Det saknas något i debatten kring #MeToo

Jag har nu under några dagar gjort vad jag kunna för att sprida #MeToo aktionen. Det är en viktig ögonöppnare som tydliggör både omfattning och strukturer. Jag är tyvärr inte det minsta förvånad över resultatet så här långt. Jag har under många år diskuterat och debatterat att detta är ett strukturellt problem. Mäns överrepresentation i en mängd mindre smickrande sammanhang borde för länge sedan fått folk att fundera.  Istället fastnar vi i någon pseudodebatt kring huruvida män som begår brott, våldtar, misshandlar är representativa för gruppen män eller om dom är en avvikelse från normen. Ofta är det män som bestämmer sig för att just dessa män inte representerar deras typ av manlighet och därmed kan man distansera sig från problemet genom att inte erkänna sin tillhörighet till just denna gruppen män. Det är då vi möter bortförklaringen som brukar börja med inte alla män. Jag har under ett antal år försökt bemöta detta flyktbeteende men kan inte känna att jag lyckats någon gång egentligen. Polariseringen är fundamental, män känner sig helt enkel orättvist påhoppade och vill inte kännas vid ett manligt beteende som dom tycker spårat ur och är en avvikelse från deras manlighet.

När jag försöker förstå mig på hur allt hänger ihop och varför män beter sig så här funderar jag ofta över mig själv och hur jag formats och förhåller mig till manligt beteende. Jag tillhör då den kategorin som har en ganska krass syn på människor överlag. För mig är alltid utgångspunkten att vi föds som oskrivna blad och formas till dom vi är. I unga år är vi extremt formbara och i min ålder, snart 50år, har vi stelnat i våra formar. Det gäller oss alla. Vi är inte onda eller goda, vi är kapabla att begå så väl onda som goda handlingar givet sammanhang och förutsättningar.
1949 konstaterade Simone de Beauvoir "man föds inte till kvinna, man blir det" (eller en föds inte till kvinna, en blir det).  Hon menade att miljön påverkade hur killar och tjejer formas. Tjejers kön är tabu, medans killar skall vara stolta över sin maskulinitet (dickpics kan vara ett modernt bevis på denna tes). Tjejer skall vara passiva medan killar uppfostras att visa styrka och hävda sin suveränitet.

Jag fick tidigt lära mig att styrka var viktigt. Jag fick också höra att jag var stark (fysiskt alltså) och att det var något bra. När jag var i 4-5 års åldern blev jag retad och slagen/knuffad av ett par andra grabbar på gården (har ytterst fragmentariska minnen av händelsen, men min pappa har berättat om den). Ledsen sprang jag hem till lägenheten. Pappa hade stått i fönstret och tittat på och uppmanade mig att gå ut och brotta ner killen som var värst. Sagt och gjort, det löste det akuta problemet och jag blev inte retad av dom killarna igen. Jag har bara varit i slagsmål ett litet fåtal gånger i livet och jag tror det hängt ihop med att jag ansetts vara fysiskt stark. Sånt mäter grabbar hela tiden via armbrytning eller liknande övningar. Ännu idag, trots att jag intellektuellt förstår att det inte är sunt, är det viktigt för mig att vara fysiskt stark. Jag löser inga problem med medmänniskor handgripligen och jag har bara användning för min fysiska styrka när jag skall flytta saker. Ändå kommer jag hela tiden på mig själv att analysera konfliktsituationer med andra män med handgemäng som ett alternativ. Jag slåss aldrig, tror inte på våld och ändå är det så djupt rotat i mig att tanken kommer ganska ofta. Uppenbarligen har jag en spärr och var den kommer ifrån är jag inte säker på. För mig är det inte ett dugg förvånande att män är mer våldsamma än kvinnor, det är så vi har formats. Nu skulle man kunna tro att det är min pappa som planterat detta i mig, men han är bara en av många som haft påverkan. I själva verket är det så att min pappa är min hjälte och en av dom som visat att man kan bryta mönster. Han blev slagen av sin pappa (vilket inte var något ovanligt eller konstigt i hans generation), men har aldrig slagit mig. Han gav mig mycket bättre förutsättningar än han själv fått. Kanske är det så att min spärr kommer från honom. Jag brukar inte våld, tror inte på våld, jag fördömer våld och ändå kan jag inte hindra mig att göra kalkyleringar i konfliktsituationer där våld är en möjlig lösning. Detta gör jag sannolikt för att jag fått lära mig att våld kan vara en lösning, och jag kan garantera att jag delar detta med en majoritet av alla män därför att våld är en viktig beståndsdel när man formas till man. Många menar att det inte är riktiga män som ofredar kvinnor, som slåss osv. Jag skulle vilja hävda att det är just det det är, kanske att dom blivit för mycket män.

