deras smärta och förstår deras sorg. Kanske når detta fram till våra beslutsfattare och förhoppningsvis vänder dom inte bort blicken och säger tack, men nej tack. Vår tysta minut börjar kl 12:00

Riktiga män är inte offer

Jag precis som många andra har naturligtvis reagerat med ett stort mått av förvåning av avslöjandet kring Patrik Sjöberg och dom övergrepp han utsatts för. Patrik har alltid varit en person som jag själv varit kluven inför. Rapp i käften, självsäker och ibland ganska nedlåtande. Jag skämdes fruktansvärt en gång för länge sedan när Åsa Jinder och Patrik var med i samma program, där hon berättade för Patrik att hon inspirerats av hans prestation att skriva en låt som sedermera blev hennes största hit. För dom flesta skulle det vara väldigt smickrande att få höra något sådant. Patriks svar blev kort, jag visste inte att du haft en hit. Det syntes att hon blev väldigt sårad, men Patrik var helt oberörd. Jävla skithög tänkte jag. När han förra året var med i mästarnas mästare visade han samma mått av kaxighet, men fler sidor kom fram och jag nyanserade min bild av honom. Bakom den burdusa fasaden fanns det en man med ett visst mått av charm på samma gång och jag bestämde mig för att inte tycka illa om honom, att se att han hade sidor jag faktiskt gillade också. Nu har den bilden förändrats ytterligare. Att han i sin position och med den bild han år efter år odlat av sig själv väljer att visa vad vi inte såg tycker jag är stort. Det visar prov på ett stort mod och kurage. Oavsett alla hans mindre trevliga sidor har jag sorterat in honom i hjälte facket och han blir en av mina förebilder. Jag tror inte någon förväntat sig detta, Patrik Sjöberg passar inte in i offer rollen helt enkelt.


Det är egentligen det jag vill sätta fingern på. Män är inte offer, dom är förövare. Jag tycker att allt som oftast tappas detta bort i diskussionen om könsroller och jämställdhet. Det finns en utsatthet hos män som inte tillräckligt och inte med lika stort allvar belyses i debatten. Vi reagerar med rätta med fasa över alla övergrepp som kvinnor dagligen utsätts för. Vi reagerar med avsky när vi inser alla dessa orimliga krav som ställs på unga tjejer. Trådsmala ”vackra” modeller står som förebilder och blir ideal, ideal som inte ens existerar i verkligheten utan som numera redigeras fram på en dataskärm. Anorexia och tjejer som skär sig osv. Inget av detta får givetvis tillräckligt stor uppmärksamhet, inget av detta arbetas det tillräckligt mycket mot. Men männen då, killarna, småpojkarna?


När man läser på brottsförebyggande rådets hemsida kan man konstatera att fördelningen av misshandelsoffer är år 2007

Kvinnor 40%
Män 60%

Anmälningsfrekvensen är 32% för kvinnor och 35% för män

Kvinnor misshandlas av någon närstående i hemmet medan män misshandlas utanför hemmet. I 85% av fallen är de misstänkta förövarna män.

Man kan krasst konstatera att störst risk att bli misshandlade löper män, men då i huvudsak också av män. Man kan även konstatera att män begår självmord i större utsträckning av vad kvinnor gör. Det får i alla fall mig att fundera över om det verkligen var så sunt att bli man egentligen eller för den delen att få två söner. Det finns mängder av områden där man kan konstatera att det är farligt att vara man. Störst risk att dö löper man om man är ensamstående man, då har man absolut kortast medellivslängd. Män drar kortaste strået i vårdnadstvister oftare än kvinnor. Det finns mycket som talar för att det är osunt att vara man.

