Feminismen på tillbakagång?

Det var länge sedan jag kallade mig för feminist första gången. Det har aldrig varit något som stått på visitkortet men om ämnet har varit uppe för diskussion har jag aldrig försökt dölja det. För mig står feminism för jämnställdhet, och är man feminist bär man uppfattningen att mäns och kvinnors livserfarenheter skiljer sig åt och att bägge skall ha samma möjligheter i livet. Det är en mycket enkel bild av min uppfattning, den kan problematiseras betydligt, det skall erkännas.

Insikten växte fram hos mig. Den absolut viktigaste händelsen kom i samband med en smärtsam separation. Det som upptog mina tankar omedelbart efter jag fått klart för mig att separationen är ett faktum var tankarna på mina söner. En oro som visserligen skulle visa sig obefogad i mitt fall då jag aldrig haft eller fått några problem att vara en del av mina söners uppväxt. Jag ville vara en aktiv far och vara delaktig i mina söners liv. Det var mycket grubblerier då, vad har jag för chanser vid en ev vårdnadstvist osv. Jag förstod då att som man hade man betydligt sämre förutsättningar. En omskakande insikt.

Jag har genom åren fått många fler erfarenheter som lärt mig att män och kvinnor behandlas olika. Postgången från skola till mor är betydligt smidigare än postgången från skola till far. Det finns många exempel, men det viktiga är att vi behandlas olika.

När jag läste Nina Björks bok under det rosa täcket var det många bitar som föll på plats. Efter genomgången av ett stort antal olika inriktningar inom feminismen blev det tydligt för mig hur jag skulle förhålla mig. Jag har lärt min att inte blanda ihop könsorgan med kön. Kön är en socialt konstruerad föreställning om vad som är en man och vad som är en kvinna. Det är absolut inte hugget i sten vad som kännetecknar en man och vad som kännetecknar en kvinna. Jag ställer upp på Simone De Beauvior när hon säger, kvinna det föds man inte till, det blir man. Samma gäller för mig som man. När man sedan kikar på historien inser man att det vi idag anser vara manligt mycket väl kan ha varit en kvinnlig egenskap för hundra år sedan.

I går kväll såg jag Agenda där just feminismen var uppe för diskussion. Ett förenklat tema för kvällen var att feminismen är på tillbakagång och att alla de otaliga politiker som för några år sedan gick ut och kallade sig för feminister i parti och minut enbart gav läpparnas bekännelse.

Så här skriver man om programmet på svt's hemsida

Vart har feminismen tagit vägen? För några år sedan kallade nästan alla partiledare sig för feminist, nu debatteras jämställdheten mellan könen knappt längre. Vad beror det på?
Debatt mellan jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, Gudrun Schyman och Expressens ledarskribent Karin Olsson.

Att Gudrun Schyman satt där är föga förvånande, Karin Olsson har jag ingen uppfattning om, men hon gav uttryck för en del kloka resonemang under programmet. Jämställdhetsministern är förmodligen lika självskriven som Gudrun även om hon är en katastrof på området. -Jag är inte feminist, jag är liberal...precis som om det skulle funnits någon motsättning. Nåja, man skulle kunna orda mycket om deltagarnas legitimitet att föra debatten. För mig blev dock de viktigaste personerna dom som inte satt där. Alla dom som gav läpparnas bekännelse, varför var ingen av dom där och gav sin bild av problematiken?