Jag kan gå igenom en rad olika områden där mansrollen blir destruktiv och som ger ledtrådar till varför män slåss, skickar dickpics, skickar hatbrev, ofredar sexuellt, lever kortare, tar livet av sig i mycket högre utsträckning, är överrepresenterade i brottsstatistiken, super mer och blir ihjälslagna av andra män.

Jag ser i flödet att män uppmanas att våga visa känslor, bli mjukare, gråta osv. Man kan tycka att det är sunda uppmaningar, men det är inte så lätt att bryta normer. Om jag vänder på det kan jag uppmana kvinnor att bli mer frigjorda, våga leva ut sexuellt, ligga mer med fler på samma sätt som män kan göra utan att bli bedömda utan snarare hyllade. Men alla vet att det inte går så lätt för att då blir kvinnan i fråga slampa, hora osv. Precis samma regler gäller för män som skall bli mjukare och bejaka sina känslor, dom blir bedömda som mesar och töntar och annat nedsättande. Viktigt i sammanhanget är att det är inte män som formar män enbart. T.ex små pojkar under 6 år blir slagna av sina föräldrar i betydligt större omfattning än flickor. Det är både pappor och mammor som slår. Vi förvaltar och återskapar våra könsroller gemensamt och spelar förvisso olika roller, men vi gör det ihop. Skall vi förändra måste vi också göra det gemensamt. Hur kommer det sig att manliga kåkfarare så ofta får kärleksbrev från kvinnor, hur kommer det sig att ”töntkillarna” i skolan inte hade tjejerna hängandes efter sig, medans busarna så ofta hade ett gäng trånande tjejer runt sig. Min slutsats är att kvinnor får lära sig att uppskatta vad dessa män står för. Så här var det när jag växte upp och det skulle förvåna mig mycket om det är skillnad nu. Poängen är att vi förvaltar och återskapar könsroller gemensamt, det är inte män som formar män eller kvinnor som formar kvinnor. Samhälleliga normer förvaltar vi gemensamt och bara tillsammans kan vi förändra. Det borde vara ett gemensamt arbete att bryta förkvävande och destruktiva könsroller för alla kön. Just nu upplever jag mycket polarisering i huvudsak kring vems fel det är att det ser ut som det gör. Kvinnor anklagar män, män hatar kvinnor och går in i förnekelse men vi gör mycket lite åt att lösa grundproblemet.

Det finns många som gör något åt problemet aktivt. Män för jämställdhet, Fatta, Huskurage osv. Men det behövs många fler. Huskurage är en ideell förening skapad av Nina Rung och Peter Svensson. Syftet med föreningen är att bryta våld i nära relationer och konceptet är så busenkelt att man blir avundsjuk att man inte kom på det själv. För varje avbrutet våldstillfälle ökar förutsättningarna för ett mindre våldsamt samhälle. Gå gärna in och kika på huskurage.se och se om inte du kan se till att din hyresvärd/bostadsrättsförening anammar konceptet så drar du ditt strå till stacken för ett bättre samhälle

Stoppa machokulturen

Detta är en snabb kommentar och egentligen inget blogginlägg.

Jag har väldigt svårt att tro att någon tycker det är angeläget att arbeta bort begrepp som att pappa tak, det tror jag personligen antingen är ett skämt eller ett påhitt. Ingen kvinna jag känner som arbetar med dessa frågor i byggbranschen skulle drömma om att ta upp detta som ett problem.

