Grattis på födelsedagen pappa

Idag fyller min far år. Han föddes 26 feb 1942 och har med vår familjs mått mätt levt ett långt liv redan. Min mor blev inte ens 60 år och då blev hon äldst i sin syskonskara.  Livet är ändligt och det finns anledning att då och då visa sina nära och kära att dom betyder något.  Eftersom vi lever i en global och digitaliserad värld öppnar detta självklart möjligheter. Min far spenderar sina vintrar i Thailand och njuter värme tillsammans med sin fru när vi andra skakar tänder och fryser.  Även om jag ibland kan känna lite avundsjuka så unnar jag dom detta och jag önskar det var en möjlighet alla pensionärer hade, att förverkliga sina drömmar när det finns tid och lust. Just nu vet jag att dom går och bävar för att åka tillbaka till kylan om några veckor, men jag kan trösta er med att det håller på och vända. Den svenska våren är dessutom fantastiskt vacker så ni har mycket att se fram emot.

Jag är nu inne på mitt 43'e år här på jorden och livet har inte alltid varit lika bra som det är just nu. Det har varit många förluster av nära och kära, perioder av arbetslöshet/tillfälliga praktikplatser/ studier som har frestat på.  Men det är som med de svenska årstiderna, man uppskattar inte sommarens värme riktigt lika mycket om man inte känt vinterns kyla bita hårt i kinderna.  Så är det med livet i stort vill jag påstå. Det är genom dom svåra tiderna man lär sig uppskatta dom goda. Men för att orka med dom svåra tiderna måste man ha något att stå på, ett grundfundament inom sig själv. Här spelar nära och kära en oerhört stor roll och inte minst föräldrarna.  Det har funnits perioder i mitt liv där jag haft nytta av den kärlek jag fick/får av mina föräldrar. Man är privilegierad när man får födas som ett efterlängtat barn och där man känner sig älskad från första stund. Kanske reflekterar man mer över detta när man själv har barn när man in på bara skinnet får känna hur det är att så villkorslöst älska någon.  Kärleken är lätt att leva med, men oron kan verkligen äta upp en. Att våga släppa greppet när barnen börjar bli vuxna gör ont samtidigt som man gläds åt deras steg mot självständighet och frihet.  Att ha barn är ingen dans på rosor, det finns stunder där oro och ovisshet är så stark att man nästan går sönder.

Jag tänker ofta på min far när jag funderar över mig själv som pappa och jag kommer ofta på mig själv hur lika vi är, eller kanske snarare hur lik honom jag blivit.  Jag och min far har mycket gemensamt, en sida av oss jag ser tydligare än kanske någon annan är att vi nästan aldrig klarar av att lägga band på våra känslor. Min far har alltid haft ett hett temperament, medan många förmodligen inte skulle säga att jag har det. Detta är dock fel har livet lärt mig, precis som min far reagerar jag starkt när jag känner, men vi agerar ut våra känslor olika.  När jag tänker på det och när jag tänker på mig när jag var barn så förstår jag bättre hur min far måste känt när jag som ganska liten klättrade både högt och lågt, gjorde illa mig och var mer vild än tam. Jag förstår också den frustration han kände när jag som liten inte blev förbannad och försvarade mig när någon grabb retade mig eller gick på mig ute på gården. Det måste tärt inombords och lösningen att skriva in mig i en brottarklubb var ju i alla fall ett gott försök. Med perspektiv på livet och med två snart vuxna söner kan jag få en glimt av hur det varit att vara far åt mig. Nu vet jag också att min fars uppväxt skiljer sig mycket från min egen både med hårdare regler och hårdare tag.  Det är förmodligen det jag beundrar mest hos honom att han faktiskt reflekterade över detta och gav mig en uppväxt som inte präglades av hårda tag och handgripligheter. Jag har fått helt andra möjligheter i livet när han valde att bryta och välja en annan väg.  Trots ett hett temperament och ett ganska stormigt inre aldrig någonsin vika undan och hemfalla åt handgripligheter är stort.  Det har gett mig trygghet i livet och det har gjort mig till en bättre far. Men jag fick det gratis, min far gjorde ett val. 

