Marx
Han kan när han vill. Denna mening förföljde mig genom hela min skolgång, från första till nionde klass. När jag som vuxen funderar över vad den meningen står för får jag många tankar och känslor.
När jag gick i lågstadiet, 1-3 klass upplevdes jag som slarvig och okoncentrerad. Min klassföreståndare ringde hem till min mamma och beklagade sig över detta och bad mamma hålla ett extra vakande öga på mig, något min hon vägrade berättade hon för mig när jag var vuxen. Jag gick dessutom i stödklass för att man ansåg att jag behövde extra stöd när det gäller läsning och skrivning. Jag förstod aldrig innebörden av detta extrastödet och jag var inte ensam om att få det i klassen. Det är just det som är det lustiga, jag förstod aldrig att jag ansågs ha det något svårare än flertalet än mina klasskamrater och att man ansåg att jag presterade lite för dåligt. Han kan om han vill sa man. Min egen upplevelse av dessa åren var att jag gjorde en massa framsteg då jag lärde mig läsa, räkna och jag fick börja bekanta mig med engelskan. Jag fick dessutom bekanta mig med kristendomen via högläsning i barnens bibel. Men det kommer jag återkomma till eftersom det idag gör mig så upprörd att jag nästan utvecklar näsblod när jag tänker på det. Det viktiga var att jag då aldrig upplevde mig som varken bättre eller sämre än mina klasskamrater, detta hjälpte mig naturligtvis att behålla min självkänsla.
I mellanstadiet fick jag inte längre något extrastöd. Lika oförstående som jag var varför jag fick extrastöd, lika lite saknade jag stödet när det väl försvann. Nu började jag däremot förstå att det var skillnad mellan oss elever, en del var duktigare än andra. Jag visste aldrig var jag fanns på den skalan men jag upplevde mig aldrig som utmärkande åt varken det ena eller det andra hållet. Men på varje föräldrasamtal kom det, han kan om han vill. När jag hörde det då under mellamnstadiet tyckte jag att det var positivt, någon anser ju att jag kan, jag var dock inte säker över vad man menade när man sa när han vill. Jag upplevde aldrig att jag var ovillig, däremot hade jag då som nu alltid svårt att hålla mig koncentrerad när jag skulle lära mig något jag tyckte var tråkigt. Jag upplevde mig som den eleven till höger fjärde framifrån i Peter Tillbergs bild är du lönsam lille vän.
Jag var drömmaren som satt och blickade ut genom fönstret och lät tankarna flyta iväg. Han kan om han vill, att tankarna for iväg var inte för att jag ville det, det gjorde dom när jag hade det tråkigt och det gör dom fortfarande. Jag fattade dock aldrig att det låg en värdering i uttrycket. Han kan om han vill beskriver någon som är lat och svår att jobba med, som underpresterar och är lite nonchalant.
I högstadiet blev bilden av mig allt tydligare. Jag tillhörde inte plugghästarna och jag blev en av dom som ständigt kom efter med läxor om jag ens gjorde dom. Jag levde absolut inte upp till lärarnas krav med ett enda undantag. Biologin, jag verkligen älskade biologi. Jag gjorde inga läxor i biologin heller, men det påverkade aldrig mina resultat. Jag har alltid älskat djur och natur, när jag var yngre var det snarast en passion. Jag läste allt jag kom över på biblioteket, jag kunde säga hur mycket en grissly vägde, hur stort var ett lejon, hur fort sprang en gepard osv. Att biologin handlade om så mycket mer än det jag var intresserad om egentligen spelade ingen roll, med samma lust och med samma självförtroende lärde jag mig hur en lever fungerade, vad kryptogamer vad för någonting, när kvastfeningen kröp upp på land. Jag gick runt med övertygelsen att biologi var det roligaste i hela världen och jag fick också högsta betyg. Det enda ämnet jag fick högsta betyg i.
I övrigt var skolan pest. Jag har aldrig haft svårt för matematik, jag gjorde alltid hyfsat ifrån mig på proven. Men under högstadiet fick jag dras med en ständig tvåa. Likadant i Kemi, jag skrev under nionde klass fyra på alla proven, men eftersom jag kunde bara när jag ville så ansåg man att mina prestationer på lektionen inte kunde ge mig mer än en trea. Så här i efterhand inser jag hur orättvist ett betyg kan vara. När jag blev satt på prov, när man testade mina kunskaper så visade det sig att dom motsvarade en fyra, men eftersom betyg uppenbarligen inte avspeglar kunskaper utan även andra mer svårgreppbara saker blev betyget tre.