Däremot så är jargongen ett problem, även sexuella trakaserier. Mitt första samtal när jag började arbeta som ombudsman var en mamma vars son försökt ta livet av sig. Han var lärling på ett företag där folk på hans arbetsplats fått för sig att grabben var homosexuell. Genom tråkningar och kommentarer om hans förmodade sexuella läggning fick dom honom att försöka ta sitt liv. Det är en sida av den manliga byggjargongen, det handlar allstå inte om kvinnor specifikt utan om alla som inte riktigt faller in i ramen för vad som anses vara en riktig byggnadsarbetare.

Vad gäller just kvinnor så har jag fått ta del av fler exempel än jag velat veta. Det handlar om allt ifrån hur man tafsar på tjejer ute på praktik från skolan till att man handgripligen lyfter bort dom från sitt arbetsställe med orden, där borta står sopborsten. Jag har mött kvinnor som varje dag får höra oönskade sexuella anspelningar, frågor typ vad har du för trosor på dig idag och va sur du är, har du inte fått kuk på länge. Det skrivs på väggar och hängs upp lättklädda tjejer i bodarna. Man övervakar deras arbeten på ett sätt man aldrig skulle göra om det var män. Vanligaste orsaken till att tjejer lämnar byggbranschen är att dom blir utfrusna, det är procentuellt vanligare att män lämnar branschen för att det är tungt och skitigt.

Tjejer kan få höra av chefen att jag har inte råd att betala dig lika mycket som grabbarna därför att våra kunder inte vill betala lika mycket för en kvinna som utför arbetet.

Men väcker man frågan så blir den konstant förlöjligad och mängder av "manliga" män.  Man pratar om feministinvasion osv istället för att fundera över vad har vi att förlora på att förändra vår jargong. När jag kikar på detta funderar jag mycket på vad vi män skulle vinna. Rent krasst kan man konstatera att det är knappast en vinstlott i alla sammanhang att vara man. Män lever kortare, 4 år betyder att kvinnor i snitt har 70 min extra per dag om man slår ut det. Vi betalar ett högt pris för att leva upp till myten av att vara riktiga män, för det finns inga biologiska förklaringar till att män lever kortare. Män slåss och blir slagna. 70% av alla självmord 2012 begicks av män. Män super ihjäl sig i större utsträckning. Vi har all anledning att fundera över vår situation och varför det ser ut som det gör. Så jargongen och attityden vi har och odlar har ett pris, män far illa och kvinnor far illa. Kan det verkligen vara så upprörande och farligt att se om vi kan göra något åt det?

Feminism med män eller, feminism och män eller, feminism utan män.

Jag har varit engagerad och övertygad feminist i många år. Till en början utan att kunna sätta ord på vad denna övertygelse egentligen bestod av.  Man kan säga att startskottet gick av när jag blev varannanveckas pappa i början på nittiotalet.  Jag fick då erfara hur annorlunda man ser på män och kvinnor i föräldrarollen. Det fanns ett ganska stort antal förväntningar på mig som pappa bara för att jag var man. Allt som oftast påmindes jag om att det var mitt uppdrag att vara sträng och gärna bestraffande. Inte sällan i min kontakt med skolan. Sakta började jag min resa för att förstå.

Med tiden fann jag mer förväntningar som inte handlade om mig som person utan snarare om mig som man. För mig är det oerhört provocerande att jag skall leva upp till förväntningar som inte bara är trista utan även strider mot allt jag tror på. Jag har inget emot att vara född till man ur ett biologiskt perspektiv, jag gillar det . Men jag har mycket synpunkter på könsrollen jag pådyvlas. Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara annorlunda för kvinnor. Här är min utgångspunkt i den feministiska diskussionen.

Jag ser att kvinnor är underordnade och män överordnade och jag vill ha en förändring.  Men då jag är man hamnar jag snett även i den feministiska diskussionen just bara för att jag är man.  Jag kan självklart inte förstå hur det är att vara kvinna lika lite som en kvinna kan förstå hur det är att vara man. 

