Metall i centrum

Idag har metall stått i centrum i stort sett hela dagen. Alla på jobbet har diskuterat deras, sänkta löner/förkortade arbetstid (beroende på hur man vill tolka deras uppgörelse). Jag tycker personligen att det är helt fel väg att gå och jag är rädd att detta kan få en större betydelse än vad man först kan tro.

Reaktionerna om det felaktiga att gå med på lönesänkningar bygger på en långtgående tradition på svensk arbetsmarknad. Den korta versionen lyder att företag som inte klarar av att betala löner enligt de av parterna överenskomna lönenivåerna är inte bärkraftiga och skall därmed konkurreras bort. Det är med andra ord marknadskrafterna som till slut sorterar bort icke bärkraftiga företag. Om man istället för att låta detta ske går med på lönesänkningar är man inne i en spiral där man riskerar att ge företag som inte är bärkraftiga konstgjord andning. Om konkurrerande företag svarar med samma medel har man inte uppnått någonting annat än att man sänkt lönen. Det minst bärkraftiga företaget kommer i slutändan ändå att konkurreras bort.

Historiskt är detta ingen nyhet. Den svenska textilindustrin, varvsindustrin m.m. är exempel på hela industrigrenar som inte klarat av konkurrensen. Det har alltid varit dramatik kring sådana här omställningar men i slutändan har vi alltid klarat av omställningen och gått vidare.

Jag är absolut inte man att avgöra huruvida svensk bilindustri har en framtid. Jag hoppas ju självklart att vi även i framtiden klarar av att producera bilar. Bilindustrin sysselsätter oerhört många i landet och bidrar till mycket industriell utveckling. Jag har därför så svårt att förstå att det är metalls medlemmar som ensamma skall ta ansvar för att ge bilindustrin en andra chans (jo jag är medveten om att metalls avtal självklart berör mer än bara bilindustrin). Om det nu är så att situationen är extraordinär och kräver extraordinära åtgärder borde inte då regeringen agera istället. Nu lättar man på det politiska trycket och låter metalls medlemmar betala notan.

Men det jag är rädd för handlar om mer än bara detta, vad händer med efterfrågan i landet när plånboken krymper för så många? Jag tillhör dom som tror att en bra lösning i lågkonjunktur är att stimulera efterfrågan för att få igång hjulen. Det är jag absolut inte ensam om att tycka inom arbetarrörelsen. Ur detta perspektiv blir det dubbelt fel att sänka löner, man inför både lönekonkurrens och kyler ner en redan iskall ekonomi. Jag är mycket orolig för hur detta kommer utvecklas