Jag har nog aldrig tidigare pratat om detta men jag har tänkt på det många gånger. Min barndom kunde sett annorlunda ut och jag är oerhört tacksam för att jag fick den uppväxt jag fått.  Jag är dessutom övertygad om att det är val av denna sorten som gör världen bättre.  Det behövs många pappor som väljer nya vägar, som står upp och bryter destruktiva mönster. Som inte slår sina barn fastän dom själva blivit slagna, som inte accepterar att deras döttrar behandlas sämre än deras söner, som protesterar mot kvinnlig omskärelse osv.  För mig är det stort att våga bryta, min pappa gjorde det och jag tycker det är beundransvärt.

Eftersom min far nu befinner sig i Thailand blir födelsedagar lite svårare än om man bor vägg i vägg.  Så med detta blogg inlägg i min något avsomnade blogg vill jag önska honom grattis på födelsedagen och samtidigt tala om för honom och andra hur viktig han varit, är och kommer vara  för mig igår, idag och imorgon.

Grattis på 69års dagen pappa

Att komma hem och bli besviken

Första gången jag på allvar fick upp ögonen för mäns och kvinnors olika villkor var när jag läste en skrift som Ann-Sofi Hermansson skrev under sin universitetsutbildning. Det var hennes C-uppsats som sedan blev en skrift som LO publicerade på 90 talet. Där beskrev hon glädjen över att "hitta" arbetarrörelsen och besvikelsen över att få lära sig hur värderingar man gav uttryck för på dagtid kunde få helt främmande uttryck kvällstid. En av besvikelserna var att man på en kurs kunde prata om jämställdhet på dagen och utan större betänkligheter gå på porrklubb på kvällen. Hennes berättelse har påverkat min inställning och medvetenhet på ett sätt som är så genomgripande att jag har svårt att beskriva det. Det finns nog bara en annan person som påverkat mig mer, den gången var det en fantastisk kvinna som hjälpte mig skrapa ihop mitt hårt sargade ego efter en för mig svår separation. Utan att hon egentligen kände mig alls tog hon sig tid att lyssna på mitt ältande. Agneta lärde mig inte bara mycket om mig själv, feminism och jämställdhet utan också att det finns vardagshjältar som helt utan egen vinning rycker ut och och hjälper till när det är kris.

Jag har formats av dessa två kvinnor på ett sätt som nästan gör att jag kan prata om två episoder i mitt liv, innan och efter. Förändringen har givetvis gått gradvis, allt för stora förändringar på för kort tid är nog inte möjligt.

Under livet har jag sedan sökt djupare förståelse för hur samhället ger oss olika förutsättningar i livet. Ända sedan grundskolan har rättvisa varit ett av mina ledord , givetvis väldigt naiva tolkningar när jag var ung och lite mer komplicerade tolkningar som äldre. Att upptäcka att vissa har det lättare än andra på sin resa genom livet provocerar mig fortfarande enormt mycket. Det spelar ingen roll om det gäller kvinnor och män, invandrare och svenskar, homo eller hetro osv. När människor behandlas olika och ges olika möjligheter att få ett rikt liv går jag igång. Det gäller i mitt dagliga arbete som ombudsman på byggnads och det gäller privat när jag t.ex bloggar. Det är en av mina drivkrafter till engagemang.

Genom livet har jag hittat förebilder som jag hängt upp mitt engagemang kring, personer som genom sin gärning och ibland bara genom sin blotta existens visar att förändring till ett bättre samhälle är möjligt. En av dessa förebilder sitter idag häktad, anklagad för våldtäkt och övergrepp på minderårig. Göran Lindberg hade en lång karriär bakom sig när jag träffade honom för första gången. Nej vi är inte närmare bekanta men jag har träffat honom vid några tillfällen.

Första gången jag hörde talas om honom var när jag var inbjuden att delta på byggnads kvinnliga nätverks årliga konferens. Tre kvinnor från manligt dominerade arbetsplatser var där och berättade om sitt engagemang och hur man arbetade inom resp område. Det var polisen, brandkåren och militären. alla tre var mycket intressanta, militären roligast då man tod tag i sina problem på ett sätt jag inte tror är möjligt på några andra ställen. Man beordrade och pekade med hela handen precis så man önskar fler gjorde vid fler tillfällen, men det är en annan historia. Kvinnan från polisen berättade om hur man inom polisen arbetade med jämställdhetsfrågorna. Hon berättade också att hon under perioder valt ut mentorer att bolla med. En av dessa mentorer var Kapten Klänning. En mycket stark man som trots enorma motsättningar internt drev jämställdhetsfrågor. Han blev bespottad och illa omtyckt av otroligt många inom polisen genom sin oerhört tydliga inställning. Jag tog starkt intryck av hennes berättelse och blev också nyfiken på denna kapten klänning, ett öknamn man gav honom och som han med stolthet tog som sitt signum och därmed avväpnade sina belackare.