Det känns som att jag är diskvalificerad i den feministiska diskussionen bara för att jag är man då diskussionen oftast handlar om kvinnors rättigheter.  Det är självklart för mig att män och kvinnor skall ha lika förutsättningar i livet och därmed också lika rättigheter.  Men det är helt omöjligt för mig att ta ett kvinnoperspektiv för jag har inga erfarenheter att luta mig mot. Om jag då skall kunna vara aktiv i den feministiska diskussionen måste jag  ha ett manligt perspektiv. 

Alldeles nyss gjorde jag ett påpekande att det är ett problem att den feministiska diskussionen på ett inlägg av Hanna Fridèn.   Hanna hade skrivit en ganska besk kommentar om manliga låtsasfeminister.  Jag är övertygad om att hon har rätt i sin beskrivning att det finns män som av olika anledningar ger sig in i den feministiska  diskussionen utan egentligt engagemang och som faktiskt kan förstöra mer än dom gör nytta.  Jag skrev då en snabb kommentar som för många som läste den upplevdes som oerhört provocerande, det var inte min avsikt.  Det är inte min uppgift att tala om för andra vad som är problemet med den feministiska diskussionen, men ändå så upplever jag det som ett problem för mig att den feministiska diskussionen oftast handlar om kvinnors rättigheter och upplevelser.  Om jag skall kunna vara med och verka så måste diskussionen också handla om män. Jag kan stötta kvinnor men jag kan inte inta deras position.

I inlägget var det några som blev oerhört provocerade av mitt påpekande. Jag menade bara att det finns en överhängande risk att man får män som av populistiska skäl ger sig in i diskussionen om det nästan bara handlar om kvinnor. Det blir bara dumt när män försöker inta en kvinnoposition och jag  är inte på något vis förvånad över Hannas erfarenheter. Det finns enligt mig ett samband.

Till slut tog jag bort mina kommentarer eftersom Hanna tydligt gjorde klart att hennes poäng var att män tar för mycket plats och att hon uppfattade bland annat mig som deltagande i en prestigemätning med i huvudsak kvinnorna i kommentarsfältet.  Jag har full respekt för hennes rätt att känna och tycka så, men det är frustrerande eftersom tolkningen av mina avsikter ligger mycket långt från sanningen.

Själv fortsätter jag fundera över hur jag skall förhålla mig. Går det att förändra kvinnors förutsättningar utan att förändra männens.  Jag tror inte det.  Jag vill gärna vara med i den diskussionen, men om det är så oerhört provocerande att påpeka att det är svårt med allt fokus på kvinnor ur ett manligt perspektiv så ser jag det som svårt.  Sannolikt kommer många även uppfatta detta som lyxgnäll, som man har man ju trots allt många fördelar.  Och just det faktum att jag är man "kräver" att jag tar ett steg tillbaka och släpper fram kvinnorna eftersom män syns och hörs överallt hela tiden. Jag är ledsen, men det kan jag inte göra. Jag vill ta min plats, jag vill vara aktiv och jag gör det inte heller på någons bekostnad.

Till Calle.

Detta blogginlägg tillägnas Timmermannen, bloggaren och krönikören Calle Friden.

Dom kallar det för klassresa när man bryter upp och tar ett steg vidare, dvs om man som arbetare väljer att vidareutbilda sig och klättra på samhällsstegen. Tydligen så gäller det nästan bara om man är arbetare. Befinner man sig i medelklassen gör man sällan en klassresa vad nu det kan komma sig. Klass är mer än bara jobb och lön, det är lika mycket kultur och uppväxt. Dessutom är begreppet klass något omtvistat, det finns dem som hävdar att begreppet i sig var som mest levande på 1930 talet. Sedan dess har klassgränserna suddats ut till oigenkännlighet, ändå hittar vi nästan bara potentiella klassresenärer hos arbetarklassen, i den mån nu det går att sätta gränser. För mig förefaller detta som om det är svårast att gå vidare ju längre ner man befinner sig, nästan som om man är mån om att det skall vara så.

Själv är jag nog en form av klassresenär, även om jag själv inte känner så. I själva verket kan jag inte förlika mig med begreppet klassresa. En resa definieras av att man reser från något till något, jag har så förtvivlat svårt att känna att jag lämnat något bakom mig och på min resa blivit något jag inte tidigare varit.

