Jag kommer aldrig att älska kapitalismen

Läste Johnny Munkhammars inlägg där han lovprisar kapitalismens välgärningar för mänsklighetens bästa. Inlägget var lika väntat som förutsägbart. Jag tillhör då dom som välkomnar Moores dokumentärer, inte därför att allt alltid blir rätt men för att han pekar på baksidan av det kapitalistiska systemet.  Jag är imponerad över att han orkar och jag är imponerad över att han ständigt återkommer trots allt motstånd. Jag förstår att det svider hos alla dom som skrider till världskapitalismens försvar så fort någon pekar på kapitalismens uppenbara brister.

Själv är jag förvånad över att världen faktiskt utvecklas trots kapitalismen, enligt mig säger det massor av människors förmåga att övervinna hinder. Jag skriver dessutom under på vart enda ord som Lars Folcke skriver som svar på Munkhammar. Jag har aldrig fått något bevis som jag tycker håller för att mänskligheten skulle utvecklas mer genom tävlan än genom samverkan. Konkurrens sker alltid alltid alltid på någons bekostnad. Det koras vinnare och förlorare, är du vinnare gynnas du på förlorarnas bekostnad. För den tävlingsinriktade är det provocerande att påstå att samverkan och gemensamma strävanden skapar välstånd.

Det är med ett leende på läpparna jag hör Anders Borg fördömma bankernas bonussystem och det är inte utan ett visst mått av skadeglädje jag också hör honom hota med politiska regleringar om bankerna inte slutar upp med dessa vidriga system. Jag måste säga till Borgs fördel att jag beundrar hans mod att gå emot sina tidigare principer. Nä kära Munkhammar och alla kapitalismens fanbärare, gör som Borg och våga upptäcka kapitalismens oförmåga att ta ansvar. Se gärna dess förtjänster men gör det i ljuset av dess brister, fri marknad skapar rovdrift, det skapar girighet, utslagning och klyftor människor emellan. Dessutom är det bortom allt rimligt tvivel att den som föds i slott har mycket större möjligheter att dö i ett slott än den som föds i en koja. Politiken och regleringar behövs för att vi skall få en rimlig fördelning av det välstånd vi alla är med och skapar. Kapitalismens absolut största oförmåga är att få alla att bidra, den skapar istället osäkerhet och otrygghet där vissa är med i matchen medan andra inte ens finns på läktaren.