Kuddar, hårdrock och manlighet

Vardagsrummet i lägenheten där jag bor är i huvudsak vitt. Sambon och jag har diskuterat detta och kommit fram till att vitt är bra, men då bör man putta in lite färg också. Förslagsvis i form av en kudde eller kanske en vas. Undertecknad är ingen fena på inredning, däremot är det rent praktiska mitt gebit. En dag åkte min sambo ut och letade färgklickar, dvs kuddar.  Man kan våndas mycket över sådant, har jag hört. Resultatet av denna shoppingrunda blev några ganska snygga kuddar, men färgsättningen var nog inte av den arten att man kan säga att dom fyllde funktionen som färgklickar. Detta konstaterade vi bägge två lite roat.

Några dagar senare var jag på ett möte i närheten av Odenplan. På väg från mötet gick jag förbi en färghandel. Där har jag handlat bänkskiveolja tidigare och gick in för att handla mer då den vi hade var slut. Med en gång jag kliver in ligger kuddarna där. Det lyser om dom och jag tänkte att det där kan man kalla färgklick.  Jag kikade lite på en av prislapparna (trodde jag), 180 kr. Aj tänkte jag, det var dyrt. Eftersom jag aldrig köpt vardagsrumskuddar någon gång hade jag en klar bild av att en sådan kudde kostade max 50kr. Jag ryckte åt mig två kuddar, en flaska bänkolja och gick för att betala. När jag såg priset i kassa apparaten kostade kuddarna i själva verket 390kr styck.  Jag kunde inte med att lämna tillbaka dom utan log lite plågat och förhörde mig om bytesrätt eftersom min sambo inte sett dom.  Så för första gången i mitt liv, troligen också sista har jag köpt designade kuddar.  Men jag har fått en helt annan förståelse för modebloggandet, för jag har konstaterat att om man köper kuddar, då finns man.

På mitt jobb, bredvid kaffeapparaten har någon ”snäll” arbetskamrat satt upp en sida ur ett gammalt nummer av tidningen byggnadsarbetaren. På sidan finns en kort intervju med en ung långhårig man, nämligen jag. Jag tycker personligen att det är ganska kul att bilden satts upp och det är lite kul att möta förvåningen när folk konstaterar att det är jag. Men bilden väcker också mycket tankar då personen på bilden inte bara till ytan var en annan än den jag är idag.

Det långa håret hänger självklart ihop med att jag var hårdrockare. Redan unga år drogs jag mot rock'n roll. Sweet och Kiss var mina första idoler. Jag gillade den tuffa och lite råa musiken. Jag vet inte varför, det bara var så. När jag sedan blev äldre och började högstadiet växte mitt musikintresse, men det stannade inte där. Musiken blev mer än bara något man lyssnade på lite förstrött, det blev också en attityd. De som lyssnade på hårdrock var lite tuffare och lite fräckare, det passade mig som handen i handsken. Det blev ett utmärkt substitut för något jag saknade. Jag var i grund och botten en ganska blyg (detta har många svårt att tro) och snäll ung grabb. Musiken och kulturen gav mig en identitet och blev på sätt och vis en flykt från sidor hos mig själv jag inte tyckte om.  Även om jag idag kan le lite åt mitt ”hårda” yttre så är jag oerhört glad över att slippa fly från sidor hos mig själv. Faktum är att jag idag trivs ganska bra med dessa sidor. Men musiken lever fortfarande, den älskar jag lika mycket nu som då även om jag har ratat några av grupperna. Men Iron Maiden som var ”min” grupp ger mig fortfarande oerhört mycket.

När jag ser bilden finns det mer att berätta. Jag jobbade vi den tiden på avd 12 i Göteborg. I stort hade jag gått igenom hela omvandlingen från ungdom till vuxen i någon mening. Redan som 16 åring började jag jobba på byggena, då som någon form av övrig arbetare. Jag bar skit och städade. Men jag tjänade pengar och det hade många vuxenpoäng. Det var också första kontakten med vuxenvärlden utan mina föräldrar. På arbetsplatserna fanns bara män och som ung grabb fanns det många att se upp till. Jag jobbade bara några månader innan jag sedan hade turen att komma in på byggprogrammet. Men när jag började på byggprogrammet hade jag redan en fot ute på arbetsplatsen, ett försprång i förhållande till många av mina klasskamrater. Jag var redan då hårt präglad av den manliga kultur som fanns på byggarbetsplatsen och jag såg verkligen fram emot att på allvar få bli en del av den. Gruppgemenskapen var så otroligt stark att jag aldrig såg mer än bara det. Att jag fostrades in i ett ganska begränsat sätt att se på tillvaron var aldrig något problem, åtminstone inte så länge jag arbetade kvar på byggarbetsplatsen. Det var först när jag fick arbeta sida vid sida med kvinnor som problemet gjorde sig påmint. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till kvinnliga arbetskamrater, vad pratar man om?

Att något som upplevdes som så otroligt positivt helt plötsligt blev ett problem var svårt att förstå. Att få tillhöra denna manliga klubb gav mig så oerhört mycket i form av kamratskap och glädje. Man lärde verkligen känna många av sina jobbarkompisar på djupet och man var en del av något stort. Efter varje arbetsplats stod ett monument i form av en byggnad kvar.

Det är först i efterhand jag fått möjlighet att reflektera över detta. Det har varit en lång resa. Under en period var jag resursperson för byggnads kvinnliga nätverk. Ett av förklarliga skäl litet nätverk då mindre än 1% av byggnads medlemmar är kvinnor. Men jag har haft förmånen att få lyssna till flera av dessa kvinnors berättelser om sina liv på byggarbetsplatserna. Det är då jag insett att man gör olika resor på byggena beroende på om man är man eller kvinna.

Jag är högst tveksam till om jag skulle kunnat förklara det för den unge man som sitter på väggen bredvid kaffeautomaten. Han gjorde vad han kunde för att slå sig för öronen och skrika bingo. Så länge unga män fostras på detta vis, full  gemenskap med begränsat perspektiv, kommer det för alltid finnas ett motstånd. När en grupp män kommer varandra nära upplever dom ofta detta som en genuint manlig typ av närhet. Det är raka rör och en rå men hjärtlig jargong, tror man. Det tog låg tid för mig att inse att det faktiskt inte var på det viset, men det var först när jag fick erfarenhet av fler sammanhang som jag kunde förstå detta. Ett beteendevetenskapligt intresse, studier och vänner har naturligtvis hjälpt till. Men faktum är att jag ofta längtar tillbaka, den kamratskap och gemenskap man får i ett vältrimmat bygglag har få motstycken, men jag vet att det är möjligt att inkludera kvinnor även där . Frågan är bara hur man förklarar det för alla dom män som håller sig i bordskanten och inte vill eller kan ta in detta. Det går, det blir tydligt för mig när jag ser den unge mannen bredvid kaffekokaren på jobbet.