Jag var 26 år när jag började plugga, efter två år på folkhögskola blev det tre år på universitetet. Idag kan jag inte känna att jag var lastgammal då, men då kändes det som sista chansen. Arbetslösheten blev piskan, nyvunnet självförtroende från fackliga utbildningar gav mig kraften. Steget var oändligt bara några år tidigare, ingen förväntade sig heller att jag skulle utbilda mig. För många skulle det varit naturligare att jag skulle bida min tid, vänta ut arbetslösheten och fortsätta som snickare. Även i mina egna ögon var detta självklart. Men då sommaren 1996 så förutsättningarna annorlunda ut. Jag gick redan på a-kassa, var singel och hade mina söner varannan vecka. Då fanns det möjlighet att studera på gymnasienivå till samma ersättning som a-kassa utan att låna pengar. Vad hade jag att förlora då, absolut ingenting. Det var det som var avgörande, det handlade inte ett skit om klassresa. Möjligheten fanns, därför tog jag den. Det händer ofta att jag lurar mig själv och inbillar mig att det var för att jag ville utvecklas. Men det där är bara en efterhandskonstruktion, den insikten växte fram under utbildningens gång, men den fanns bara ytterst svagt när jag skickade in ansökan.  Som ensamstående behövde jag garantier för att steget jag tog inte skulle försämra för mina söner. En oförrändrad inkomst var avgörande. När jag sedan tog steget in på mina universitetsstudier däremot var situationen annorlunda och jag är tacksam att jag inte visste från början hur min situation skulle påverkas av att leva på studielån som ensamstående. Det var tufft på redan A-kassa nivå.

Hur blev det då med klassresan? Inkomstmässigt har jag tagit flera kliv, men jag identifierar mig fortfarande som snickare. Jag är fortfarande demokratisk socialist och mina grunduppfattningar har jag kvar. Jag tror på ett jämlikt samhälle, är en övertygad feminist och jag drömmer om det klasslösa samhället. Om jag blivit förändrad under min sk klassresa så är det snarare att jag blivit styrkt i min uppfattning och jag vet mycket bättre varför jag har dessa övertygelser. Insikter jag fått när jag utbildat mig, både i skolmiljö, bakom en bok eller vid datorn osv.

Jag har också lärt mig att det aldrig är för sent, jag var ung när jag var 26 och att vilja gå vidare när man fyllt 50 är långt ifrån försent. Med ett stort mått av sorg läser jag din senaste krönika Calle.  I mina ögon står begreppet klassresa (och du har inte lyft begreppet, det är min egen koppling) för ett hinder, lite som att du har tur om du lyckas och att resan inte är för alla, en sorts American dream.  Uppoffringarna jag gjorde räcker inte långt idag, de ekonomiska möjligheterna gör det nästan omöjligt. Stödet från samhället är nästan helt utsuddat och vuxenutbildningen är så uselt skött att man blir bedrövad. Livslångt lärande är bara en floskel som i bästa fall omfattar några få priviligierade.  

Jag ställer mig frågan hur det är möjligt att en förträfflig krönikör och debattör hela tiden stöter på hinder när han vill gå vidare. Jag gjorde i detta sammanhang några få år som snickare och ännu färre som ställningsbyggare men känner av det i kroppen, ryggen och knäna har tagit stryk för livet.  Det är inte rimligt att någon som har en dröm (eller av hälsomässiga skäl känner sig tvingad) om något annat skall ha så få möjligheter och så stora hinder. Jag har gjort högskoleprovet jag med.  Det enda jag kan säga om det var att det sorterade ut vissa från andra och har inget att göra med vilka möjligheter man har på en framtida utbildning.  Utbildning tar man till sig när det finns lust och vilja, det är så man får kunskaper. Sedan spelar det ingen roll vilket poäng du hade i ditt senaste högskoleprov, eller för den delen hur gammal du är.