Något år senare fick jag nys om ett seminarium om jämställdhet där kapten klänning var inbjuden. Jag gick dit spännd av förväntan och jag blev inte besviken. Han höll ett lysande föredrag där han berättade om sitt engagemang och om sitt arbete. Han var så lysande att jag såg till att han kom och föreläste på Byggnads kvinnliga nätverk året därpå. Han var minst lika lysande den gången. Han blev viktig för mig som förebild både genom sin övertygelse och genom sin gärning. Han har gjort så otroligt mycket bra, framför allt inom polisen både i stort och smått.

Nu sitter han häktad och det berör mig djupt, så djupt att jag har svårt att skriva om det. Min första reaktion var att detta måste vara ett misstag, någon har planterat detta osv. Sakta men säkert förlorar jag detta halmstrå och jag känner bara sorg. Hur är detta möjligt att en av dom viktigaste förebilderna jag hittat under ytan har burit detta. Jag vet inte om jag någonsin kan förstå. Jag hoppas fortfarande att det inte är sant eller att det finns någon förklaring som går att begripa.

I likhet med Ann-Sofi Hermansson kan jag känna att jag hittade hem men blev besviken och det gör ont. Jag känner sorg, besvikelse och ilska, på samma gång tycker jag synd om Göran. Jag kan inte förstå hur han skall  orka leva resten av sitt liv där han byggt ett engagemang på en övertygelse om alla människors lika värde och på samma gång privat agerat så in i helvete åt andra hållet. På samma gång borde straffet om han är skyldig bli hårt, få gärningsmän har nog varit så medveten om effekterna av sitt brott vilket borde påverka straffet. Stackars jävel och stackars tjejer som drabbats av honom. Jag känner bara sorg å alla inblandades vägnar, min sorg att ha förlorat en förebild må vara djup men kan inte mäta sig med vare sig tjejernas lidande, eller kapten klännings tillvaro. Ibland visar mänskligheten upp sidor man varken vill se eller orkar ta till sig ändå är det så viktigt att försöka förstå.

Makten på arbetsmarknaden

I morgon faller dommen i arbetsdomstolen som rör ett ev skadestånd som en följd av den över hela Europa så kända Laval konflikten. Det är så lätt att tappa fokus och rikta blicken från det som verkligen hände i Vaxholm och med laval. Den ena nyttiga idioten efter den andra har yttrat sig och gett sin syn på händelsen. Lisa Marklund har låtit sitt onyanserad fackföreningshat brista ut i flera både osakliga och framför allt felaktiga kolumner, Maciej Zaremba är en annan som i sin groteska artikelserie DN försökte få händelsen i Laval till något annat än vad den var. Dessa två och många fler har en sak gemensamt, dom missade alla målet. I Marklunds fall behöver man inte förvånas då hon ofta är ute och svamlar i saker hon inte har kunskaper om, eller där hon försöker rätta till verkligheten efter sin egen inre bild. Vad Zaremba vill är det få som vet, han har vänt kappan så många gånger att han helt förlorat sina konturer.

Laval handlar om rätten till stridsåtgärder och alla människors lika värde. Dommen i EG domstolen inskränker rätten till stridsåtgärder och offrar därmed alla människors lika värde på marknadsliberalismens altare. Den säger uttryckligen att den fria rörligheten är viktigare än våra rättigheter som löntagare. Oavsett hur det blir med skadestånd för Byggnads räkning så är det en mycket liten förlust att bära i förhållande till EG domstolens dom och den svenska regeringens sätt att hantera detta.

Rätten till stridsåtgärder balanserade maktförhållandena på arbetsmarknaden, både svensk och europeisk. Det är det enda vapen fackföreningsrörelsen och därmed arbetarna har. Företagen har en betydligt större arsenal till sitt förfogande. En inskränkning av rätten till stridsåtgärder är tveklöst en åtgärd som rubbar balansen på arbetsmarknaden och som absolut gläntar på dörren för en ännu mer utbredd och ännu mer brutal låg lönekonkurrens. Vill du vara med i denna lönelimbo?