Förvåningen över Sjöbergs avslöjande talar sitt tydliga språk. Män är inte offer, dom tillhör snarare förövarna. Detta tror jag är en fråga som måste diskuteras mycket mer. Rollen vi män påtvingas har många gånger lika förfärliga konsekvenser som rollen kvinnor påtvingas. Patrik Sjöberg både som man och som offer utmanar våra föreställningar. Jag hoppas att detta kan bidra till en bättre helhetssyn på vad riktig jämställdhet faktiskt skall bidra med, en jämställdhet som faktiskt ser både mäns och kvinnors förutsättningar att bli lyckliga individer. Där vi slutar att kategorisera offer och förövare och i stället sätter både män och kvinnor i ett sammanhang som är större där vi inser att kvinnors underordning och mäns överordning drabbar bägge mycket hårt. Män far illa precis som kvinnor far illa, men mäns utsatthet kan inte glömmas och gömmas bakom förövar rollen. Mäns utsatthet måste också tas på allvar och den kollektiva skulden vi bär för alla män som begår övergrepp inte självklart faller tillbaka på män enbart, den skulden faller på oss alla.


Tack Patrik för att du berättade, du satte fingern på något viktigt och det var förbannat starkt att våga vara offer.

Grattis på födelsedagen pappa

Idag fyller min far år. Han föddes 26 feb 1942 och har med vår familjs mått mätt levt ett långt liv redan. Min mor blev inte ens 60 år och då blev hon äldst i sin syskonskara.  Livet är ändligt och det finns anledning att då och då visa sina nära och kära att dom betyder något.  Eftersom vi lever i en global och digitaliserad värld öppnar detta självklart möjligheter. Min far spenderar sina vintrar i Thailand och njuter värme tillsammans med sin fru när vi andra skakar tänder och fryser.  Även om jag ibland kan känna lite avundsjuka så unnar jag dom detta och jag önskar det var en möjlighet alla pensionärer hade, att förverkliga sina drömmar när det finns tid och lust. Just nu vet jag att dom går och bävar för att åka tillbaka till kylan om några veckor, men jag kan trösta er med att det håller på och vända. Den svenska våren är dessutom fantastiskt vacker så ni har mycket att se fram emot.

Jag är nu inne på mitt 43'e år här på jorden och livet har inte alltid varit lika bra som det är just nu. Det har varit många förluster av nära och kära, perioder av arbetslöshet/tillfälliga praktikplatser/ studier som har frestat på.  Men det är som med de svenska årstiderna, man uppskattar inte sommarens värme riktigt lika mycket om man inte känt vinterns kyla bita hårt i kinderna.  Så är det med livet i stort vill jag påstå. Det är genom dom svåra tiderna man lär sig uppskatta dom goda. Men för att orka med dom svåra tiderna måste man ha något att stå på, ett grundfundament inom sig själv. Här spelar nära och kära en oerhört stor roll och inte minst föräldrarna.  Det har funnits perioder i mitt liv där jag haft nytta av den kärlek jag fick/får av mina föräldrar. Man är privilegierad när man får födas som ett efterlängtat barn och där man känner sig älskad från första stund. Kanske reflekterar man mer över detta när man själv har barn när man in på bara skinnet får känna hur det är att så villkorslöst älska någon.  Kärleken är lätt att leva med, men oron kan verkligen äta upp en. Att våga släppa greppet när barnen börjar bli vuxna gör ont samtidigt som man gläds åt deras steg mot självständighet och frihet.  Att ha barn är ingen dans på rosor, det finns stunder där oro och ovisshet är så stark att man nästan går sönder.

Jag tänker ofta på min far när jag funderar över mig själv som pappa och jag kommer ofta på mig själv hur lika vi är, eller kanske snarare hur lik honom jag blivit.  Jag och min far har mycket gemensamt, en sida av oss jag ser tydligare än kanske någon annan är att vi nästan aldrig klarar av att lägga band på våra känslor. Min far har alltid haft ett hett temperament, medan många förmodligen inte skulle säga att jag har det. Detta är dock fel har livet lärt mig, precis som min far reagerar jag starkt när jag känner, men vi agerar ut våra känslor olika.  När jag tänker på det och när jag tänker på mig när jag var barn så förstår jag bättre hur min far måste känt när jag som ganska liten klättrade både högt och lågt, gjorde illa mig och var mer vild än tam. Jag förstår också den frustration han kände när jag som liten inte blev förbannad och försvarade mig när någon grabb retade mig eller gick på mig ute på gården. Det måste tärt inombords och lösningen att skriva in mig i en brottarklubb var ju i alla fall ett gott försök. Med perspektiv på livet och med två snart vuxna söner kan jag få en glimt av hur det varit att vara far åt mig. Nu vet jag också att min fars uppväxt skiljer sig mycket från min egen både med hårdare regler och hårdare tag.  Det är förmodligen det jag beundrar mest hos honom att han faktiskt reflekterade över detta och gav mig en uppväxt som inte präglades av hårda tag och handgripligheter. Jag har fått helt andra möjligheter i livet när han valde att bryta och välja en annan väg.  Trots ett hett temperament och ett ganska stormigt inre aldrig någonsin vika undan och hemfalla åt handgripligheter är stort.  Det har gett mig trygghet i livet och det har gjort mig till en bättre far. Men jag fick det gratis, min far gjorde ett val. 

