Va skarru bli - skolan och bildningen

Utav mina tidigaste minnen från skolan är det framför allt två som sticker ut. I min första klass var vi två grupper som under den första tiden inte träffades. Den ena gruppen startade tidigt och byttes av vid lunch av gruppen som började sent. Det enda vi märkte av varandra var spår av aktivitet i klassrummet. Jag minns mina tankar kring den andra gruppen som om den var lite mystisk. Deras teckningar på väggarna hängde där som små gåtfulla skapelser som var svåra att ta till sig därför att man inte kände den som ritat den. Efter en termin släpptes så bägge grupperna ihop. En termins undran skulle få sin upplösning. Jag minns hur nervöst det var att få träffa dom man delat klassrum med, få se vilka ansikten som fanns bakom teckningarna som hängde på väggen. Mötet blev inledningsvis stillsamt och lungt, dock kunde inte jag riktigt känna att jag var mig själv, jag kände mig ganska blyg, en känsla jag tror jag delade med dom flesta den dagen.

I den något tryckta stämmningen var det en liten kille ur den andra gruppen som stack ut hakan och försökte bryta isen. Jag minns att jag tittade på honom när han tog sats och sprang i hög fart mot ett planterat buskage på skolgården. Skitfula vintergröna barrträdsbuskar med röda bär. Full fart och så hoppade han och landade på huvudet mitt ibland buskarna. Vad gör han tankte jag. Någon som kände honom ur den andra gruppen intygade att han är inte klok. På något vis startade detta en form av kedjereaktion hos oss grabbar med ett enda undantag. Snart var vi alla i full gång, vi sprang och vi hoppade, Vi skrattade och gemenskapen var total. På bara några minuter hade vi grabbar gått från att vara två grupper till att bli en klass. Jag lärde känna mina klasskompisar på rekordtid och jag lärde mig att ett tiotal grabbar med enkelhet kan förändra ett skitfult buskage, från fullt livsdugliga buskar till fullständig förödelse på mindre än 15 min.

Jag minns bara hoppen i busken vagt, men stämmningen glömmer jag inte. Det som dock gör att jag skriver om det som ett tydligt minne är vad som kom efteråt. När händelsen spred sig bland den vuxna personalen på skolan kallades vaktmästaren ner. Jag fick vara med om mitt livs första utskällning av en vuxen människa som inte var släkt med mig. Det var inget tal om att vi gjort fel, det visste vi självklart efteråt. Men känslan att stå där tillsammans med dom andra killarna och ta emot denna utskällning när alla andra i klassen, tjejerna och denna enda killen, tittade på var djupt förnedrande. Detta är det starkaste minnet jag har från den händelsen, förnedring. För oss var det ett försök att lära känna varandra och bryta spänningen vi byggt upp under det halvåret vi inte fick träffa varandra. Och så här i efterhand måste jag säga att vi gjorde ett jävla bra jobb, för vi hade verkligen skitkul under dom 15 minuterna. Men det var ingen som försökte att förstå varför vi gjorde som vi gjorde. Uppenbarligen ansåg man att man förstod det utan att fråga, pojkar är vilda och då måste man sätta gränser. Men varför, det frågade man sig aldrig. Det fanns väl kanske inte med att små killar faktiskt kan vara blyga för varandra och att man gör vad man kan för att hanterar situationen efter bästa förmåga. Buskarna var ju ändå så fula.

Mitt andra tydliga minne var när jag knäckte koden. Den dagen när jag förstod hur det hängde ihop. När jag förstod att alla bokstäverna representerade ljud och om man satte ihop dom i en viss ordning så kunde man meddela sig skriftligen så någon annan förstod. Det var en fantastisk känsla att kunna skriva nya ord man inte ens via fröken lärt sig stava till i alla dessa oändliga repetitionsövningar som är så mördande tråkiga. Skriv sol sjutton gånger på dom linjerande bladen. Dom stora bokstäverna skall nå upp till det strecket och dom små skall nå upp till det. Jag kommer ihåg hur svårt jag hade att hålla koncentrationen upp när jag satt där och skrev, hur oändligt långt borta det sista sol var på den sista raden. Jag hade ju knäckt koden, jag ville ju utforska nya ord, skriva meningar inte sitta och ändlöst repetera det jag redan kunde. Det var tydligen viktigt att skriva snyggt också. Tänk om man visste då vad man vet idag, att skriva snyggt betyder ingenting till 99% av dom tillfällen man skriver idag.

Ändå var det så viktigt då, där satt jag och hade förstått koden, samtidigt skulle jag fortsätta det ändlösa tragglandet. Så dödar man ett intresse, det är min absoluta övertygelse. En skola som hanterar sina elever på detta vis är inte intresserad av att stimulera lusten att lära. För min del har jag fått hitta den lusten på egen hand, ibland med hjälp av någon annan. Min grundskola har på detta vis bara stått i vägen för mig när det gäller lust och lärande.

Det gör mig så förbannad när jag hör Jan Björklund tala om hårdare tag, ordning och reda, disciplin osv. Jag skulle mycket hellre se en skola som möter alla dessa små killar och tjejer och försöker väcka lusten till lärande på allvar. Som faktiskt lyssnar på en liten knatte som beklagar sig över att det är tråkigt att repetera det man redan kan, som intresserar sig för vad en liten tjej brinner för och som nyttjar den glöden för att stimulera lärande. Jag skulle önska att all personal på skolan försöker förstå barnen utifrån deras situation, som kanske lägger några minuter på att försöka förstå varför ett gäng sjuåriga grabbar hoppar i buskarna istället för att ladda och råskälla för att stävja ett så oönskat beteende. Vi löste ju bara ett problem att lära känna varandra. Skitfula buskar finns det gott om ändå och vaktmästarn gillade jag aldrig efter den behandlingen