Kuddar, hårdrock och manlighet

Vardagsrummet i lägenheten där jag bor är i huvudsak vitt. Sambon och jag har diskuterat detta och kommit fram till att vitt är bra, men då bör man putta in lite färg också. Förslagsvis i form av en kudde eller kanske en vas. Undertecknad är ingen fena på inredning, däremot är det rent praktiska mitt gebit. En dag åkte min sambo ut och letade färgklickar, dvs kuddar.  Man kan våndas mycket över sådant, har jag hört. Resultatet av denna shoppingrunda blev några ganska snygga kuddar, men färgsättningen var nog inte av den arten att man kan säga att dom fyllde funktionen som färgklickar. Detta konstaterade vi bägge två lite roat.

Några dagar senare var jag på ett möte i närheten av Odenplan. På väg från mötet gick jag förbi en färghandel. Där har jag handlat bänkskiveolja tidigare och gick in för att handla mer då den vi hade var slut. Med en gång jag kliver in ligger kuddarna där. Det lyser om dom och jag tänkte att det där kan man kalla färgklick.  Jag kikade lite på en av prislapparna (trodde jag), 180 kr. Aj tänkte jag, det var dyrt. Eftersom jag aldrig köpt vardagsrumskuddar någon gång hade jag en klar bild av att en sådan kudde kostade max 50kr. Jag ryckte åt mig två kuddar, en flaska bänkolja och gick för att betala. När jag såg priset i kassa apparaten kostade kuddarna i själva verket 390kr styck.  Jag kunde inte med att lämna tillbaka dom utan log lite plågat och förhörde mig om bytesrätt eftersom min sambo inte sett dom.  Så för första gången i mitt liv, troligen också sista har jag köpt designade kuddar.  Men jag har fått en helt annan förståelse för modebloggandet, för jag har konstaterat att om man köper kuddar, då finns man.

På mitt jobb, bredvid kaffeapparaten har någon ”snäll” arbetskamrat satt upp en sida ur ett gammalt nummer av tidningen byggnadsarbetaren. På sidan finns en kort intervju med en ung långhårig man, nämligen jag. Jag tycker personligen att det är ganska kul att bilden satts upp och det är lite kul att möta förvåningen när folk konstaterar att det är jag. Men bilden väcker också mycket tankar då personen på bilden inte bara till ytan var en annan än den jag är idag.

Det långa håret hänger självklart ihop med att jag var hårdrockare. Redan unga år drogs jag mot rock'n roll. Sweet och Kiss var mina första idoler. Jag gillade den tuffa och lite råa musiken. Jag vet inte varför, det bara var så. När jag sedan blev äldre och började högstadiet växte mitt musikintresse, men det stannade inte där. Musiken blev mer än bara något man lyssnade på lite förstrött, det blev också en attityd. De som lyssnade på hårdrock var lite tuffare och lite fräckare, det passade mig som handen i handsken. Det blev ett utmärkt substitut för något jag saknade. Jag var i grund och botten en ganska blyg (detta har många svårt att tro) och snäll ung grabb. Musiken och kulturen gav mig en identitet och blev på sätt och vis en flykt från sidor hos mig själv jag inte tyckte om.  Även om jag idag kan le lite åt mitt ”hårda” yttre så är jag oerhört glad över att slippa fly från sidor hos mig själv. Faktum är att jag idag trivs ganska bra med dessa sidor. Men musiken lever fortfarande, den älskar jag lika mycket nu som då även om jag har ratat några av grupperna. Men Iron Maiden som var ”min” grupp ger mig fortfarande oerhört mycket.