Nu skulle man kunna tro att jag skriver detta för att på någotvis hämnas. Men det är inte mitt syfte. Jag fick i lära mig i skolan att jag kunde om jag ville och underförstått att jag inte kan eftersom jag inte vill. Jag utvecklade en skoltrötthet som blommade ut i full kraft efter ett felval på gymnasiet. Jag hoppade av och började jobba. Jag började jobba på Astor Johansson bygg AB i Göteborg. Efter ett antal månader kom jag sedan in på Bygg och Anläggningsprogramet. Jag presterade mycket bra där, fick mycket höga betyg. När jag gick på Bygg programet hade jag en tydlig bild av varför jag gick där, jag visste varför jag behövde lära mig det ena eller det andra. Allt var glasklart och det var oerhört lätt att hitta motivation. Min tolkning då var: aha, jag är ingen teoretiker, jag är en praktiker. Jag är duktig med händerna. I efterhand har jag skapat mig en helt annan förståelse för detta.
När jag varit några år på byggena började ett fackligt intresse gro hos mig. Sosse har jag varit så länge jag kan minnas att jag tänkt i politiska banor. Påverkan från farfar är stark här (min Farfar grundade konsum helt själv, han tankade alltid på OK och när jag en jul fick tillsammans med min dåvarande sambo fick ett laddat kundkort på ICA blev hans reaktion att det finns fruktansvärt elaka människor i världen), även från mina föräldrar. Steget att intressera sig för fackliga frågor är mycket kort. När jag började arbeta på Byggena sa min pappa till mig, du skall vara med i facket för det är bra.
Jag började gå lite fackliga kurser och ju fler utbildningar jag gick desto mer insåg jag att jag faktiskt kan lära. Han kan om han vill var som bortblåst. Nu var jag inte den som drömde mig bort utan jag var engagerad och diskuterade livligt. På samma bygge som Jag mötte Lasse jag berättade om tidigare fanns det en lagbas som trodde på mig. Han talade om för mig att jag skulle in i företagets MB grupp och att jag behövdes där. Just denna Lagbasen har betytt oerhört mycket för mig. Han var så fantastikt duktig att lyfta fram när man presterade något bra. Vi gjorde en mycket bra förtjänst på det bygget och var bland dom första i Göteborg att tjäna över 100 kr i timmen, detta var 1989. När en av ägarna kom ut till arbetsplatsen för att vara med på mätningen sa han. Birger, en sak skall du har klart för dig. På den här arbetsplatsen arbetar gubbarna som fan, det är bara att langa upp lädret och betala. Få gånger i mitt liv som snickare har jag haft så kul när jag jobbat som jag hade på detta bygge. Roger har funnits med mig ända sedan dess. Hans respektlösa hållning till chefer och hans samtidigt djupa respekt för sina arbetskamrater har lärt mig mycket. Position är inte på långa vägar lika viktig som kamratskap och person.
Nu var det ingen som sa han kan om han vill, ingen ifrågasatte min vilja och jag fick så småningom förtroendet att föra mina arbetskamraters talan inför företaget. Man litade på mig och jag växte något otroligt. Tveklöst är det här jag hittar orsaket till att jag idag kan blicka tillbaka på mitt ännu inte så långa liv och nöjd konstatera att just studier har upptagit en väldigt stor del. Jag sammanlagt nästan 17 år vid en formell skolbänk och en himla massa kurser. Jag har inte grundskolan att tacka för detta vilket borde vara en av grundskolans främsta uppgifter. Snarare är det jobbarkompisar som Roger och Lasse som sporrat mig, genom att ge förtroende och inspiration. En betongare och en snickare som bägge varit mina lagbasar har en större del i min tro på min förmåga än vad skolan lyckade med under hela min uppväxt. Lärare med lång pedagogisk utbildning kunde inte ge mig samma tro på mig själv. Skolan har lärt mig att veta min plats, Lasse och Roger mfl har lärt mig att jag själv avgör vad som är min plats.
Jag är glad att jag fått gå i skolan och lära mig läsa, räkna m.m. Men utan alla vänner skulle jag haft mycket lite användning av dom färdigheterna.
Bra som fan!
SvaraRadera