Tack, men nej tack. 12 döda byggnadsarbetare 2010

Det är inte ofta jag står och delar ut flygblad, men det händer. Idag har varit en sådan dag. Varje gång det händer så finns det goda anledningar. Det kan handla om vem som skall styra landet eller som idag ännu viktigare, kamrater som inte kommit hem efter sin arbetsdag. Jag förstår alla er som i bästa fall vänligt log och sa tack men nej tack. Otaliga gånger har jag själv, stressad, sprungit förbi och i bästa fall sagt tack men nej tack med ett ansträngt leende. Man översvämmas av alla som vill sälja ett telefonabbonemang, el eller kanske tigga pengar till något välgörande ändamål. Eftersom jag inte har lust att engagera mig i alla erbjudanden om el, har mobiltelefon som fungerar bra och varje månad har ett löneavdrag där jag skänker pengar till Byggnads solidaritetsfond är alla dessa offentliga närmanden ett otyg. Det slår det mig som ett knytnävslag i ansiktet hur svårt det är att nå fram i det offentliga rummet när man har något verkligt angeläget att berätta.

Varje månad året runt förolyckas en byggnadsarbetare som aldrig kommer hem mer. En familj förlorar någon oersättlig, en son sin pappa eller mamma, en fru sin man eller en pappa sin son eller dotter. Inte utan anledning får detta mig att tänka på Stig Dagermans novell, Att döda ett barn.

Novellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Novellen skrevs 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten i trafiken. På en avskalad och klar prosa men med en ödesmättad stämning skildras vardagslivet för de inblandade innan en av dem oavsiktligt kör på ett litet barn. I novellen finns få personbeskrivningar vilket leder till att vem som helst kan identifiera sig med karaktärerna. (Wikipedia)


De flesta känner någon som försörjer sig som byggnadsarbetare. Jag har två söner som kommer tillbringa mycket av sin tid på byggarbetsplatser, den ena som betongarbetare och den andra som plåtslagare. Min far var arbetsledare och platschef, själv är jag snickare även om jag nu arbetar som ombudsman.

En byggarbetsplats kan för en utomstående vara mycket kaotisk. Där ligger byggmaterial överallt, bodar och verktygsförråd ligger tillsynes slumpmässigt utslängda på området. Att verkar vara ett provisorium vilket också är sant. Varje byggarbetsplats är ett provisorium som försvinner när bygget är klart. Men bakom detta provisorium finns ofta en noggrann plan, utan en sådan skulle bygget inte bli lönsamt. Men ofta omfattar planen inte allt, pressade byggtider, underentreprenörer i flera led, språksvårigheter mellan olika nationaliteter gör att saker som arbetsmiljö inte prioriteras i planen. Man chansar och kör, hoppas att det skall gå bra. Man tummar på ställningar och skyddsräcken för att spara några kronor, har undermåliga bockar, elkablar som ser ut som ormbon osv. Inte sällan är det uppenbara materialmissar med tex underdimensionerade balkar som i hastigheten felkalkyleras.

Det finns inga pengar i världen som kan ersatta en förlorad förälder eller ett förlorat barn. Döden är obeveklig och skoningslös, efteråt är allt försent. Tiden läker, som Dagerman skriver, inte alla sår, vissa sår läker dåligt och lämnar ärr livet ut. Det finns ingen byggnadsarbetare någonsin som sålt sin arbetsmiljö för några kronor extra i lönekuveret. Priset är alltid för högt.

Därför har jag idag stått på Odenplan och delat ut flygblad för att uppmärksamma den manifestation som kommer att ske på våra byggarbetsplatser runt om i landet idag. Idag håller vi en tyst minut för våra kamrater som förolyckas varje år utan att något egentligen görs åt problemet. Det förefaller som om många beslutsfattare idag anser att det är riskfyllt att vara byggnadsarbetare och att man således måste räkna med lite svinn. Det är svårt att tro att andra yrkesgrupper skulle mötas av samma tystnad. Om 1 lärare, advokat eller ens polis eller brandman förolyckades i månaden skulle det upmärksammas. Nu möts vi av en fullständigt oförstålig tystnad, inget sägs och inget görs. Därför håller vi en tyst minut, för att hedra dom förolyckade och för att visa deras efterlevande att vi ser deras smärta och förstår deras sorg. Kanske når detta fram till våra beslutsfattare och förhoppningsvis vänder dom inte bort blicken och säger tack, men nej tack. Vår tysta minut börjar kl 12:00