När jag ser bilden finns det mer att berätta. Jag jobbade vi den tiden på avd 12 i Göteborg. I stort hade jag gått igenom hela omvandlingen från ungdom till vuxen i någon mening. Redan som 16 åring började jag jobba på byggena, då som någon form av övrig arbetare. Jag bar skit och städade. Men jag tjänade pengar och det hade många vuxenpoäng. Det var också första kontakten med vuxenvärlden utan mina föräldrar. På arbetsplatserna fanns bara män och som ung grabb fanns det många att se upp till. Jag jobbade bara några månader innan jag sedan hade turen att komma in på byggprogrammet. Men när jag började på byggprogrammet hade jag redan en fot ute på arbetsplatsen, ett försprång i förhållande till många av mina klasskamrater. Jag var redan då hårt präglad av den manliga kultur som fanns på byggarbetsplatsen och jag såg verkligen fram emot att på allvar få bli en del av den. Gruppgemenskapen var så otroligt stark att jag aldrig såg mer än bara det. Att jag fostrades in i ett ganska begränsat sätt att se på tillvaron var aldrig något problem, åtminstone inte så länge jag arbetade kvar på byggarbetsplatsen. Det var först när jag fick arbeta sida vid sida med kvinnor som problemet gjorde sig påmint. Jag hade inte en aning om hur jag skulle förhålla mig till kvinnliga arbetskamrater, vad pratar man om?

Att något som upplevdes som så otroligt positivt helt plötsligt blev ett problem var svårt att förstå. Att få tillhöra denna manliga klubb gav mig så oerhört mycket i form av kamratskap och glädje. Man lärde verkligen känna många av sina jobbarkompisar på djupet och man var en del av något stort. Efter varje arbetsplats stod ett monument i form av en byggnad kvar.

Det är först i efterhand jag fått möjlighet att reflektera över detta. Det har varit en lång resa. Under en period var jag resursperson för byggnads kvinnliga nätverk. Ett av förklarliga skäl litet nätverk då mindre än 1% av byggnads medlemmar är kvinnor. Men jag har haft förmånen att få lyssna till flera av dessa kvinnors berättelser om sina liv på byggarbetsplatserna. Det är då jag insett att man gör olika resor på byggena beroende på om man är man eller kvinna.

Jag är högst tveksam till om jag skulle kunnat förklara det för den unge man som sitter på väggen bredvid kaffeautomaten. Han gjorde vad han kunde för att slå sig för öronen och skrika bingo. Så länge unga män fostras på detta vis, full  gemenskap med begränsat perspektiv, kommer det för alltid finnas ett motstånd. När en grupp män kommer varandra nära upplever dom ofta detta som en genuint manlig typ av närhet. Det är raka rör och en rå men hjärtlig jargong, tror man. Det tog låg tid för mig att inse att det faktiskt inte var på det viset, men det var först när jag fick erfarenhet av fler sammanhang som jag kunde förstå detta. Ett beteendevetenskapligt intresse, studier och vänner har naturligtvis hjälpt till. Men faktum är att jag ofta längtar tillbaka, den kamratskap och gemenskap man får i ett vältrimmat bygglag har få motstycken, men jag vet att det är möjligt att inkludera kvinnor även där . Frågan är bara hur man förklarar det för alla dom män som håller sig i bordskanten och inte vill eller kan ta in detta. Det går, det blir tydligt för mig när jag ser den unge mannen bredvid kaffekokaren på jobbet.

Liberalernas lönedumpningsambassadörer har blivit en mer

Åter igen har en liberal debattör tagit bladet från munnen och  öppet visat sin nonchalans och sitt förakt. Nonchalans därför att han inte ens bryr sig om att kolla fakta, förakt när han bagatelliserar arbetares kamp mot lönedumpning. Vad gäller faktabiten i debattartikeln kan nämnas att 109 kr i timmen aldrig har varit en minimilön i byggbranschen, det finns nämligen ingen minimilön i byggavtalet. Sedan så fick aldrig letterna i Vaxholm 109 kr i timmen heller, dom fick 35 kr i timmen.  Det är så oerhört nonchalant att inte ens lägga ett par minuters faktagranskning innan man sätter sig ner och skriver en debattartikel av denna sort.

Sedan kommer det här med föraktet. Om det inte vore för den europeiska fackföreningsrörelsen där bland annat byggnads spelar en aktiv roll tillsammans med hundratals andra fackliga organisationer så skulle risken för lönedumpning inte längre vara en risk, den skulle var en realitet. Det spelar ingen roll vem man pratar med i den europeiska fackföreningsrörelsen, alla beskriver samma kamp. Från fattigare länder kommer folk villiga att sälja sig billigare än den inhemska arbetskraften, drivkraften är att få det lite bättre. Att påstå att risken för lönedumpning då är liten är att skylta med sin nonchalans och sitt förakt. Byggnads kommer fortsätta kräva avtalsenlig lön även för arbetare med utländsk härkomst. Det är ovärdigt att göra skillnad på arbetare och arbetare, och absolut för att förhindra lönedumpning.  Jag är oerhört stolt att få vara en del av Byggnads, just detta arbetet mot lönedumpning och kampen för allas lika värde är värt mödan att till och med sätta sig en sen måndagskväll att skriva ett svar till ytterligare en liberal debattör som "vet" så mycket men som fattat så lite.