Detta är anledningen till att jag denna gång blev berörd av Calles Krönika, det är ett så grymt slöseri med människor att hela tiden resa hinder istället för att hitta rätt stöd.  Det är feltänkt från början till slut när man skapar ett samhälle som bygger på att du skall slåss mot hinder snarare än att kunna förvalta och fokusera på dina möjligheter. Idag är Calle Friden mitt bästa exempel på hur onödiga hinder sätter käppar i hjulen och skapar en tragedi inte bara för Calle, utan för alla som vill en förändring i sitt liv.  Alla är förlorare i ett samhälle som inte tar vara på det bästa vi har, människors drömmar och ambitioner.

Vinnaren skriver historia

Jag läste precis på aftonbladet om vem "folk" anser vara bästa sångaren genom historien och finner att Michael Jackson petat ner Freddie Mercury från första platsen. Elvis finns med där osv. I aftonbladets egen omröstning vinner dock Mercury stort. Nu skall inte detta inlägg handla om sångare primärt men utav dom listade finns inte Jackson med i min värld. En gigantisk entertainer, men inte bland dom största vad gäller sång. På den listan är det dött lopp mellan Mercury, Cobain och Plant för min räkning. Säregna sångare med otrolig personlighet och känsla. Men nu lämnar jag den delen.

Jag undrar hur man i framtiden kommer se på historien. Eftersom jag arbetar i en folkrörelse, arbetarrörelsen, och då konfronteras med denna rörelsens egna försök att skriva historia så undrar jag. Senaste försöket i raden är Bodströms, har jag förövrigt inte läst. Oavsett författare så tenderar alltid denna typ av historieskrivning bli en vinnarnas historia. Det finns självklart undantag, men dom är ganska få. Vem vill läsa om någon som alltid förlorat och aldrig stått i rampljuset. Inte många.

Men nuförtiden finns det ju faktiskt möjlighet att vara i rampljuset på helt andra meriter. Exempel på detta är ju alla dess bloggare som får otroligt höga läsarsiffror. Jag tror bara det är början. Nätet vänder upp och ner på invanda mönster. Något många musiker sedan länge känt av med vikande försäljningssiffror samtidigt som möjligheterna att sticka ut utan kontrakt och skivbolag är större än någonsin.  Är ganska övertygad om att detta på sikt kommer hända andra kategorier av yrkesmän och yrkeskvinnor. Kolumnister utmanas av bloggare, hur kommer det bli med författare osv.

Det jag funderar över är när någon kommer och sätta sig ner inom olika områden i framtiden och beskriva historien, vilka källor kommer man använda, vad kommer finnas kvar. Det digitala mediet är flyktigt. Jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer se ut, men jag är lite orolig för att vi kommer bli historielösa. Jag har alltid känt avsmak för vinnarens glorifiering av sina egna framgångar, men det är trots allt bättre än ingenting. Jag ser faktiskt ingenting som ett möjligt alternativ. Internet sparas inte ner och ställs på hylla i kungliga bbiblioteket. Det som gillas lever kvar, det som inte gillas försvinner. Men för en någorlunda sann historieskrivning behövs bägge delarna. När våra liv allt mer utspelar sig på nätet, hur kommer då våra liv beskrivas om hundra år. Det gör mig lite orolig.

Tack, men nej tack. 12 döda byggnadsarbetare 2010

Det är inte ofta jag står och delar ut flygblad, men det händer. Idag har varit en sådan dag. Varje gång det händer så finns det goda anledningar. Det kan handla om vem som skall styra landet eller som idag ännu viktigare, kamrater som inte kommit hem efter sin arbetsdag. Jag förstår alla er som i bästa fall vänligt log och sa tack men nej tack. Otaliga gånger har jag själv, stressad, sprungit förbi och i bästa fall sagt tack men nej tack med ett ansträngt leende. Man översvämmas av alla som vill sälja ett telefonabbonemang, el eller kanske tigga pengar till något välgörande ändamål. Eftersom jag inte har lust att engagera mig i alla erbjudanden om el, har mobiltelefon som fungerar bra och varje månad har ett löneavdrag där jag skänker pengar till Byggnads solidaritetsfond är alla dessa offentliga närmanden ett otyg. Det slår det mig som ett knytnävslag i ansiktet hur svårt det är att nå fram i det offentliga rummet när man har något verkligt angeläget att berätta.