Jag har nog aldrig tidigare pratat om detta men jag har tänkt på det många gånger. Min barndom kunde sett annorlunda ut och jag är oerhört tacksam för att jag fick den uppväxt jag fått.  Jag är dessutom övertygad om att det är val av denna sorten som gör världen bättre.  Det behövs många pappor som väljer nya vägar, som står upp och bryter destruktiva mönster. Som inte slår sina barn fastän dom själva blivit slagna, som inte accepterar att deras döttrar behandlas sämre än deras söner, som protesterar mot kvinnlig omskärelse osv.  För mig är det stort att våga bryta, min pappa gjorde det och jag tycker det är beundransvärt.

Eftersom min far nu befinner sig i Thailand blir födelsedagar lite svårare än om man bor vägg i vägg.  Så med detta blogg inlägg i min något avsomnade blogg vill jag önska honom grattis på födelsedagen och samtidigt tala om för honom och andra hur viktig han varit, är och kommer vara  för mig igår, idag och imorgon.

Grattis på 69års dagen pappa

Att komma hem och bli besviken

Första gången jag på allvar fick upp ögonen för mäns och kvinnors olika villkor var när jag läste en skrift som Ann-Sofi Hermansson skrev under sin universitetsutbildning. Det var hennes C-uppsats som sedan blev en skrift som LO publicerade på 90 talet. Där beskrev hon glädjen över att "hitta" arbetarrörelsen och besvikelsen över att få lära sig hur värderingar man gav uttryck för på dagtid kunde få helt främmande uttryck kvällstid. En av besvikelserna var att man på en kurs kunde prata om jämställdhet på dagen och utan större betänkligheter gå på porrklubb på kvällen. Hennes berättelse har påverkat min inställning och medvetenhet på ett sätt som är så genomgripande att jag har svårt att beskriva det. Det finns nog bara en annan person som påverkat mig mer, den gången var det en fantastisk kvinna som hjälpte mig skrapa ihop mitt hårt sargade ego efter en för mig svår separation. Utan att hon egentligen kände mig alls tog hon sig tid att lyssna på mitt ältande. Agneta lärde mig inte bara mycket om mig själv, feminism och jämställdhet utan också att det finns vardagshjältar som helt utan egen vinning rycker ut och och hjälper till när det är kris.

Jag har formats av dessa två kvinnor på ett sätt som nästan gör att jag kan prata om två episoder i mitt liv, innan och efter. Förändringen har givetvis gått gradvis, allt för stora förändringar på för kort tid är nog inte möjligt.

Under livet har jag sedan sökt djupare förståelse för hur samhället ger oss olika förutsättningar i livet. Ända sedan grundskolan har rättvisa varit ett av mina ledord , givetvis väldigt naiva tolkningar när jag var ung och lite mer komplicerade tolkningar som äldre. Att upptäcka att vissa har det lättare än andra på sin resa genom livet provocerar mig fortfarande enormt mycket. Det spelar ingen roll om det gäller kvinnor och män, invandrare och svenskar, homo eller hetro osv. När människor behandlas olika och ges olika möjligheter att få ett rikt liv går jag igång. Det gäller i mitt dagliga arbete som ombudsman på byggnads och det gäller privat när jag t.ex bloggar. Det är en av mina drivkrafter till engagemang.

