Jag har varit engagerad och övertygad feminist i många år.
Till en början utan att kunna sätta ord på vad denna övertygelse egentligen
bestod av. Man kan säga att startskottet
gick av när jag blev varannanveckas pappa i början på nittiotalet. Jag fick då erfara hur annorlunda man ser på
män och kvinnor i föräldrarollen. Det fanns ett ganska stort antal
förväntningar på mig som pappa bara för att jag var man. Allt som oftast
påmindes jag om att det var mitt uppdrag att vara sträng och gärna bestraffande.
Inte sällan i min kontakt med skolan. Sakta började jag min resa för att
förstå.
Med tiden fann jag mer förväntningar som inte handlade om
mig som person utan snarare om mig som man. För mig är det oerhört provocerande
att jag skall leva upp till förväntningar som inte bara är trista utan även
strider mot allt jag tror på. Jag har inget emot att vara född till man ur ett
biologiskt perspektiv, jag gillar det . Men jag har mycket synpunkter på
könsrollen jag pådyvlas. Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara
annorlunda för kvinnor. Här är min utgångspunkt i den feministiska
diskussionen.
Jag ser att kvinnor är underordnade och män överordnade och
jag vill ha en förändring. Men då jag är
man hamnar jag snett även i den feministiska diskussionen just bara för att jag
är man. Jag kan självklart inte förstå
hur det är att vara kvinna lika lite som en kvinna kan förstå hur det är att
vara man.
Det känns som att jag är diskvalificerad i den feministiska
diskussionen bara för att jag är man då diskussionen oftast handlar om kvinnors
rättigheter. Det är självklart för mig
att män och kvinnor skall ha lika förutsättningar i livet och därmed också lika
rättigheter. Men det är helt omöjligt
för mig att ta ett kvinnoperspektiv för jag har inga erfarenheter att luta mig
mot. Om jag då skall kunna vara aktiv i den feministiska diskussionen måste jag
ha ett manligt perspektiv.
Alldeles nyss
gjorde jag ett påpekande att det är ett problem att den feministiska diskussionen
på ett inlägg av Hanna Fridèn. Hanna
hade skrivit en ganska besk kommentar om manliga låtsasfeminister. Jag är övertygad om att hon har rätt i sin
beskrivning att det finns män som av olika anledningar ger sig in i den
feministiska diskussionen utan egentligt
engagemang och som faktiskt kan förstöra mer än dom gör nytta. Jag skrev då en snabb kommentar som för många
som läste den upplevdes som oerhört provocerande, det var inte min avsikt. Det är inte min uppgift att tala om för andra
vad som är problemet med den feministiska diskussionen, men ändå så upplever jag
det som ett problem för mig att den feministiska diskussionen oftast handlar om
kvinnors rättigheter och upplevelser. Om
jag skall kunna vara med och verka så måste diskussionen också handla om män.
Jag kan stötta kvinnor men jag kan inte inta deras position.
I inlägget var det några som blev oerhört provocerade av
mitt påpekande. Jag menade bara att det finns en överhängande risk att man får
män som av populistiska skäl ger sig in i diskussionen om det nästan bara
handlar om kvinnor. Det blir bara dumt när män försöker inta en kvinnoposition
och jag är inte på något vis förvånad
över Hannas erfarenheter. Det finns enligt mig ett samband.
Till slut tog jag bort mina kommentarer eftersom Hanna
tydligt gjorde klart att hennes poäng var att män tar för mycket plats och att
hon uppfattade bland annat mig som deltagande i en prestigemätning med i
huvudsak kvinnorna i kommentarsfältet. Jag
har full respekt för hennes rätt att känna och tycka så, men det är
frustrerande eftersom tolkningen av mina avsikter ligger mycket långt från
sanningen.
Själv fortsätter jag fundera över hur jag skall förhålla
mig. Går det att förändra kvinnors förutsättningar utan att förändra männens. Jag tror inte det. Jag vill gärna vara med i den diskussionen,
men om det är så oerhört provocerande att påpeka att det är svårt med allt
fokus på kvinnor ur ett manligt perspektiv så ser jag det som svårt. Sannolikt kommer många även uppfatta detta
som lyxgnäll, som man har man ju trots allt många fördelar. Och just det faktum att jag är man "kräver" att jag tar ett steg tillbaka och släpper fram kvinnorna eftersom män syns och hörs överallt hela tiden. Jag är ledsen, men det kan jag inte göra. Jag vill ta min plats, jag vill vara aktiv och jag gör det inte heller på någons bekostnad.