Varje månad året runt förolyckas en byggnadsarbetare som aldrig kommer hem mer. En familj förlorar någon oersättlig, en son sin pappa eller mamma, en fru sin man eller en pappa sin son eller dotter. Inte utan anledning får detta mig att tänka på Stig Dagermans novell, Att döda ett barn.

Novellen Att döda ett barn är förmodligen den mest kända av Stig Dagermans texter. Novellen skrevs 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten i trafiken. På en avskalad och klar prosa men med en ödesmättad stämning skildras vardagslivet för de inblandade innan en av dem oavsiktligt kör på ett litet barn. I novellen finns få personbeskrivningar vilket leder till att vem som helst kan identifiera sig med karaktärerna. (Wikipedia)


De flesta känner någon som försörjer sig som byggnadsarbetare. Jag har två söner som kommer tillbringa mycket av sin tid på byggarbetsplatser, den ena som betongarbetare och den andra som plåtslagare. Min far var arbetsledare och platschef, själv är jag snickare även om jag nu arbetar som ombudsman.

En byggarbetsplats kan för en utomstående vara mycket kaotisk. Där ligger byggmaterial överallt, bodar och verktygsförråd ligger tillsynes slumpmässigt utslängda på området. Att verkar vara ett provisorium vilket också är sant. Varje byggarbetsplats är ett provisorium som försvinner när bygget är klart. Men bakom detta provisorium finns ofta en noggrann plan, utan en sådan skulle bygget inte bli lönsamt. Men ofta omfattar planen inte allt, pressade byggtider, underentreprenörer i flera led, språksvårigheter mellan olika nationaliteter gör att saker som arbetsmiljö inte prioriteras i planen. Man chansar och kör, hoppas att det skall gå bra. Man tummar på ställningar och skyddsräcken för att spara några kronor, har undermåliga bockar, elkablar som ser ut som ormbon osv. Inte sällan är det uppenbara materialmissar med tex underdimensionerade balkar som i hastigheten felkalkyleras.

Det finns inga pengar i världen som kan ersatta en förlorad förälder eller ett förlorat barn. Döden är obeveklig och skoningslös, efteråt är allt försent. Tiden läker, som Dagerman skriver, inte alla sår, vissa sår läker dåligt och lämnar ärr livet ut. Det finns ingen byggnadsarbetare någonsin som sålt sin arbetsmiljö för några kronor extra i lönekuveret. Priset är alltid för högt.

Därför har jag idag stått på Odenplan och delat ut flygblad för att uppmärksamma den manifestation som kommer att ske på våra byggarbetsplatser runt om i landet idag. Idag håller vi en tyst minut för våra kamrater som förolyckas varje år utan att något egentligen görs åt problemet. Det förefaller som om många beslutsfattare idag anser att det är riskfyllt att vara byggnadsarbetare och att man således måste räkna med lite svinn. Det är svårt att tro att andra yrkesgrupper skulle mötas av samma tystnad. Om 1 lärare, advokat eller ens polis eller brandman förolyckades i månaden skulle det upmärksammas. Nu möts vi av en fullständigt oförstålig tystnad, inget sägs och inget görs. Därför håller vi en tyst minut, för att hedra dom förolyckade och för att visa deras efterlevande att vi ser deras smärta och förstår deras sorg. Kanske når detta fram till våra beslutsfattare och förhoppningsvis vänder dom inte bort blicken och säger tack, men nej tack. Vår tysta minut börjar kl 12:00