Genom livet har jag hittat förebilder som jag hängt upp mitt engagemang kring, personer som genom sin gärning och ibland bara genom sin blotta existens visar att förändring till ett bättre samhälle är möjligt. En av dessa förebilder sitter idag häktad, anklagad för våldtäkt och övergrepp på minderårig. Göran Lindberg hade en lång karriär bakom sig när jag träffade honom för första gången. Nej vi är inte närmare bekanta men jag har träffat honom vid några tillfällen.

Första gången jag hörde talas om honom var när jag var inbjuden att delta på byggnads kvinnliga nätverks årliga konferens. Tre kvinnor från manligt dominerade arbetsplatser var där och berättade om sitt engagemang och hur man arbetade inom resp område. Det var polisen, brandkåren och militären. alla tre var mycket intressanta, militären roligast då man tod tag i sina problem på ett sätt jag inte tror är möjligt på några andra ställen. Man beordrade och pekade med hela handen precis så man önskar fler gjorde vid fler tillfällen, men det är en annan historia. Kvinnan från polisen berättade om hur man inom polisen arbetade med jämställdhetsfrågorna. Hon berättade också att hon under perioder valt ut mentorer att bolla med. En av dessa mentorer var Kapten Klänning. En mycket stark man som trots enorma motsättningar internt drev jämställdhetsfrågor. Han blev bespottad och illa omtyckt av otroligt många inom polisen genom sin oerhört tydliga inställning. Jag tog starkt intryck av hennes berättelse och blev också nyfiken på denna kapten klänning, ett öknamn man gav honom och som han med stolthet tog som sitt signum och därmed avväpnade sina belackare.

Något år senare fick jag nys om ett seminarium om jämställdhet där kapten klänning var inbjuden. Jag gick dit spännd av förväntan och jag blev inte besviken. Han höll ett lysande föredrag där han berättade om sitt engagemang och om sitt arbete. Han var så lysande att jag såg till att han kom och föreläste på Byggnads kvinnliga nätverk året därpå. Han var minst lika lysande den gången. Han blev viktig för mig som förebild både genom sin övertygelse och genom sin gärning. Han har gjort så otroligt mycket bra, framför allt inom polisen både i stort och smått.

Nu sitter han häktad och det berör mig djupt, så djupt att jag har svårt att skriva om det. Min första reaktion var att detta måste vara ett misstag, någon har planterat detta osv. Sakta men säkert förlorar jag detta halmstrå och jag känner bara sorg. Hur är detta möjligt att en av dom viktigaste förebilderna jag hittat under ytan har burit detta. Jag vet inte om jag någonsin kan förstå. Jag hoppas fortfarande att det inte är sant eller att det finns någon förklaring som går att begripa.

I likhet med Ann-Sofi Hermansson kan jag känna att jag hittade hem men blev besviken och det gör ont. Jag känner sorg, besvikelse och ilska, på samma gång tycker jag synd om Göran. Jag kan inte förstå hur han skall  orka leva resten av sitt liv där han byggt ett engagemang på en övertygelse om alla människors lika värde och på samma gång privat agerat så in i helvete åt andra hållet. På samma gång borde straffet om han är skyldig bli hårt, få gärningsmän har nog varit så medveten om effekterna av sitt brott vilket borde påverka straffet. Stackars jävel och stackars tjejer som drabbats av honom. Jag känner bara sorg å alla inblandades vägnar, min sorg att ha förlorat en förebild må vara djup men kan inte mäta sig med vare sig tjejernas lidande, eller kapten klännings tillvaro. Ibland visar mänskligheten upp sidor man varken vill se eller orkar ta till sig ändå är det så viktigt att försöka förstå.

Makten på arbetsmarknaden

I morgon faller dommen i arbetsdomstolen som rör ett ev skadestånd som en följd av den över hela Europa så kända Laval konflikten. Det är så lätt att tappa fokus och rikta blicken från det som verkligen hände i Vaxholm och med laval. Den ena nyttiga idioten efter den andra har yttrat sig och gett sin syn på händelsen. Lisa Marklund har låtit sitt onyanserad fackföreningshat brista ut i flera både osakliga och framför allt felaktiga kolumner, Maciej Zaremba är en annan som i sin groteska artikelserie DN försökte få händelsen i Laval till något annat än vad den var. Dessa två och många fler har en sak gemensamt, dom missade alla målet. I Marklunds fall behöver man inte förvånas då hon ofta är ute och svamlar i saker hon inte har kunskaper om, eller där hon försöker rätta till verkligheten efter sin egen inre bild. Vad Zaremba vill är det få som vet, han har vänt kappan så många gånger att han helt förlorat sina konturer.

