Makten på arbetsmarknaden

I morgon faller dommen i arbetsdomstolen som rör ett ev skadestånd som en följd av den över hela Europa så kända Laval konflikten. Det är så lätt att tappa fokus och rikta blicken från det som verkligen hände i Vaxholm och med laval. Den ena nyttiga idioten efter den andra har yttrat sig och gett sin syn på händelsen. Lisa Marklund har låtit sitt onyanserad fackföreningshat brista ut i flera både osakliga och framför allt felaktiga kolumner, Maciej Zaremba är en annan som i sin groteska artikelserie DN försökte få händelsen i Laval till något annat än vad den var. Dessa två och många fler har en sak gemensamt, dom missade alla målet. I Marklunds fall behöver man inte förvånas då hon ofta är ute och svamlar i saker hon inte har kunskaper om, eller där hon försöker rätta till verkligheten efter sin egen inre bild. Vad Zaremba vill är det få som vet, han har vänt kappan så många gånger att han helt förlorat sina konturer.

Laval handlar om rätten till stridsåtgärder och alla människors lika värde. Dommen i EG domstolen inskränker rätten till stridsåtgärder och offrar därmed alla människors lika värde på marknadsliberalismens altare. Den säger uttryckligen att den fria rörligheten är viktigare än våra rättigheter som löntagare. Oavsett hur det blir med skadestånd för Byggnads räkning så är det en mycket liten förlust att bära i förhållande till EG domstolens dom och den svenska regeringens sätt att hantera detta.

Rätten till stridsåtgärder balanserade maktförhållandena på arbetsmarknaden, både svensk och europeisk. Det är det enda vapen fackföreningsrörelsen och därmed arbetarna har. Företagen har en betydligt större arsenal till sitt förfogande. En inskränkning av rätten till stridsåtgärder är tveklöst en åtgärd som rubbar balansen på arbetsmarknaden och som absolut gläntar på dörren för en ännu mer utbredd och ännu mer brutal låg lönekonkurrens. Vill du vara med i denna lönelimbo?