Riktiga män är inte offer

Jag precis som många andra har naturligtvis reagerat med ett stort mått av förvåning av avslöjandet kring Patrik Sjöberg och dom övergrepp han utsatts för. Patrik har alltid varit en person som jag själv varit kluven inför. Rapp i käften, självsäker och ibland ganska nedlåtande. Jag skämdes fruktansvärt en gång för länge sedan när Åsa Jinder och Patrik var med i samma program, där hon berättade för Patrik att hon inspirerats av hans prestation att skriva en låt som sedermera blev hennes största hit. För dom flesta skulle det vara väldigt smickrande att få höra något sådant. Patriks svar blev kort, jag visste inte att du haft en hit. Det syntes att hon blev väldigt sårad, men Patrik var helt oberörd. Jävla skithög tänkte jag. När han förra året var med i mästarnas mästare visade han samma mått av kaxighet, men fler sidor kom fram och jag nyanserade min bild av honom. Bakom den burdusa fasaden fanns det en man med ett visst mått av charm på samma gång och jag bestämde mig för att inte tycka illa om honom, att se att han hade sidor jag faktiskt gillade också. Nu har den bilden förändrats ytterligare. Att han i sin position och med den bild han år efter år odlat av sig själv väljer att visa vad vi inte såg tycker jag är stort. Det visar prov på ett stort mod och kurage. Oavsett alla hans mindre trevliga sidor har jag sorterat in honom i hjälte facket och han blir en av mina förebilder. Jag tror inte någon förväntat sig detta, Patrik Sjöberg passar inte in i offer rollen helt enkelt.


Det är egentligen det jag vill sätta fingern på. Män är inte offer, dom är förövare. Jag tycker att allt som oftast tappas detta bort i diskussionen om könsroller och jämställdhet. Det finns en utsatthet hos män som inte tillräckligt och inte med lika stort allvar belyses i debatten. Vi reagerar med rätta med fasa över alla övergrepp som kvinnor dagligen utsätts för. Vi reagerar med avsky när vi inser alla dessa orimliga krav som ställs på unga tjejer. Trådsmala ”vackra” modeller står som förebilder och blir ideal, ideal som inte ens existerar i verkligheten utan som numera redigeras fram på en dataskärm. Anorexia och tjejer som skär sig osv. Inget av detta får givetvis tillräckligt stor uppmärksamhet, inget av detta arbetas det tillräckligt mycket mot. Men männen då, killarna, småpojkarna?


När man läser på brottsförebyggande rådets hemsida kan man konstatera att fördelningen av misshandelsoffer är år 2007

Kvinnor 40%
Män 60%

Anmälningsfrekvensen är 32% för kvinnor och 35% för män

Kvinnor misshandlas av någon närstående i hemmet medan män misshandlas utanför hemmet. I 85% av fallen är de misstänkta förövarna män.

Man kan krasst konstatera att störst risk att bli misshandlade löper män, men då i huvudsak också av män. Man kan även konstatera att män begår självmord i större utsträckning av vad kvinnor gör. Det får i alla fall mig att fundera över om det verkligen var så sunt att bli man egentligen eller för den delen att få två söner. Det finns mängder av områden där man kan konstatera att det är farligt att vara man. Störst risk att dö löper man om man är ensamstående man, då har man absolut kortast medellivslängd. Män drar kortaste strået i vårdnadstvister oftare än kvinnor. Det finns mycket som talar för att det är osunt att vara man.

Förvåningen över Sjöbergs avslöjande talar sitt tydliga språk. Män är inte offer, dom tillhör snarare förövarna. Detta tror jag är en fråga som måste diskuteras mycket mer. Rollen vi män påtvingas har många gånger lika förfärliga konsekvenser som rollen kvinnor påtvingas. Patrik Sjöberg både som man och som offer utmanar våra föreställningar. Jag hoppas att detta kan bidra till en bättre helhetssyn på vad riktig jämställdhet faktiskt skall bidra med, en jämställdhet som faktiskt ser både mäns och kvinnors förutsättningar att bli lyckliga individer. Där vi slutar att kategorisera offer och förövare och i stället sätter både män och kvinnor i ett sammanhang som är större där vi inser att kvinnors underordning och mäns överordning drabbar bägge mycket hårt. Män far illa precis som kvinnor far illa, men mäns utsatthet kan inte glömmas och gömmas bakom förövar rollen. Mäns utsatthet måste också tas på allvar och den kollektiva skulden vi bär för alla män som begår övergrepp inte självklart faller tillbaka på män enbart, den skulden faller på oss alla.


Tack Patrik för att du berättade, du satte fingern på något viktigt och det var förbannat starkt att våga vara offer.