Laval handlar om rätten till stridsåtgärder och alla människors lika värde. Dommen i EG domstolen inskränker rätten till stridsåtgärder och offrar därmed alla människors lika värde på marknadsliberalismens altare. Den säger uttryckligen att den fria rörligheten är viktigare än våra rättigheter som löntagare. Oavsett hur det blir med skadestånd för Byggnads räkning så är det en mycket liten förlust att bära i förhållande till EG domstolens dom och den svenska regeringens sätt att hantera detta.

Rätten till stridsåtgärder balanserade maktförhållandena på arbetsmarknaden, både svensk och europeisk. Det är det enda vapen fackföreningsrörelsen och därmed arbetarna har. Företagen har en betydligt större arsenal till sitt förfogande. En inskränkning av rätten till stridsåtgärder är tveklöst en åtgärd som rubbar balansen på arbetsmarknaden och som absolut gläntar på dörren för en ännu mer utbredd och ännu mer brutal låg lönekonkurrens. Vill du vara med i denna lönelimbo?

Kuddar, hårdrock och manlighet

Vardagsrummet i lägenheten där jag bor är i huvudsak vitt. Sambon och jag har diskuterat detta och kommit fram till att vitt är bra, men då bör man putta in lite färg också. Förslagsvis i form av en kudde eller kanske en vas. Undertecknad är ingen fena på inredning, däremot är det rent praktiska mitt gebit. En dag åkte min sambo ut och letade färgklickar, dvs kuddar.  Man kan våndas mycket över sådant, har jag hört. Resultatet av denna shoppingrunda blev några ganska snygga kuddar, men färgsättningen var nog inte av den arten att man kan säga att dom fyllde funktionen som färgklickar. Detta konstaterade vi bägge två lite roat.

Några dagar senare var jag på ett möte i närheten av Odenplan. På väg från mötet gick jag förbi en färghandel. Där har jag handlat bänkskiveolja tidigare och gick in för att handla mer då den vi hade var slut. Med en gång jag kliver in ligger kuddarna där. Det lyser om dom och jag tänkte att det där kan man kalla färgklick.  Jag kikade lite på en av prislapparna (trodde jag), 180 kr. Aj tänkte jag, det var dyrt. Eftersom jag aldrig köpt vardagsrumskuddar någon gång hade jag en klar bild av att en sådan kudde kostade max 50kr. Jag ryckte åt mig två kuddar, en flaska bänkolja och gick för att betala. När jag såg priset i kassa apparaten kostade kuddarna i själva verket 390kr styck.  Jag kunde inte med att lämna tillbaka dom utan log lite plågat och förhörde mig om bytesrätt eftersom min sambo inte sett dom.  Så för första gången i mitt liv, troligen också sista har jag köpt designade kuddar.  Men jag har fått en helt annan förståelse för modebloggandet, för jag har konstaterat att om man köper kuddar, då finns man.

På mitt jobb, bredvid kaffeapparaten har någon ”snäll” arbetskamrat satt upp en sida ur ett gammalt nummer av tidningen byggnadsarbetaren. På sidan finns en kort intervju med en ung långhårig man, nämligen jag. Jag tycker personligen att det är ganska kul att bilden satts upp och det är lite kul att möta förvåningen när folk konstaterar att det är jag. Men bilden väcker också mycket tankar då personen på bilden inte bara till ytan var en annan än den jag är idag.

