torsdag 4 februari 2010

Att komma hem och bli besviken

Första gången jag på allvar fick upp ögonen för mäns och kvinnors olika villkor var när jag läste en skrift som Ann-Sofi Hermansson skrev under sin universitetsutbildning. Det var hennes C-uppsats som sedan blev en skrift som LO publicerade på 90 talet. Där beskrev hon glädjen över att "hitta" arbetarrörelsen och besvikelsen över att få lära sig hur värderingar man gav uttryck för på dagtid kunde få helt främmande uttryck kvällstid. En av besvikelserna var att man på en kurs kunde prata om jämställdhet på dagen och utan större betänkligheter gå på porrklubb på kvällen. Hennes berättelse har påverkat min inställning och medvetenhet på ett sätt som är så genomgripande att jag har svårt att beskriva det. Det finns nog bara en annan person som påverkat mig mer, den gången var det en fantastisk kvinna som hjälpte mig skrapa ihop mitt hårt sargade ego efter en för mig svår separation. Utan att hon egentligen kände mig alls tog hon sig tid att lyssna på mitt ältande. Agneta lärde mig inte bara mycket om mig själv, feminism och jämställdhet utan också att det finns vardagshjältar som helt utan egen vinning rycker ut och och hjälper till när det är kris.

Jag har formats av dessa två kvinnor på ett sätt som nästan gör att jag kan prata om två episoder i mitt liv, innan och efter. Förändringen har givetvis gått gradvis, allt för stora förändringar på för kort tid är nog inte möjligt.

Under livet har jag sedan sökt djupare förståelse för hur samhället ger oss olika förutsättningar i livet. Ända sedan grundskolan har rättvisa varit ett av mina ledord , givetvis väldigt naiva tolkningar när jag var ung och lite mer komplicerade tolkningar som äldre. Att upptäcka att vissa har det lättare än andra på sin resa genom livet provocerar mig fortfarande enormt mycket. Det spelar ingen roll om det gäller kvinnor och män, invandrare och svenskar, homo eller hetro osv. När människor behandlas olika och ges olika möjligheter att få ett rikt liv går jag igång. Det gäller i mitt dagliga arbete som ombudsman på byggnads och det gäller privat när jag t.ex bloggar. Det är en av mina drivkrafter till engagemang.

Genom livet har jag hittat förebilder som jag hängt upp mitt engagemang kring, personer som genom sin gärning och ibland bara genom sin blotta existens visar att förändring till ett bättre samhälle är möjligt. En av dessa förebilder sitter idag häktad, anklagad för våldtäkt och övergrepp på minderårig. Göran Lindberg hade en lång karriär bakom sig när jag träffade honom för första gången. Nej vi är inte närmare bekanta men jag har träffat honom vid några tillfällen.

Första gången jag hörde talas om honom var när jag var inbjuden att delta på byggnads kvinnliga nätverks årliga konferens. Tre kvinnor från manligt dominerade arbetsplatser var där och berättade om sitt engagemang och hur man arbetade inom resp område. Det var polisen, brandkåren och militären. alla tre var mycket intressanta, militären roligast då man tod tag i sina problem på ett sätt jag inte tror är möjligt på några andra ställen. Man beordrade och pekade med hela handen precis så man önskar fler gjorde vid fler tillfällen, men det är en annan historia. Kvinnan från polisen berättade om hur man inom polisen arbetade med jämställdhetsfrågorna. Hon berättade också att hon under perioder valt ut mentorer att bolla med. En av dessa mentorer var Kapten Klänning. En mycket stark man som trots enorma motsättningar internt drev jämställdhetsfrågor. Han blev bespottad och illa omtyckt av otroligt många inom polisen genom sin oerhört tydliga inställning. Jag tog starkt intryck av hennes berättelse och blev också nyfiken på denna kapten klänning, ett öknamn man gav honom och som han med stolthet tog som sitt signum och därmed avväpnade sina belackare.

Något år senare fick jag nys om ett seminarium om jämställdhet där kapten klänning var inbjuden. Jag gick dit spännd av förväntan och jag blev inte besviken. Han höll ett lysande föredrag där han berättade om sitt engagemang och om sitt arbete. Han var så lysande att jag såg till att han kom och föreläste på Byggnads kvinnliga nätverk året därpå. Han var minst lika lysande den gången. Han blev viktig för mig som förebild både genom sin övertygelse och genom sin gärning. Han har gjort så otroligt mycket bra, framför allt inom polisen både i stort och smått.

Nu sitter han häktad och det berör mig djupt, så djupt att jag har svårt att skriva om det. Min första reaktion var att detta måste vara ett misstag, någon har planterat detta osv. Sakta men säkert förlorar jag detta halmstrå och jag känner bara sorg. Hur är detta möjligt att en av dom viktigaste förebilderna jag hittat under ytan har burit detta. Jag vet inte om jag någonsin kan förstå. Jag hoppas fortfarande att det inte är sant eller att det finns någon förklaring som går att begripa.

I likhet med Ann-Sofi Hermansson kan jag känna att jag hittade hem men blev besviken och det gör ont. Jag känner sorg, besvikelse och ilska, på samma gång tycker jag synd om Göran. Jag kan inte förstå hur han skall  orka leva resten av sitt liv där han byggt ett engagemang på en övertygelse om alla människors lika värde och på samma gång privat agerat så in i helvete åt andra hållet. På samma gång borde straffet om han är skyldig bli hårt, få gärningsmän har nog varit så medveten om effekterna av sitt brott vilket borde påverka straffet. Stackars jävel och stackars tjejer som drabbats av honom. Jag känner bara sorg å alla inblandades vägnar, min sorg att ha förlorat en förebild må vara djup men kan inte mäta sig med vare sig tjejernas lidande, eller kapten klännings tillvaro. Ibland visar mänskligheten upp sidor man varken vill se eller orkar ta till sig ändå är det så viktigt att försöka förstå.