Jag kommer aldrig att älska kapitalismen

Läste Johnny Munkhammars inlägg där han lovprisar kapitalismens välgärningar för mänsklighetens bästa. Inlägget var lika väntat som förutsägbart. Jag tillhör då dom som välkomnar Moores dokumentärer, inte därför att allt alltid blir rätt men för att han pekar på baksidan av det kapitalistiska systemet.  Jag är imponerad över att han orkar och jag är imponerad över att han ständigt återkommer trots allt motstånd. Jag förstår att det svider hos alla dom som skrider till världskapitalismens försvar så fort någon pekar på kapitalismens uppenbara brister.

Själv är jag förvånad över att världen faktiskt utvecklas trots kapitalismen, enligt mig säger det massor av människors förmåga att övervinna hinder. Jag skriver dessutom under på vart enda ord som Lars Folcke skriver som svar på Munkhammar. Jag har aldrig fått något bevis som jag tycker håller för att mänskligheten skulle utvecklas mer genom tävlan än genom samverkan. Konkurrens sker alltid alltid alltid på någons bekostnad. Det koras vinnare och förlorare, är du vinnare gynnas du på förlorarnas bekostnad. För den tävlingsinriktade är det provocerande att påstå att samverkan och gemensamma strävanden skapar välstånd.

Det är med ett leende på läpparna jag hör Anders Borg fördömma bankernas bonussystem och det är inte utan ett visst mått av skadeglädje jag också hör honom hota med politiska regleringar om bankerna inte slutar upp med dessa vidriga system. Jag måste säga till Borgs fördel att jag beundrar hans mod att gå emot sina tidigare principer. Nä kära Munkhammar och alla kapitalismens fanbärare, gör som Borg och våga upptäcka kapitalismens oförmåga att ta ansvar. Se gärna dess förtjänster men gör det i ljuset av dess brister, fri marknad skapar rovdrift, det skapar girighet, utslagning och klyftor människor emellan. Dessutom är det bortom allt rimligt tvivel att den som föds i slott har mycket större möjligheter att dö i ett slott än den som föds i en koja. Politiken och regleringar behövs för att vi skall få en rimlig fördelning av det välstånd vi alla är med och skapar. Kapitalismens absolut största oförmåga är att få alla att bidra, den skapar istället osäkerhet och otrygghet där vissa är med i matchen medan andra inte ens finns på läktaren.

Liberalernas ide om integration - Låglönejobb?

Allt såg så bra ut, invandringens positiva effekter måste lyftas fram. Vem instämmer inte i det, möjligen möter ett sådant påstående motstånd hos Jimmie Åkesson och hans meningsfränder. För att protestera mot sådant måste man ha en brun människosyn. Ännu en i raden av liberala tankesmedjor gör sin röst hörd

Det är tveklöst så att invandring berikar och att det finns många positiva exempel som skall lyftas fram.  Inom Byggnads är vi både övertygade och positiva. Så till den milda grad övertygade att vi jämställer arbetare oavsett härkomst och kräver samma lön som om dom vore svenskar. Det märkliga är vi då lyfts fram som ett sorgligt exempel på hur man inte välkomnar arbetare från andra länder. Genom att ta strid för deras lön och arbetsmiljö blir man ett så kallat "sorgligt exempel"

Ytterligare ett av den yttre högerns liberala tankesmedjor ryter till och redovisar ideologins seger över vettet. När facket släpper kontrollen och låglönejobben på allvar gör entre, då mina vänner kommer vi få se det riktigt segregerade samhället. Vi (Byggnads) kommer aldrig att sluta kämpa för bättre villkor, för oss spelar det ingen roll om du heter Muhammed eller Svensson. Om vi sedan får stå som sorgligt exempel hos de liberala tankesmedjorna och alla dess nyttiga idioter så får det vara så. Det säger en hel del om den människosyn dom bygger sina ideer på.