Det långa håret hänger självklart ihop med att jag var hårdrockare. Redan unga år drogs jag mot rock'n roll. Sweet och Kiss var mina första idoler. Jag gillade den tuffa och lite råa musiken. Jag vet inte varför, det bara var så. När jag sedan blev äldre och började högstadiet växte mitt musikintresse, men det stannade inte där. Musiken blev mer än bara något man lyssnade på lite förstrött, det blev också en attityd. De som lyssnade på hårdrock var lite tuffare och lite fräckare, det passade mig som handen i handsken. Det blev ett utmärkt substitut för något jag saknade. Jag var i grund och botten en ganska blyg (detta har många svårt att tro) och snäll ung grabb. Musiken och kulturen gav mig en identitet och blev på sätt och vis en flykt från sidor hos mig själv jag inte tyckte om.  Även om jag idag kan le lite åt mitt ”hårda” yttre så är jag oerhört glad över att slippa fly från sidor hos mig själv. Faktum är att jag idag trivs ganska bra med dessa sidor. Men musiken lever fortfarande, den älskar jag lika mycket nu som då även om jag har ratat några av grupperna. Men Iron Maiden som var ”min” grupp ger mig fortfarande oerhört mycket.

När jag ser bilden finns det mer att berätta. Jag jobbade vi den tiden på avd 12 i Göteborg. I stort hade jag gått igenom hela omvandlingen från ungdom till vuxen i någon mening. Redan som 16 åring började jag jobba på byggena, då som någon form av övrig arbetare. Jag bar skit och städade. Men jag tjänade pengar och det hade många vuxenpoäng. Det var också första kontakten med vuxenvärlden utan mina föräldrar. På arbetsplatserna fanns bara män och som ung grabb fanns det många att se upp till. Jag jobbade bara några månader innan jag sedan hade turen att komma in på byggprogrammet. Men när jag började på byggprogrammet hade jag redan en fot ute på arbetsplatsen, ett försprång i förhållande till många av mina klasskamrater. Jag var redan då hårt präglad av den manliga kultur som fanns på byggarbetsplatsen och jag såg verkligen fram emot att på allvar få bli en del av den. Gruppgemenskapen var så otroligt stark att jag aldrig såg mer än bara det. Att jag fostrades in i ett ganska begränsat sätt att se på tillvaron var aldrig något problem, åtminstone inte så länge jag arbetade kvar på byggarbetsplatsen. Det var först när jag fick arbeta sida vid sida med kvinnor som problemet gjorde sig påmint. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till kvinnliga arbetskamrater, vad pratar man om?

Att något som upplevdes som så otroligt positivt helt plötsligt blev ett problem var svårt att förstå. Att få tillhöra denna manliga klubb gav mig så oerhört mycket i form av kamratskap och glädje. Man lärde verkligen känna många av sina jobbarkompisar på djupet och man var en del av något stort. Efter varje arbetsplats stod ett monument i form av en byggnad kvar.

Det är först i efterhand jag fått möjlighet att reflektera över detta. Det har varit en lång resa. Under en period var jag resursperson för byggnads kvinnliga nätverk. Ett av förklarliga skäl litet nätverk då mindre än 1% av byggnads medlemmar är kvinnor. Men jag har haft förmånen att få lyssna till flera av dessa kvinnors berättelser om sina liv på byggarbetsplatserna. Det är då jag insett att man gör olika resor på byggena beroende på om man är man eller kvinna.

Jag är högst tveksam till om jag skulle kunnat förklara det för den unge man som sitter på väggen bredvid kaffeautomaten. Han gjorde vad han kunde för att slå sig för öronen och skrika bingo. Så länge unga män fostras på detta vis, full  gemenskap med begränsat perspektiv, kommer det för alltid finnas ett motstånd. När en grupp män kommer varandra nära upplever dom ofta detta som en genuint manlig typ av närhet. Det är raka rör och en rå men hjärtlig jargong, tror man. Det tog låg tid för mig att inse att det faktiskt inte var på det viset, men det var först när jag fick erfarenhet av fler sammanhang som jag kunde förstå detta. Ett beteendevetenskapligt intresse, studier och vänner har naturligtvis hjälpt till. Men faktum är att jag ofta längtar tillbaka, den kamratskap och gemenskap man får i ett vältrimmat bygglag har få motstycken, men jag vet att det är möjligt att inkludera kvinnor även där . Frågan är bara hur man förklarar det för alla dom män som håller sig i bordskanten och inte vill eller kan ta in detta. Det går, det blir tydligt för mig när jag ser den unge mannen bredvid kaffekokaren på jobbet.